Maj 25, 2012
Han gick vidare till finalen! Jättekul. Esten Ott Lepland alltså. Till schlagerfinalen.
…..
Uppsatsen om “den okände kusinen från öster”, som jag påbörjade 21 maj och skrev om även den 22 maj delar in rapporteringen om Estland i olika tidsperioder. En liten början på fortsättningen:
1985/86-1989/90
…..
Uppsatsen om “den okände kusinen från öster”, som jag påbörjade 21 maj och skrev om även den 22 maj delar in rapporteringen om Estland i olika tidsperioder. En liten början på fortsättningen:
1985/86-1989/90
Stockholm 1986, kungen fyller 40 år.
Något som framkom mycket tydligt under denna period är det stora brottet mellan 1986/87 och 1987/88. Både år 1985/86 och 1986/87 finns det inga texter listade under “Estland” och endast tre under “Baltikum”, det finns däremot ett flertal motioner under “Sovjetunionen” och “Östersjön”̂, men dessa är inte relevanta för denna uppsats. De förra rör framförallt påstådd spionverksamhet med hjälp av lastbilar i Sverige, och uppdelningen av Östersjön i ekonomiska zoner, medan de senare främst rör miljöläget i Östersjön. Signifikant är att ingen av Östersjömotionerna nämner Baltikum eller Estland utan enbart sovjetiska utsläpp vilka beskrivs som ett miljöhot. Sovjetunionen framställs överlag som en opålitlig makt och hela östblocket som en tickande miljöbomb.
Skeppsholmsfestivalen 1986.
Naturligtvis var det så. Ännu var inte så många medvetna om de små staterna gömda i den stora. Att Sovjetunionen skulle kunna rämna. tror jag inte sågs som möjligtt.
1985/86 innehåller tre motioner som berör Estland varav två behandlar frågan om 1940- talets flyktingars och deras ättlingars möjlighet att avsäga sig sitt sovjetiska medborgarskap. I allt väsentligt är motionerna nästan identiska och ger en antydande om att ockupationen 1940, eller som författarna uttrycker det “sovjetisk lagstiftnings införande i dessa länder”, är att betrakta som ett oföränderligt faktum och att Baltikum kommer att vara sovjetiskt för all framtid. Detta antyds genom fraser som “den sovjetiska erövringen av deras gamla hemland” och även hänvisningen till att frågan behandlats !åtskilliga gånger” men att Sovjet är motsträvigt. Utrikesutskottets avstyrker bägge motionerna, då utskottet bestrider svenska myndigheters rätt att upphäva sovjetiskt medborgarskap utan sovjetiskt samtycke men instämmer i verklighetsbeskrivning, argumentation och narrativ. Även 1986/87 dyker en identisk motion upp. Detta är ett bra exempel på tidsperspektivet och möjligheten till förändring: även om alla debattörer uttrycker en förhoppning om förändring, tycks tiden närmast vara statisk. Man får intrycket av att debatten sett likadan ut i flera års tid och att debattörerna förväntar sig att det kommer att vara så för alltid och deras positioner mest är för forms skull. Ett ytterligare exempel är M1986/87:So205 som syftar till att ge äldre invandrare möjlighet till umgänge på sitt hemspråk på ålderdomshem som menar att ”Esterna och letterna hör till dem som inte kan återvända hem.” Att den sovjetiska makten i Baltikum betraktas illegal eller omoralisk märks även genom att M1986/87:Kr266, som egentligen är en ren kulturbudgetfråga, använder detta som främsta argument.
Ja, det var verkligen konstigt att Sverige hade fattat beslutet att flyktingarna skulle vara sovjet-ryska medborgare. I Estland förstod ingen varför. Själva var de sovjet-estniska medborgare. En väninna , Tiiu, journalist, skrev en artikel om hur hon försökte bli av med det oönskade medborgarskapet. en mycket intressant artikel, där vi alla förstod att det var inte genomförbart eftersom vi utsatte släktingarna som var kvar i Estland för risker. Der var synnerligen riskkfyllt för esterna att ha kontakt med människor i väst.
Själva hade vi problem när vi skulle gifta oss och den svenske prästen förklarade att han inte visste om vårt äktenskap skulle gälla som giltigt när vi kom hem till Ants hemland. Med andra ord.
Prästen visste inget om landet Ants kom ifrån.
Nästa gång vi hade problem var under min första graviditet när vi fick veta att barnet skulle födas som sovjet-rysk medborgare. Jag ringde skattemyndigheten och fick klart för mig att även om vi skildes skulle jag inte kunna förändra något eftersom en skilsmässa skulle ta för lång tid att genomföra. Men lagen ändrades under graviditeten, och han föddes som svensk, och vi är fortfarande gifta.
Det märkliga för mig var att han var ju så svensk på alla sätt, ändå fanns det något mörkt och osäkert där bakom. Aldrig tänkte jag på allvar dra mig ur, jag bara inte visste vad som skulle hända efter att jag gift mig med honom. Vad betydde det att han var sovjetryss? Kunde Sovjet spela någon roll i våra liv? Aldrig, aldrig kunde jag föreställa mig att jag skulle få ett andra hemland. Ett annat liv bara 40 mil längre österut. Med nya släktingar, nya vänner; ny historia, nya sagor och nytt språk.
1985/86 innehåller tre motioner som berör Estland varav två behandlar frågan om 1940- talets flyktingars och deras ättlingars möjlighet att avsäga sig sitt sovjetiska medborgarskap. I allt väsentligt är motionerna nästan identiska och ger en antydande om att ockupationen 1940, eller som författarna uttrycker det “sovjetisk lagstiftnings införande i dessa länder”, är att betrakta som ett oföränderligt faktum och att Baltikum kommer att vara sovjetiskt för all framtid. Detta antyds genom fraser som “den sovjetiska erövringen av deras gamla hemland” och även hänvisningen till att frågan behandlats !åtskilliga gånger” men att Sovjet är motsträvigt. Utrikesutskottets avstyrker bägge motionerna, då utskottet bestrider svenska myndigheters rätt att upphäva sovjetiskt medborgarskap utan sovjetiskt samtycke men instämmer i verklighetsbeskrivning, argumentation och narrativ. Även 1986/87 dyker en identisk motion upp. Detta är ett bra exempel på tidsperspektivet och möjligheten till förändring: även om alla debattörer uttrycker en förhoppning om förändring, tycks tiden närmast vara statisk. Man får intrycket av att debatten sett likadan ut i flera års tid och att debattörerna förväntar sig att det kommer att vara så för alltid och deras positioner mest är för forms skull. Ett ytterligare exempel är M1986/87:So205 som syftar till att ge äldre invandrare möjlighet till umgänge på sitt hemspråk på ålderdomshem som menar att ”Esterna och letterna hör till dem som inte kan återvända hem.” Att den sovjetiska makten i Baltikum betraktas illegal eller omoralisk märks även genom att M1986/87:Kr266, som egentligen är en ren kulturbudgetfråga, använder detta som främsta argument.
Ja, det var verkligen konstigt att Sverige hade fattat beslutet att flyktingarna skulle vara sovjet-ryska medborgare. I Estland förstod ingen varför. Själva var de sovjet-estniska medborgare. En väninna , Tiiu, journalist, skrev en artikel om hur hon försökte bli av med det oönskade medborgarskapet. en mycket intressant artikel, där vi alla förstod att det var inte genomförbart eftersom vi utsatte släktingarna som var kvar i Estland för risker. Der var synnerligen riskkfyllt för esterna att ha kontakt med människor i väst.
Själva hade vi problem när vi skulle gifta oss och den svenske prästen förklarade att han inte visste om vårt äktenskap skulle gälla som giltigt när vi kom hem till Ants hemland. Med andra ord.
Prästen visste inget om landet Ants kom ifrån.
Nästa gång vi hade problem var under min första graviditet när vi fick veta att barnet skulle födas som sovjet-rysk medborgare. Jag ringde skattemyndigheten och fick klart för mig att även om vi skildes skulle jag inte kunna förändra något eftersom en skilsmässa skulle ta för lång tid att genomföra. Men lagen ändrades under graviditeten, och han föddes som svensk, och vi är fortfarande gifta.
Det märkliga för mig var att han var ju så svensk på alla sätt, ändå fanns det något mörkt och osäkert där bakom. Aldrig tänkte jag på allvar dra mig ur, jag bara inte visste vad som skulle hända efter att jag gift mig med honom. Vad betydde det att han var sovjetryss? Kunde Sovjet spela någon roll i våra liv? Aldrig, aldrig kunde jag föreställa mig att jag skulle få ett andra hemland. Ett annat liv bara 40 mil längre österut. Med nya släktingar, nya vänner; ny historia, nya sagor och nytt språk.
Maj 24, 2012
Ott Lepland, den estniske sångaren.
I kväll får vi inte bara höra Loreen. En annan sångare är Ott Lepland. Estland vann ju finalen år 2001, och det vore roligt om de placerade sig bra i år också!
.....
I kväll får vi inte bara höra Loreen. En annan sångare är Ott Lepland. Estland vann ju finalen år 2001, och det vore roligt om de placerade sig bra i år också!
.....
Sångaren Tanel Padar som vann då, 2001, han är i Baku nu också. Han har besökt ett fängelse, och är djupt chocka av de berättelser han fått höra från fångarna. “En sak är att man läser om dem eller ser på Tv en helt annan sak är det att vara i deras miljö och höra - det är frustrerande uppriktigt.”
Det finns fler än en miljon fängslade i Azerbajdzjan.
.....
I helgen blir det fest på Rådhustorget. Det är "Gamla-stan-dagarna" som firas med akrobater och annat skoj. Jag lär återkomma om det.
.....
Visst är det sorgligt när en frihetsrörelse backar. DN i dag berättar om Nadine Gordiner skriver i New York Review of Books om Sydafrikas preident Jacob Zuma missbrukar sin makt. Det som Nelson Mandela och Desmund Tutu m.fl. skapade raseras. Vi kan skatta oss lyckliga att de baltiska staterna tillhör den europeiska kulturen, och att makthavarna inte har fallit för frestelsen att skaffa sig all makt i landet och bli straffriförklarade. Allt det som de sovjetiska makthavarna hade gjort och de sovjetiska medborgarna sett resultatet av. Demokratin är värd att slåss för.
I söndags skrev Jan Almgren:
I skuggan av Mao.
Han är svensk professor i Hongkong, som tror att hatet mot diktatorn Mao måste få komma upp i ljuset för att Kina ska utvecklas och kunna gå vidare. Den nya skandalen med Bo Xilai, megastaden Chongqings tidigare partisekreterare, är skrämmande, tycker Torbjörn Lodén.
/../ – Det finns aggressioner i det kinesiska samhället som är obehagliga. Mycket av det är ett slags oförlöst hat mot Mao och mot kommunistpartiet. Det är en böld i det kinesiska samhället som man bara kan få bort genom att öppet diskutera och ta avstånd från Mao-eran.
Men det är fortfarande känsligt, inte bara från kommunistpartiet utan även hos många kineser. Många vill glömma. Minnena är för mörka.
Torbjörn Lodén går så långt så att han menar att uppgörelse med tiden med Mao är en förutsättning för att Kina på sikt ska kunna gå vidare och utvecklas positivt som land.
Ja. Så är det. Svåra livshändelser behöver diskuteras för att man ska kunna acceptera och glömma. Det är ju därför vi går till psykologen. Eller hur? Men. De baltiska folken. De fick inte bearbeta något. De skulle redan samma dag som de befriade sig ha svalt och glömt. Det framgick av de radio- och tv-program och de tidningsartiklar jag skrivit om flera gånger i denna blogg. Och de uttalanden som gjordes efter en kort tid: esterna behandlar ryssarna illa. Nej, de baltiska staterna är små att vi har rätt att behandla dem illa. FEL! Vi får inte tro att vi är bäst i världen med det renaste samvete som finns. Nej, vi gör många fel och måste försöka sätta oss in i andra människors liv innan vi dömer dem.
I Ill Världens Historia läser vi en fruktansvärd historia om hur människor behandlades i Gulags fångläger. Som exempel tas en man över 100 år gammal som gjort sig skyldig till något brott. Vilket anges inte. Precis som lilla Evi Juhani från Tallinn också gjort sig skyldig till brott fast hon inte ens börjat skolan. Det är så sjukt, och ingen vill diskutera det.
Journalisten Oisin Cantwell skrev en artikel där han tog Hitler som exempel på en fruktansvärt grym gangster. Detta föranledde Ants att skriva ett mail till honom:
Hej:
Varför inte en bild av Stalin, Mao, Pol Pot, Castro.?
Svaret han fick:
För att Hitler är den mest kände diktatorn, den största symbolen för det jag pratar om.
mvh
Ja, Stalin vill ingen tala om. Att han såg till att många, många fler miljoner människor dödades på det mest fruktansvärda sätt, det är egentligen ointressant. Det var i alla fall inte särskilt grymt. Eller...
När ska Stalins grymheter accepteras som så grymma de var och vi slipper jämföra honom med Hitler? När kan vi verkligen säga att de värsta diktatorerna i Europa under 1900-talet var Hitler och Stalin utan att tveka?
I söndags skrev Jan Almgren:
I skuggan av Mao.
Han är svensk professor i Hongkong, som tror att hatet mot diktatorn Mao måste få komma upp i ljuset för att Kina ska utvecklas och kunna gå vidare. Den nya skandalen med Bo Xilai, megastaden Chongqings tidigare partisekreterare, är skrämmande, tycker Torbjörn Lodén.
/../ – Det finns aggressioner i det kinesiska samhället som är obehagliga. Mycket av det är ett slags oförlöst hat mot Mao och mot kommunistpartiet. Det är en böld i det kinesiska samhället som man bara kan få bort genom att öppet diskutera och ta avstånd från Mao-eran.
Men det är fortfarande känsligt, inte bara från kommunistpartiet utan även hos många kineser. Många vill glömma. Minnena är för mörka.
Torbjörn Lodén går så långt så att han menar att uppgörelse med tiden med Mao är en förutsättning för att Kina på sikt ska kunna gå vidare och utvecklas positivt som land.
Ja. Så är det. Svåra livshändelser behöver diskuteras för att man ska kunna acceptera och glömma. Det är ju därför vi går till psykologen. Eller hur? Men. De baltiska folken. De fick inte bearbeta något. De skulle redan samma dag som de befriade sig ha svalt och glömt. Det framgick av de radio- och tv-program och de tidningsartiklar jag skrivit om flera gånger i denna blogg. Och de uttalanden som gjordes efter en kort tid: esterna behandlar ryssarna illa. Nej, de baltiska staterna är små att vi har rätt att behandla dem illa. FEL! Vi får inte tro att vi är bäst i världen med det renaste samvete som finns. Nej, vi gör många fel och måste försöka sätta oss in i andra människors liv innan vi dömer dem.
I Ill Världens Historia läser vi en fruktansvärd historia om hur människor behandlades i Gulags fångläger. Som exempel tas en man över 100 år gammal som gjort sig skyldig till något brott. Vilket anges inte. Precis som lilla Evi Juhani från Tallinn också gjort sig skyldig till brott fast hon inte ens börjat skolan. Det är så sjukt, och ingen vill diskutera det.
Journalisten Oisin Cantwell skrev en artikel där han tog Hitler som exempel på en fruktansvärt grym gangster. Detta föranledde Ants att skriva ett mail till honom:
Hej:
Varför inte en bild av Stalin, Mao, Pol Pot, Castro.?
Svaret han fick:
För att Hitler är den mest kände diktatorn, den största symbolen för det jag pratar om.
mvh
Ja, Stalin vill ingen tala om. Att han såg till att många, många fler miljoner människor dödades på det mest fruktansvärda sätt, det är egentligen ointressant. Det var i alla fall inte särskilt grymt. Eller...
När ska Stalins grymheter accepteras som så grymma de var och vi slipper jämföra honom med Hitler? När kan vi verkligen säga att de värsta diktatorerna i Europa under 1900-talet var Hitler och Stalin utan att tveka?
Maj 23, 2012
Gårdagens och dagens tidningar och annat smått och gott.
Först måste jag kommentera radion i söndags: Anders Ferm, En av “Palmes pojkar”, menade att det var ett stort misstag att Nato inte lades ner när Sovjetunionen kollapsade. Jag undrar: En politiker utan klarsyn? Som exempel på hans feltänk: hade inte Nato funnits, då hade inte Estland varit en fri stat i dag. Det kanske inte betyder något för Anders Ferm, men för mig och minst 1,5 miljoner andra människor i Europa är det viktigt.
Så gårdagen:
Först måste jag kommentera radion i söndags: Anders Ferm, En av “Palmes pojkar”, menade att det var ett stort misstag att Nato inte lades ner när Sovjetunionen kollapsade. Jag undrar: En politiker utan klarsyn? Som exempel på hans feltänk: hade inte Nato funnits, då hade inte Estland varit en fri stat i dag. Det kanske inte betyder något för Anders Ferm, men för mig och minst 1,5 miljoner andra människor i Europa är det viktigt.
Så gårdagen:
SvD kultur. Krönika av Anina Rabe om Mare Kandre. Mare Kandre är sverige-est född i Sverige 1962.
Viss litteratur får inte glömmas, är rubriken. Sedan beskriver hon en författare med den magiska bilden i boken. Jag har en bok av henne, som jag inte läst ännu, men nu måste jag. Det är så underbart med en författare som har sagan, det magiska i sin penna.
DN Nyheter:
CIA lurade Sverige att agera för Wallenberg. Fredrik Söderling.
/../ Sverige hade varit passivt sedan andra halvan av 1960-talet, och bara nya fakta skulle kunna få svenska regeringen att agera för att få klarhet i Wallenbergs försvinnande. Men under 1970-talets sista år väcktes ett plötsligt intresse i USA, och jag blev nyfiken på varför, säger Ingrid Carlberg, författare till boken
Hon slår fast att det var CIA som fick Sverige att agera i fallet.
Inte förrän Simon Wiesenthal presenterade fakta som senare visade sig vara falska reagerade Sverige och USA, CIA kunde börja agera.
DN Nyheter.
Spionbråk med Ryssland.
Det tidningen skriver om hur Ryssland arbetar för att misstänkliggöra Sverige är bara ett exempel på vad Estland får utstå så gott som dagligen. Fienden finns alltid utanför landet för Putin. Finns han i landet måste han tyst försvinna på ett eller annat sätt, som Chodorkovskij.
Nu är det Sverige som står bakom protesterna i Moskva, nyss var det USA. Vad som helst bara de protesterande inte själva har kommit underfund om hur Putin använder sin makt.
Onsdag
SvD Utrikes.
Jan Blomberg berättar om utnämningen av en deltagare i ett telefonväkteri. utan några andra meriter, till “presidentens särskilda sändebud” i Uralregionen. Han skriver bl.a.:
Det verkligt allvarliga är att tsar Putin som nygammal på presidentposten direkt ger en signal till samhället att lojalitet är viktigare än allt annat. Tsar Putin bestämmer, vare sig det handlar om politiska utnämningar eller deltagandet i ett G 8-möte i USA.
Och hur ska Putin stoppa demonstrationerna mot honom utan att behöva ändra sin makt? Blomberg:
Apropå demokratifrågor: Den ryska duman ska snart behandla ett förslag om att höja bötessumman för att organisera olagliga demonstrationer från 10000 kronor till 350000 kronor och bara deltagande ska kosta 200000 kronor jämfört med 1000 kronor i dag.
DN Kultur, helsidan
Olle Svenning skriver: Klasshat är inte samma sak som klasskänsla.
/../ Under socialdemokratins långa maktinnehav klev många kulturradikaler in i regeringskansliet. Tage Erlander, Ernst Wigforss, Östen Undén kom från radikala lundensiska sammanslutningar som DYG och Clarté. Historiedocenten Per Nyström formulerade, som Gustav Möllers statssekreterare, stora delar av välfärdspolitiken. Kulturradikalismen integrerades i den segrande socialdemokratin. Medan den progressiva teknokratin skrev reformer och byggde myndigheter steg en ny kulturradikal generation in i kulturens alla hus, gamla och nya. Harpsund blev arbetarrörelsens Versailles. Hos Olof Palme samlades Dramatens hela elit; de främsta författarna föreläste, Nobelpristagare som Pablo Neruda och Gabriel García Márquez kom till supé.
/../ Jag griper tillbaka till Hjalmar Branting; han gjorde en avgörande distinktion mellan ”klasshat” och ”klasskänsla”. Hans tes var att hatet kan skapa våld, destruktiva handlingar och intolerant sekterism. Klasskänslan förutsätter solidaritet, den är inriktad på gemensam handling, på kollektiv samhällsomvandling. Demokratin formades till stor del i mötet mellan den välorganiserade, reformistiskt inriktade arbetarklassen och kulturradikalismen. Den breda arbetarrörelsen var aldrig antiintellektuell. Alliansen borde återupprättas: vår tids stora avgörande fråga gäller nämligen demokratins överlevnad.
Vi slutade gå på teater, vi som så ofta hade gjort det, när föreställningarna bara var politiska. När det magiska, sagorna försvann. Det var under den här tiden när Palme bjöd skådespelarna till Harpsund. Det blev för politiskt för oss.
Jag minns också från skolan när läraren förklarade varför socildemokraterna och kommunisterna hade delat på sig. Det berodde helt på revolutionen, som kommunisterna arbetade för, och socialdemokraterna inte ville ha. Precis som förf. skriver här. Jag tycker att han diskuterar viktiga ämnen. Kulturradikalismen och demokratin.
I rubriken skriver han också:
Begrepp som “klasshat” och “kulturradikalism”står åter i centrum. Men kulturradikalismen är något annat än ett politiskt program. Det är en civiliserad kulturkamp som kräver samarbete.
DN Stockholm. Rakt på sak. Erik Ullenhag.
Han intervjuas pga anklasgelser från poliser mot politikerna vid ungdomskravaller i Rinkeby och Tensta.
Ullenhag säger: Det vi gör nu är att vi har en samhällsoprientering för alla nyanlända både vad gäller jämställdhet, demokrati och föräldrarollen. Det är ett sätt. Föräldrarna som klarar av att ta ansvar fungerar allra bäst föärebyggande.
Ja, det är oerhört viktigt att vi slår fast vad som gäller hos oss. Vad som är astraffbart, och hur det fungerar i det dagliga livet. Vi måste hävda vår egen kultur för att det inte ska bli kaos. Med det menar jag inte att andra människor i Sverige inte ska få leva efter sin kultur, men vi måste hävda de svenska lagarna. Vi måste förklara även enkla saker som kan vara förvirrande för andra. Vi vill inte gå tillbaka till en kultur och vanor vi lämnat. Och det är just vad man gör i Estland där man kräver att nya medborgare ska vara insatta i den estniska kulturen, och hjälpligt ska kunna det estniska språket.
SvD Utrikes. Jan Blomgren skriver om Ukraina.
Viss litteratur får inte glömmas, är rubriken. Sedan beskriver hon en författare med den magiska bilden i boken. Jag har en bok av henne, som jag inte läst ännu, men nu måste jag. Det är så underbart med en författare som har sagan, det magiska i sin penna.
DN Nyheter:
CIA lurade Sverige att agera för Wallenberg. Fredrik Söderling.
/../ Sverige hade varit passivt sedan andra halvan av 1960-talet, och bara nya fakta skulle kunna få svenska regeringen att agera för att få klarhet i Wallenbergs försvinnande. Men under 1970-talets sista år väcktes ett plötsligt intresse i USA, och jag blev nyfiken på varför, säger Ingrid Carlberg, författare till boken
Hon slår fast att det var CIA som fick Sverige att agera i fallet.
Inte förrän Simon Wiesenthal presenterade fakta som senare visade sig vara falska reagerade Sverige och USA, CIA kunde börja agera.
DN Nyheter.
Spionbråk med Ryssland.
Det tidningen skriver om hur Ryssland arbetar för att misstänkliggöra Sverige är bara ett exempel på vad Estland får utstå så gott som dagligen. Fienden finns alltid utanför landet för Putin. Finns han i landet måste han tyst försvinna på ett eller annat sätt, som Chodorkovskij.
Nu är det Sverige som står bakom protesterna i Moskva, nyss var det USA. Vad som helst bara de protesterande inte själva har kommit underfund om hur Putin använder sin makt.
Onsdag
SvD Utrikes.
Jan Blomberg berättar om utnämningen av en deltagare i ett telefonväkteri. utan några andra meriter, till “presidentens särskilda sändebud” i Uralregionen. Han skriver bl.a.:
Det verkligt allvarliga är att tsar Putin som nygammal på presidentposten direkt ger en signal till samhället att lojalitet är viktigare än allt annat. Tsar Putin bestämmer, vare sig det handlar om politiska utnämningar eller deltagandet i ett G 8-möte i USA.
Och hur ska Putin stoppa demonstrationerna mot honom utan att behöva ändra sin makt? Blomberg:
Apropå demokratifrågor: Den ryska duman ska snart behandla ett förslag om att höja bötessumman för att organisera olagliga demonstrationer från 10000 kronor till 350000 kronor och bara deltagande ska kosta 200000 kronor jämfört med 1000 kronor i dag.
DN Kultur, helsidan
Olle Svenning skriver: Klasshat är inte samma sak som klasskänsla.
/../ Under socialdemokratins långa maktinnehav klev många kulturradikaler in i regeringskansliet. Tage Erlander, Ernst Wigforss, Östen Undén kom från radikala lundensiska sammanslutningar som DYG och Clarté. Historiedocenten Per Nyström formulerade, som Gustav Möllers statssekreterare, stora delar av välfärdspolitiken. Kulturradikalismen integrerades i den segrande socialdemokratin. Medan den progressiva teknokratin skrev reformer och byggde myndigheter steg en ny kulturradikal generation in i kulturens alla hus, gamla och nya. Harpsund blev arbetarrörelsens Versailles. Hos Olof Palme samlades Dramatens hela elit; de främsta författarna föreläste, Nobelpristagare som Pablo Neruda och Gabriel García Márquez kom till supé.
/../ Jag griper tillbaka till Hjalmar Branting; han gjorde en avgörande distinktion mellan ”klasshat” och ”klasskänsla”. Hans tes var att hatet kan skapa våld, destruktiva handlingar och intolerant sekterism. Klasskänslan förutsätter solidaritet, den är inriktad på gemensam handling, på kollektiv samhällsomvandling. Demokratin formades till stor del i mötet mellan den välorganiserade, reformistiskt inriktade arbetarklassen och kulturradikalismen. Den breda arbetarrörelsen var aldrig antiintellektuell. Alliansen borde återupprättas: vår tids stora avgörande fråga gäller nämligen demokratins överlevnad.
Vi slutade gå på teater, vi som så ofta hade gjort det, när föreställningarna bara var politiska. När det magiska, sagorna försvann. Det var under den här tiden när Palme bjöd skådespelarna till Harpsund. Det blev för politiskt för oss.
Jag minns också från skolan när läraren förklarade varför socildemokraterna och kommunisterna hade delat på sig. Det berodde helt på revolutionen, som kommunisterna arbetade för, och socialdemokraterna inte ville ha. Precis som förf. skriver här. Jag tycker att han diskuterar viktiga ämnen. Kulturradikalismen och demokratin.
I rubriken skriver han också:
Begrepp som “klasshat” och “kulturradikalism”står åter i centrum. Men kulturradikalismen är något annat än ett politiskt program. Det är en civiliserad kulturkamp som kräver samarbete.
DN Stockholm. Rakt på sak. Erik Ullenhag.
Han intervjuas pga anklasgelser från poliser mot politikerna vid ungdomskravaller i Rinkeby och Tensta.
Ullenhag säger: Det vi gör nu är att vi har en samhällsoprientering för alla nyanlända både vad gäller jämställdhet, demokrati och föräldrarollen. Det är ett sätt. Föräldrarna som klarar av att ta ansvar fungerar allra bäst föärebyggande.
Ja, det är oerhört viktigt att vi slår fast vad som gäller hos oss. Vad som är astraffbart, och hur det fungerar i det dagliga livet. Vi måste hävda vår egen kultur för att det inte ska bli kaos. Med det menar jag inte att andra människor i Sverige inte ska få leva efter sin kultur, men vi måste hävda de svenska lagarna. Vi måste förklara även enkla saker som kan vara förvirrande för andra. Vi vill inte gå tillbaka till en kultur och vanor vi lämnat. Och det är just vad man gör i Estland där man kräver att nya medborgare ska vara insatta i den estniska kulturen, och hjälpligt ska kunna det estniska språket.
SvD Utrikes. Jan Blomgren skriver om Ukraina.
Nu försöker ju Ukrainas riksåklagare genom att åka till Europas huvudstäder få alla att fösrtå att det är inte av politiska skäl Julia Timosjenko har dömts till fängelse. Hon har verkligen begått brott.
Kanske det, men: Om Renat Kuzmin och hans kolleger på riksåklagarämbetet grävt lika djupt för att hitta olagligheter kring president Janukovitj och dennes närmaste medarbetare skulle säkert många av dem kunna ställas inför rätta. Även om Kuzmin har rätt i sina anklagelser mot Timosjenko är det vetskapen om den utbredda korruptionen i dagens maktelit som gör att den pågående pr-turnén ger en fadd smak i munnen.
Kanske det, men: Om Renat Kuzmin och hans kolleger på riksåklagarämbetet grävt lika djupt för att hitta olagligheter kring president Janukovitj och dennes närmaste medarbetare skulle säkert många av dem kunna ställas inför rätta. Även om Kuzmin har rätt i sina anklagelser mot Timosjenko är det vetskapen om den utbredda korruptionen i dagens maktelit som gör att den pågående pr-turnén ger en fadd smak i munnen.
Ukraina har ännu inte fjärmat sig från det sovjetiska arvet
Maj 22, 2012
Forts på uppsatsen om “Den nye kusinen från öster” från i går.
Uppsatsförfattaren har analyserat Estlands historia och hans slutdiskussion om den presenteras här i sammandrag. Det som är extra intressant är att han antagligen inte visste något alls om Estland tidigare.
Uppsatsförfattaren har analyserat Estlands historia och hans slutdiskussion om den presenteras här i sammandrag. Det som är extra intressant är att han antagligen inte visste något alls om Estland tidigare.
Slutdiskussion om historien.
För att sammanfatta, så genomgår den svenska synen på Estland en kraftig förvandling från mitten av 80-talet till i dag.
Denna förvandling motsvaras av de politiska förändringar som sker i och med Sovjetunionens och östblockets sammanbrott och den europeiska integrationen även om det faktiska händelseförloppet och den politiska debatten inte alltid är i takt med varandra. I korta drag så framstår diskursen fram till och med 1986/87 som att småstaterna i Baltikum förtrycks av Sovjetmakten, medan vi inget kan göra. Förhoppningar om förändringar uttrycks, men tidsperspektivet är en avlägsen, och kanske onåbar, framtid. Under perioden 1987-90 så revolterar i”de små” och förtjänar vårt söd, frågan är bara hur? Förhoppningar om förändringar uttrycks, men framtiden är osäker. Gradvis blir svensk debatt mer och mer pro-baltisk och handlar mer om konkreta åtgärder för att hjälpa “våra baltiska kusiner mot skolgårdens värsting”. Efter denna brytningsperiod så framstår det som en specifik moralisk plikt för Norden/Sverige att hjälpa Baltikum “till Europa” och detta inom alla områden. Samtidigt debatteras det vad Europa är innan frågan besvaras i och med EU-inträdet 1995. Därefter tar sig diskursen uttryck som ett europeiskt gemenskapsprojekt där esterna är européer som är välförtjänta av medlemskap. Det sker en återupprättelse av Estland i Sveriges kollektiva medvetande och ju närmre idag vi kommer, desto mer lika beskrivs Estland och Sverige, för att slutligen sluta i synen på Estland som en nära europeisk samarbetspartner. I motsats till vad Carlgren anförde om synen på Estland under Mellankrigstiden */ då Estland var en inkörsport till Ryssland och utan gemensamhetskänslor menar jag att det idag snarare rör sig om att Estland är en del av ett östersjöiskt/europeiskt “oss” delvis i motsats till ett ryskt “de”. Ur ett identitetspolitiskt perspektiv handlar det dels om EU-inträdet och skapandet av en europeisk identitet, dels om skapandet av en Östersjöidentitet för att samla Norden och Baltikum och bägge dessa bör förstås i ett sammanhang av Centraleuropas Âterkomst och Kalla Krigets slut. Östersjöidentiteten kan beskrivas som en förvandling av Östersjön från att vara vårt dike mot ryssen till att bli den sammanbindande länken med våra östra grannar, inte minst eftersom hotet från öst förskjuts österut, bort från stränderna.
Ett identitetspolitiskt perspektiv tillför tydligt en rimlig tolkning för att förstå detta händelseförlopp och dess signifikans, inte minst för oss själva, då förändringarna inträffar i vår egen uppfattning om oss själva och våra grannländer. Att denna identitet spelar roll i den politiska processen är påtagligt, då det fungerar som ett oemotsägligt argument för att “vi” ska engagera oss på andra sidan Östersjön. På detta vis påverkar vår identifikation av “oss” och omvärlden tydligt vår politik gentemot “dem”.
Campbell menar att det är utrikespolitik som skapar gränser genom att definiera identiteter istället för tvärtom. I detta fall har Campbell helt rätt: framväxten av en europeisk identitet som bekräftas genom EU-inträdet gör att gränserna förändras och får en annan innebörd. Men den diskurs som finns genomgår inte sin stora förändring vid Estlands självständighetsförklaring, eller Sveriges respektive Estlands EU-inträde. Istället sker förändringen tidigare, innan någon politisk föröndring har inträffat, när en politisk förändring bedöms som möjlig och inte när den sker. Det är så att säga en viss otakt mellan den politiska diskursen och det faktiska händelseförloppet. I vissa fall är den politiska diskursen före, till exempel i fråga om Estlands självständighetsförklaring, i andra fall är den politiska diskursen efter, till exempel gällande Sveriges EU- medlemskap. Samtidigt är det tydligt att diskursen och händelseförloppet står i intim kontakt med varandra.
I News of the Other uppmålas bilden av att den svenska synen på Baltikum fortfarande präglas av att “de” är lite underutvecklade jämfört med “oss”. Den bilden bekräftas vad det gäller 80- och 90-talet, men stämmer inte med utvecklingen under de senare åren, EU-inträdet gör att Estland “europeiseras”. Delvis kan skillnaderna förklaras av att min undersökning har fokuserat på Sveriges Riksdag och inte massmedia, och delvis för att jag går längre fram i tiden.
*/
Sverige upprättar fasta diplomatiska föbindelser med Estland i september 1919, men vägrar att de jure erkänna Estland innan fred slutits med Sovjetunionen och landet erkänts av västmakterna vilket sker 1921. Enligt Wilhelm Carlgren beror oviljan på att Sverige fortfarande betraktade Estland “främst som inkörsportar för handeln med Ryssland” och att det inte fanns några gemensamma traditioner liknande de mellan Sverige och Finland. Redan innan Sverige erkänt Estlands självständighet hade en tvist seglat upp gällande den jordreform som Estland genomdrev 1919, då storgodsen nationaliserades och delades ut till arrendatorer och lantarbetare. Ett antal svenska adelsmän drabbades och yrkade på ersättning. Samtidigt skapade Estland en generös minoritetslagstiftning som kom estlandssvenskarna till del, men trots detta blir inte de kulturella kontakterna särdeles livliga, medan det ekonomiska utbytet blev viktigt.
Här kan man göra några rättelser:
1. Jorden delades inte ut efter jordreformen. Lantbrukarna fick köpa den på förmånliga villkor. Jorden var för länge sedan stulen från den estniska befolkningen, och nu fick de den tillbaka. Alla godsägare fick behålla så mycket mark som behövdes för deras egna behov. De fick betalt, dock inte så stor summa som godsägarna krävde.
2. Skillnaden mellan förhållandena Finland - Sverige och Estland - Sverige är väl egentligen bara att Finland tillhörde Sverige mycket längre tid. När Sverige hade Estland, då var Estland som vilket län i Sverige som helst, men ibland föredrar man att glömma...
3. Sverige erkände inte Estland förrän freden mellan Estland och Ryssland underskrivits. Ingen stat erkände Sovjetunionen. Estland var det första landet som gjorde det, och det var ett krav för att Ryssland skulle skriva på fredsavtalet mellan dem.
1. Jorden delades inte ut efter jordreformen. Lantbrukarna fick köpa den på förmånliga villkor. Jorden var för länge sedan stulen från den estniska befolkningen, och nu fick de den tillbaka. Alla godsägare fick behålla så mycket mark som behövdes för deras egna behov. De fick betalt, dock inte så stor summa som godsägarna krävde.
2. Skillnaden mellan förhållandena Finland - Sverige och Estland - Sverige är väl egentligen bara att Finland tillhörde Sverige mycket längre tid. När Sverige hade Estland, då var Estland som vilket län i Sverige som helst, men ibland föredrar man att glömma...
3. Sverige erkände inte Estland förrän freden mellan Estland och Ryssland underskrivits. Ingen stat erkände Sovjetunionen. Estland var det första landet som gjorde det, och det var ett krav för att Ryssland skulle skriva på fredsavtalet mellan dem.
4. Många av herrgårdarna användes som skolor under den fria tiden.
Som ni förstår är det olika herrgårdar på bilderna ovan.
Maj 21, 2012
Nu ska ni få ta del av en annan uppsats om Estland som också är mycket intressant:
Den nye kusinen från öster
Svensk riksdagsdebatt om Estland från 1985 till idag sett ur ett identitetspolitiskt perspektiv.
Skriven av Mattias Gunnarsson,vårterminen 2008
Statsvetenskap/Politices Magisterprogrammet Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, Linköpings universitet.
Tallinn 1985. Innan skyskrapornas tid. När hotell Viru ansågs som högt.
Först ett förtydligande:
med Sverige avses den officiella svenska linjen, så som den kommer till uttryck i politisk debatt i form av riksdagstryck. Den politiska arenan har ett stort inflytande på hur folk tänker. Delvis via massmedia eftersom det är genom media som vi bildar oss en uppfattning om det politiska livet här hemma och även den vidare världen. Man ska dock inte överdriva medias betydelse, utan det finns bättre skäl att studera Riksdagen i sig för att finna den politiska debatten. Inte minst när undersökningen gäller själva debatten. Samtidigt måste man ha i åtanke att det viktiga är inte bara vad som sägs utan hur det sågs, vem som säger det och varför; alltså, det är inte bara den faktiska texten eller det faktiska uttalandet som är relevant, utan även kontexten. Det går alltså̂ inte bara att besvara syftet enbart med att acceptera politiska deklarationer okritiskt och ordagrant, i synnerhet inte som jag strävar efter att gå djupare. /../ startpunkten till riksdagens verksamhets år 1985/86, för att detta är när Mikhail Gorbatjov har blivit vald till generalsekreterare i Sovjetunionens Kommunistiska Parti och innan hans försök att förändra såväl stat som parti har påbörjats på det nationella planet. Utrikespolitiskt är det ingen större skillnad mellan 70-talet och mitten av 80-talet; Sovjet, järnridå̂n och det Kalla Kriget förväntas bestå för alltid och det är bara att acceptera detta faktum.
Sedan reder Martinsson ut vad Baltikum egentligen är, och det är oerhört väsentligt eftersom de flesta av oss, som tror oss veta något faktiskt har fel. Ants och jag har t.ex. kommit i delo med olika journalister som trodde att de baltiska länderna har samma kultur, samma tänkesätt.
med Sverige avses den officiella svenska linjen, så som den kommer till uttryck i politisk debatt i form av riksdagstryck. Den politiska arenan har ett stort inflytande på hur folk tänker. Delvis via massmedia eftersom det är genom media som vi bildar oss en uppfattning om det politiska livet här hemma och även den vidare världen. Man ska dock inte överdriva medias betydelse, utan det finns bättre skäl att studera Riksdagen i sig för att finna den politiska debatten. Inte minst när undersökningen gäller själva debatten. Samtidigt måste man ha i åtanke att det viktiga är inte bara vad som sägs utan hur det sågs, vem som säger det och varför; alltså, det är inte bara den faktiska texten eller det faktiska uttalandet som är relevant, utan även kontexten. Det går alltså̂ inte bara att besvara syftet enbart med att acceptera politiska deklarationer okritiskt och ordagrant, i synnerhet inte som jag strävar efter att gå djupare. /../ startpunkten till riksdagens verksamhets år 1985/86, för att detta är när Mikhail Gorbatjov har blivit vald till generalsekreterare i Sovjetunionens Kommunistiska Parti och innan hans försök att förändra såväl stat som parti har påbörjats på det nationella planet. Utrikespolitiskt är det ingen större skillnad mellan 70-talet och mitten av 80-talet; Sovjet, järnridå̂n och det Kalla Kriget förväntas bestå för alltid och det är bara att acceptera detta faktum.
Sedan reder Martinsson ut vad Baltikum egentligen är, och det är oerhört väsentligt eftersom de flesta av oss, som tror oss veta något faktiskt har fel. Ants och jag har t.ex. kommit i delo med olika journalister som trodde att de baltiska länderna har samma kultur, samma tänkesätt.
Norden, utom Island, och Baltikum. Vad har vi gemensamt?
Unfortunately most if not all people outside Estonia talk about something called “The Baltics”. This is an interesting concept, since what the three Baltic states have in common almost completely derives from shared unhappy experiences imposed upon us from outside: occupations, deportations, annexations, sovietization, collectivization, Russification. What these countries do not share is a common identity.
Till detta kan läggas att esterna själva inte identifierar sig som balter utan som nordbor, i likhet med finnarna (som under en period räknades som ett baltiskt land).
Estland har en lång gemensam historia med Sverige och Finland, detta gäller även Lettland, men inte i lika hög grad; i princip har de olika delarna av dagens Lettland ingen gemensam historia före 1918. (Gränsen mellan Estland och Lettland var så vag, att det var britterna som fick föreslå ett beslut i frågan efter frihetskriget. Det var Livland som var problemet. Det område som låg mellan det nordliga Estland och den sydliga delen av nuvarande Lettland. Det området var uppkallat efter liverna, ett finsk-ugriskt folk som inte längre fanns. Som exempel:Henrik av Livonia dvs. Livland kallas numera Henrik av Lettland. Kanske för att han levde i den delen som numera tillhör Lettland.) Litauen däremot har historisk koppling till Polen, Vitryssland och Ukraina vilket inte minst synts i Polens och Litauens agerande i samband med den i”orangea revolutionen” i Ukraina. De provinser som motsvarar dagens Estland och större delen av Lettland styrdes länge av tyskbaltiska adelsmän och hade en särställning inom Ryssland medan Litauen hade en annorlunda position som en provins erövrad frå̂n det Polsklitauiska Samväldet. Rent historiskt saknar Litauen en tysk överklass och stadsbefolkning, men har istället en judisk stadsbefolkning och en poloniserad adel. Ifrå̂ga om religion är Lettland och Estland övervägande lutheranska medan Litauen är katolskt, språkligt så̂ är lettiska och litauiska släkt med varandra och mera avlägset med de slaviska språken, men släktskapet är så̂ pass avlägset att letter och litauer inte förstå̂r varandras språk. Estniskan är släkt med finskan och därmed inte ens indoeuropeisk. Även i övrigt beskrivs de kulturella skillnaderna som stora och Duvold påpekar också̂ att de tre olika folken inte anser sig ha någon gemensam identitet.
Det är inte bara vi svenskar som misstar oss på den här punkten. De tre länderna har haft problem i EU pga. att så många tror att de är mer lika än de är. Jag påminner om det Nordisk- Baltiska samarbetet där Litauen nu vill dra sig ur. Självklart. Landet har inte mycket gemensamt med de andra länderna i gruppen. Jag hoppas bara att de övriga ändå fortsätter samarbetet. Det är så viktigt att de blir en tung röst för den norra delen av Europa.
Maj 20, 2012
I dag vill jag visa några fina bilder från Väike Maarja från förr. Ni som har tittat i gamla svenska album från 1900-talets början kommer känna igen er, och känner kanske som jag, att esterna och svenskarna verkligen är syskon.
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Här hittar ni några internet-utställningar Marju Metsman har satt ihop. Jag lyckas inte få fram dem genom att klicka på rubrikerna här nedan. Det bästa är att gå in på sidan ovan, men läsa den svenska texten först.
|
Maj 18, 2012
Jag har fått ett hedersuppdrag. Jag ska översätta text på Väike Maarja museums hemsida. Till svenska. Och det är bara för att ni alla ska kunna förstå allt som gömmer sig i den kommunen. Jag började med lite historia:
Slaget vid Lebavere.
Ett slag mellan Röda Armésoldater som retirerade från Tallinn och hemvärnet ägde rum i skogarna här den 8 september 1941. Det var ca 200 ryska soldater.
Från de närliggande byarna drogs 36 eller 38 män ihop, de flesta av dem ditkallade av den lokale skogsägaren Kaarel Kasesalu.
Fänriken Tarmo Undla, hemvärnets chef, delade upp männen i två grupper. 10 - 12 män skickades mot det öppna fältet i öster för att möta de retirerande ryssarna. En större grupp rörde sig genom skogen i väst för en huvudattack. Tre skvadroner formades av denna grupp. Attacken sattes igång. Kaarel Kasesalu, den förste skvadronens ledare, dödades av en fiendekula som träffade huvudet. Helmut Green, en i den andra skvadronen skickades fram och blev allvarligt skadad. Bland ryssarna rådde kaos eftersom de var tvingade till denna oväntade strid. Av ryssarna dödades 14 och skadades 5. Några fler hittades senare i skogen. De retirerande ryska armésoldaterna sköt arbetare vid vägen. Juhan Tamm blev allvarligt skadad.
Slaget vid Lebavere.
Ett slag mellan Röda Armésoldater som retirerade från Tallinn och hemvärnet ägde rum i skogarna här den 8 september 1941. Det var ca 200 ryska soldater.
Från de närliggande byarna drogs 36 eller 38 män ihop, de flesta av dem ditkallade av den lokale skogsägaren Kaarel Kasesalu.
Fänriken Tarmo Undla, hemvärnets chef, delade upp männen i två grupper. 10 - 12 män skickades mot det öppna fältet i öster för att möta de retirerande ryssarna. En större grupp rörde sig genom skogen i väst för en huvudattack. Tre skvadroner formades av denna grupp. Attacken sattes igång. Kaarel Kasesalu, den förste skvadronens ledare, dödades av en fiendekula som träffade huvudet. Helmut Green, en i den andra skvadronen skickades fram och blev allvarligt skadad. Bland ryssarna rådde kaos eftersom de var tvingade till denna oväntade strid. Av ryssarna dödades 14 och skadades 5. Några fler hittades senare i skogen. De retirerande ryska armésoldaterna sköt arbetare vid vägen. Juhan Tamm blev allvarligt skadad.
Monumentet.
Ett monument till K. Kasesalus ära ställdes upp på slagfältet den 8 september 1942. Det gömdes 1949 för att inte förstöras (av ockupanterna) och togs åter fram på 55-årsdagen av slaget den 8 september 1996.
Och så deportationerna:
Sovjetunionens förtryck. Deportationerna.
Arresteringarna i Estland inleddes omedelbart efter den sovjetiska arméns inmarsch i juni 1940. Den 14 Juni 1941 ägde massdeportationer rum. Husen belägrade på natten; folket vaknade, och möttes av de rödas order om deportering. De fick två timmar att packa och fölrdes under bevakning till järnvägsstationerna där boskapsvagnar väntade på dem.
Männen skildes från sin famil och skickades till fångläger. (Eller dödades under resan. Det hände bl.a. Õies pappa) Alla män som deporterades eller greps 1941 dömdes till döden. Endast i de fall där en dödsdom omvandlades till fängelse slapp de fångläger, men också de som skickades till arbetsläger dog av mycket hårt arbete, hunger och sjukdomar.
Familjerna som deporterades 1941 kom ofta till obebodda områden eller områden med låg population där deras äldsta barn och de äldre dog av hunger eftersom föräldrarna sparade de sista bitarna av mat för sina små barn. Därför hamnade också många barn på barnhem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det 10,157 människor som deporterades under 1941.
Den 25 Mars 1949 påbörjades nya massdeportationer. Det var samma fasor som vid tidigare utvisningar. Men den här gången hann människor uppfatta hoten. (Ihopsamling av lastbilar och tåg, rykten, varningar). På grund av detta fick många människor möjlighet att gömma sig.
En resa till Sibirien varade cirka tre veckor. Resan präglades av brist på utrymme, luft och mat. När de kom fram till slutstationen beordrades de att stiga av vagnarna och “slavmarknaden” kunde börja.Det var kolhoschefer som började välja sina anställda. De som såg ut att kunna arbeta, var de första som valdes av “Herrarna”. Först mot slutet började kvinnor, barn och äldre väljas ut.
De deporterade togs emot av lokalbefolkningen och fick flytta in i hus där människor redan bodde trångt. Esterna själva byggde senare ett litet hus i obränt tegel. Esterna kallade sitt hus Lerhuset, men lokalbefolkningen kallade det Estland.
De deporterade stöttade varandra, men hade också en god relation med sibirierna. Esterna respekterades för sitt hårda arbete, sin snabbhet och pliktkänsla.
25 mars 1949 var det 20,702 människor som deporterades från Estland, av dem var 1860 från Lääne Virumaa, 125 personer från Vao kommun (numera Väike Maarja).
De deporterade släpptes under 1957 och 1958.
Och så deportationerna:
Sovjetunionens förtryck. Deportationerna.
Arresteringarna i Estland inleddes omedelbart efter den sovjetiska arméns inmarsch i juni 1940. Den 14 Juni 1941 ägde massdeportationer rum. Husen belägrade på natten; folket vaknade, och möttes av de rödas order om deportering. De fick två timmar att packa och fölrdes under bevakning till järnvägsstationerna där boskapsvagnar väntade på dem.
Männen skildes från sin famil och skickades till fångläger. (Eller dödades under resan. Det hände bl.a. Õies pappa) Alla män som deporterades eller greps 1941 dömdes till döden. Endast i de fall där en dödsdom omvandlades till fängelse slapp de fångläger, men också de som skickades till arbetsläger dog av mycket hårt arbete, hunger och sjukdomar.
Familjerna som deporterades 1941 kom ofta till obebodda områden eller områden med låg population där deras äldsta barn och de äldre dog av hunger eftersom föräldrarna sparade de sista bitarna av mat för sina små barn. Därför hamnade också många barn på barnhem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det 10,157 människor som deporterades under 1941.
Den 25 Mars 1949 påbörjades nya massdeportationer. Det var samma fasor som vid tidigare utvisningar. Men den här gången hann människor uppfatta hoten. (Ihopsamling av lastbilar och tåg, rykten, varningar). På grund av detta fick många människor möjlighet att gömma sig.
En resa till Sibirien varade cirka tre veckor. Resan präglades av brist på utrymme, luft och mat. När de kom fram till slutstationen beordrades de att stiga av vagnarna och “slavmarknaden” kunde börja.Det var kolhoschefer som började välja sina anställda. De som såg ut att kunna arbeta, var de första som valdes av “Herrarna”. Först mot slutet började kvinnor, barn och äldre väljas ut.
De deporterade togs emot av lokalbefolkningen och fick flytta in i hus där människor redan bodde trångt. Esterna själva byggde senare ett litet hus i obränt tegel. Esterna kallade sitt hus Lerhuset, men lokalbefolkningen kallade det Estland.
De deporterade stöttade varandra, men hade också en god relation med sibirierna. Esterna respekterades för sitt hårda arbete, sin snabbhet och pliktkänsla.
25 mars 1949 var det 20,702 människor som deporterades från Estland, av dem var 1860 från Lääne Virumaa, 125 personer från Vao kommun (numera Väike Maarja).
De deporterade släpptes under 1957 och 1958.
I Väike Maarjasria museum kan man se utställningen "Historien om familjers" Det är cirka sju familjer som gick igenom skräcken. Det finns nästan 170 fotografier och ett stort antal av arkiverade dokument. (Här visas också historien om Õie, min väninna som har berättat sin historia för mig.)
Maj 17, 2012
Nu måste jag skriva om hur esterna behandlar ryssar enligt uppsatsen “Demokratier i ...” (14, 15 och 16 maj).
Citat:
Tillsammans med Lettland är Estland det land i Östeuropa som har det högsta antalet människor med utländsk bakgrund. Detta beror på den massiva invandringen av rysktalande under Sovjettiden. Den etniska frågan om medborgarskap har sedan självständighetsdebatten dominerat estländsk politik (Daatland & Svege 2000, s. 254). I Estland har språket blivit en stark etnisk skiljelinje mellan estländare och ickeestländare, som främst representeras av den rysktalande etniska minoriteten. I Estland bor det ca en miljon infödda estländare och en halv miljon rysktalande människor (Ibid., 61).
Det antalet stämmer inte. Nu räknar man med att det är ungefär 30 % av befolkningen som är rysktalande, och många av dem är helt assimilerade i det estniska samhället, man ser ryska efternamn överallt. Tidningar ges ut på båda språken. TV-program ges även på ryska. All reklam finns på båda språken och rysktalande tjänstemän inom många administrationer. Som Hanno brukar säga: de som vill leva här, de kallar sig “ryskspråkiga ester”, men de talar också estniska. Naturligtvis finns det också ryssar som saknar sina tidigare privilegier. De var ett folk som man inte fick kritisera. Det var alltid rysktalande expediter i affärerna, en maktställning. De meddelade sina vänner när de fått in en vara i affären.
Citat:
Tillsammans med Lettland är Estland det land i Östeuropa som har det högsta antalet människor med utländsk bakgrund. Detta beror på den massiva invandringen av rysktalande under Sovjettiden. Den etniska frågan om medborgarskap har sedan självständighetsdebatten dominerat estländsk politik (Daatland & Svege 2000, s. 254). I Estland har språket blivit en stark etnisk skiljelinje mellan estländare och ickeestländare, som främst representeras av den rysktalande etniska minoriteten. I Estland bor det ca en miljon infödda estländare och en halv miljon rysktalande människor (Ibid., 61).
Det antalet stämmer inte. Nu räknar man med att det är ungefär 30 % av befolkningen som är rysktalande, och många av dem är helt assimilerade i det estniska samhället, man ser ryska efternamn överallt. Tidningar ges ut på båda språken. TV-program ges även på ryska. All reklam finns på båda språken och rysktalande tjänstemän inom många administrationer. Som Hanno brukar säga: de som vill leva här, de kallar sig “ryskspråkiga ester”, men de talar också estniska. Naturligtvis finns det också ryssar som saknar sina tidigare privilegier. De var ett folk som man inte fick kritisera. Det var alltid rysktalande expediter i affärerna, en maktställning. De meddelade sina vänner när de fått in en vara i affären.
Jag minns också 1978 när vi åkte med vice stadsarkitekten Leetma i hans tjänstebil hem till bostaden i Nõmme. Det var en rysk chaufför, vi fick tecken att behandla chauffören som den mest respektable av oss. Vår värd talade själv mycket ödmjukt och fick barska svar av chauffören. När vi åkte hem med en annan rysk chaufför fick vi inte upp en av bakdörrarna så vi kunde inte sätta oss i bilen. Chauffören läste en bok och hade inte tid med oss. Ants gick runt bilen och fick upp den nadra dörren. Vi gick in och började färden till hotell Viru.
Lasnamäe.
För några år sedan sa vi till vår optiker i Lasnamäe, där de flesta ryssarna bor: “Vad trevligt att ni är så vänliga mot de ryska kunderna, i Sverige tror man att ni är otrevliga mot dem.” Hon tittade på oss med mörka ögon. Vänligheten försvann en stund. “Svenskarna skulle bara veta hur de behandlade oss tidigare!” Ja, det är något som aldrig, aldrig diskuterats i Sverige. Vad tror svensken egentligen. Tja, tydligen trodde svenskar t.ex. att man nedmonterade alla fängelser i Estland när landet blev fritt. Eller vad trodde man när man sa att Sverige inte skulle ge bidrag till länder med så usla fängelser? Det hade bara gått några år efter befrielsen. Ja, ja, jag vet att jag skrivit om det tidigare, men jag blir så upprörd när jag tänker på det.
Esterna har inte behandlat ryssarna illa. Punkt. Vid befrielsen sköts inte ett enda skott! Har man hört talas om det tidigare? Ett land som befriar sig utan att någon mister livet?
Jag tänker på det ryska paret som flyttade till Ryssland 1991 eftersom de var övertygade om att esterna skulle behandla dem illa som hämnd för vad ryssarna utsatt esterna för. Nu kommer de tillbaka ibland för att hälsa på sina vuxna barn som stannade kvar och lever ett mycket bättre liv i Estland än de själva gör i Ryssland. Är vi åter utsatta för propaganda från Ryssland? De har alltid haft en effektiv propagandaapparat, och lurat många.
En grupp kom resande från ryssområdena i östra Estland till Riksdagshuset i Tallinn på 1990-talet för att klaga på att deras pensioner var mycket lägre än den etniskt estniska befolkningens. En riksdagsman kom ut till dem och förklarade att det inte var så. Alla har samma pension. De trodde honom inte eftersom han var est. Inte förrän en rysktalande riksdagsman sa samma sak åkte de hem. Informationen hade pensionärerna fått från rysk radio och TV, som de alltid lyssnar på, ser på. Estland angrips, svartmålas, varje dag i rysk media.
Mellan 1945 till 1950 emigrerade över 240.000 personer till Estland från andra delar av Sovjetunionen. De var lockade av den högre levnadsstandarden och de bättre lönerna (Ibid., 255 256).
Det var inte den ryska intelligensian som kom kan man säga, däremot fick de bostäder i de nya områdena där esterna hade hoppats få bo.
Mellan 1945 till 1950 emigrerade över 240.000 personer till Estland från andra delar av Sovjetunionen. De var lockade av den högre levnadsstandarden och de bättre lönerna (Ibid., 255 256).
Det var inte den ryska intelligensian som kom kan man säga, däremot fick de bostäder i de nya områdena där esterna hade hoppats få bo.
Den stora invandringen sågs av estländarna som ett försök att russifiera landet. Detta tillsammans med smärtsamma minnen från andra världskriget och från det sovjetiska väldet föder fortfarande mycket av den bitterhet som finns emot Ryssland och ryssarna. De allra flesta estländare känner därför en motvilja mot den ryska kulturen. (Kära någon! Det sovjetiska väldet ruinerade esterna. De stal allt från dem, även deras människovärde. De skickade dem till helvetet i Sibirien. De förstörde det mesta som esterna byggt upp under sina få år av frihet. Allt skedde när makten fanns i Moskva. Kan man missunna esterna att känna “motvilja”?)
Estländarna ser sig istället som ett nordiskt folk som hör till västvärldens kultur och distanserar sig därigenom från den ryska (Ibid., 257).
De rysktalande som invandrade till Estland kom att jobba inom industrin, i den statliga administrationen eller som militärer. (Alltså med all makt hos sig. De arbetade på ställen som var stängda för ester, av säkerhetsskäl.) De allra flesta rysktalande känner en koppling till Ryssland, men de ser Estland som sitt hemland. Vid Estlands frigörelse från Sovjet stödde över 55 % av de rysktalande detta, idag är denna siffra nästan 100 %. De flesta rysktalande vill ha medborgarskap i Estland, eftersom de föredrar det estniska politiska systemet framför det ryska som de har en negativ bild av (ibid., 258259). Efter att ha tillhört det övre skicket i Estland blev de rysktalande en minoritet bland en hotfull majoritet (?) över en natt och hade inte någon representant i det nya estniska parlamentet (Ibid., 259). De förlorade även alla privilegier och de omfattande reprivatiseringarna gjorde att de flesta tappade sina ägor (mark och byggnader), som omfördelades bland etniska ester. (Hallå!! Alla blev ägare till den lägenhet de bodde i om huset ägdes av staten. Ägarna som fick tillbaka sina hem skulle ge de boende en ny bostad. Ingen fick kastas ut på gatan. Det kostade en hel del för en husägare kan jag berätta. Ants fick tillbaka hus, och en hyresgäst valde att flytta till Ryssland, några valde att bo kvar, resten fick erbjudande om nya bostäder.) Trots att de rysktalande i Estland är starkt organiserade, i jämförelse med minoriteter i andra f.d. Sovjetstater, finns det problem att bygga upp en ny starkare organisation som kan representera dem (Ibid., 261262).
I Estland finns det en lag som skyddar varje minoritets självständighet och kultur, den gäller för alla minoriteter som har minst 3000 medlemmar. De måste dock vara medborgare i Estland för att lagen skall gälla, vilket som tidigare nämnts de flesta rysktalande inte är (Ibid., 266). I parlamentet finns sedan 1998 en lag som säger att parlamentarikerna måste kunna flytande estniska. P.g.a. problemen med att lära sig estniska utgör detta ett effektivt hinder mot att få in rysktalande i parlamentet (Ibid., 267). Det finns ett stort antal olika partier som representerar dem, dessa kan dock aldrig bli stora eftersom de bara vänder sig till vissa delar av minoriteten (Ibid., 270). Under valet 1994 lyckades bara två av tre de rysktalande partierna samla in de 200 underskrifter som krävs för registrering. Detta beror på att den rysktalande minoriteten är många olika etniciteter i sig eftersom de invandrade från olika delar av Sovjetunionen (Ibid., 261262). Det finns rysktalande medlemmar i estniska partier, men ingen av dessa har hittills valts för att representera någon estniskt parti (Ibid., 271). Numera finns det rysktalande på viktiga poster. Vice borgmästaren i Tallinn, Kõlvart är ett sådant exempel.
Vid Estlands självständighet valde parlamentet att använda jus sanguinis, blodets rätt, vid medborgarskapsfrågan. Alltså endast de som före den 16 juni 1940 varit medborgare i den gamla republiken skulle få medborgarskap, eller deras avkomma. Vi skall inte heller glömma att under denna tid var de styrandes första prioritet att skydda den estländska kulturen, språket och den nya republiken från det då fortfarande existerande Sovjet. Blir man förvånad. Det var ju detta som cvar orsaken till att de är en nation.) Alla rysktalande emigranter räknades därför snarare som ockupanter och fick därför inget medborgarskap. För att som invandrade få estniskt medborgarskap idag måste personen vara minst 15 år, ha bott i Estland i minst fem år och vara examinerad i estniska språket. Personen måste dessutom ha goda kunskaper om den estniska konstitutionen och medborgarrättsakten samt ha en inkomst så att personen kan försörja sig och sin familj. Personen måste även svära trohet och lydnad till den estniska staten. Via ett tillägg som infördes 1998, blir alla barn som föds i Estland automatiskt medborgare om inte de eller deras föräldrar har medborgarskap i ett annat land (Ibid., 263265). Är dessa bestämmelser så märkliga? Esterna hade ju helt klart för sig vilken kultur alla tillhört i femtio år. En kultur som de ville radera så snabbt som möjligt eftersom den var så grym och inhuman.
Under sovjettiden var både ryska och estniska officiella språk i Estland, men ryskan hade betydligt högre status, detta gjorde att ytterst få av de ryska emigranterna lärde sig estniska. Därigenom skapades ytterligare en segmentering som i många fall kvarstår än idag; rysktalande barn går till ryska skolor och estniska barn går till estniska skolor (ibid., 257). Estniska är ett finskugriskt språk med ett komplext grammatiskt system, som är svårt att lära sig. Jag kan intyga att det går att lära sig så mycket som krävs för medborgarskap. Speciellt för de rysktalande, som i de flesta fall inte har genomfört några tidigare språkstudier (Ibid., 261).
De rysktalande som invandrade till Estland kom att jobba inom industrin, i den statliga administrationen eller som militärer. (Alltså med all makt hos sig. De arbetade på ställen som var stängda för ester, av säkerhetsskäl.) De allra flesta rysktalande känner en koppling till Ryssland, men de ser Estland som sitt hemland. Vid Estlands frigörelse från Sovjet stödde över 55 % av de rysktalande detta, idag är denna siffra nästan 100 %. De flesta rysktalande vill ha medborgarskap i Estland, eftersom de föredrar det estniska politiska systemet framför det ryska som de har en negativ bild av (ibid., 258259). Efter att ha tillhört det övre skicket i Estland blev de rysktalande en minoritet bland en hotfull majoritet (?) över en natt och hade inte någon representant i det nya estniska parlamentet (Ibid., 259). De förlorade även alla privilegier och de omfattande reprivatiseringarna gjorde att de flesta tappade sina ägor (mark och byggnader), som omfördelades bland etniska ester. (Hallå!! Alla blev ägare till den lägenhet de bodde i om huset ägdes av staten. Ägarna som fick tillbaka sina hem skulle ge de boende en ny bostad. Ingen fick kastas ut på gatan. Det kostade en hel del för en husägare kan jag berätta. Ants fick tillbaka hus, och en hyresgäst valde att flytta till Ryssland, några valde att bo kvar, resten fick erbjudande om nya bostäder.) Trots att de rysktalande i Estland är starkt organiserade, i jämförelse med minoriteter i andra f.d. Sovjetstater, finns det problem att bygga upp en ny starkare organisation som kan representera dem (Ibid., 261262).
I Estland finns det en lag som skyddar varje minoritets självständighet och kultur, den gäller för alla minoriteter som har minst 3000 medlemmar. De måste dock vara medborgare i Estland för att lagen skall gälla, vilket som tidigare nämnts de flesta rysktalande inte är (Ibid., 266). I parlamentet finns sedan 1998 en lag som säger att parlamentarikerna måste kunna flytande estniska. P.g.a. problemen med att lära sig estniska utgör detta ett effektivt hinder mot att få in rysktalande i parlamentet (Ibid., 267). Det finns ett stort antal olika partier som representerar dem, dessa kan dock aldrig bli stora eftersom de bara vänder sig till vissa delar av minoriteten (Ibid., 270). Under valet 1994 lyckades bara två av tre de rysktalande partierna samla in de 200 underskrifter som krävs för registrering. Detta beror på att den rysktalande minoriteten är många olika etniciteter i sig eftersom de invandrade från olika delar av Sovjetunionen (Ibid., 261262). Det finns rysktalande medlemmar i estniska partier, men ingen av dessa har hittills valts för att representera någon estniskt parti (Ibid., 271). Numera finns det rysktalande på viktiga poster. Vice borgmästaren i Tallinn, Kõlvart är ett sådant exempel.
Vid Estlands självständighet valde parlamentet att använda jus sanguinis, blodets rätt, vid medborgarskapsfrågan. Alltså endast de som före den 16 juni 1940 varit medborgare i den gamla republiken skulle få medborgarskap, eller deras avkomma. Vi skall inte heller glömma att under denna tid var de styrandes första prioritet att skydda den estländska kulturen, språket och den nya republiken från det då fortfarande existerande Sovjet. Blir man förvånad. Det var ju detta som cvar orsaken till att de är en nation.) Alla rysktalande emigranter räknades därför snarare som ockupanter och fick därför inget medborgarskap. För att som invandrade få estniskt medborgarskap idag måste personen vara minst 15 år, ha bott i Estland i minst fem år och vara examinerad i estniska språket. Personen måste dessutom ha goda kunskaper om den estniska konstitutionen och medborgarrättsakten samt ha en inkomst så att personen kan försörja sig och sin familj. Personen måste även svära trohet och lydnad till den estniska staten. Via ett tillägg som infördes 1998, blir alla barn som föds i Estland automatiskt medborgare om inte de eller deras föräldrar har medborgarskap i ett annat land (Ibid., 263265). Är dessa bestämmelser så märkliga? Esterna hade ju helt klart för sig vilken kultur alla tillhört i femtio år. En kultur som de ville radera så snabbt som möjligt eftersom den var så grym och inhuman.
Under sovjettiden var både ryska och estniska officiella språk i Estland, men ryskan hade betydligt högre status, detta gjorde att ytterst få av de ryska emigranterna lärde sig estniska. Därigenom skapades ytterligare en segmentering som i många fall kvarstår än idag; rysktalande barn går till ryska skolor och estniska barn går till estniska skolor (ibid., 257). Estniska är ett finskugriskt språk med ett komplext grammatiskt system, som är svårt att lära sig. Jag kan intyga att det går att lära sig så mycket som krävs för medborgarskap. Speciellt för de rysktalande, som i de flesta fall inte har genomfört några tidigare språkstudier (Ibid., 261).
De tuffa, och enligt de rysktalande förnedrande, reglerna för medborgarskap har gjort att endast en mycket liten del av den rysktalande minoriteten har lyckats att ta medborgarskap. Många har också valt att inte försöka ta estniskt medborgarskap eftersom det kan leda till sociala repressalier inom den egna etniska gruppen. Många av de rysktalande är därför ryska medborgare eftersom det är lättare att få medborgarskap i Ryssland (Ibid., 263265). Alla har fått behålla sitt liv, vilket esterna inte fick. Esterna tvingades till att lära sig ryska i skolan, de gick ett tionde år därför.
Esternas syn på den rysktalande minoriteten är klar; de måste anpassa sig efter vad som nu gäller i Estland. Den generella trenden är dock att de rysktalande tycker att de har mycket gemensamt med esterna och vill kunna anpassa sig, om rätt förutsättning och hjälpmedel fanns. Esterna och staten Estland visar däremot endast vaga tecken på att välkomna och hjälpa den rysktalande minoriteten (Ibid., 263). Den etniska frågan har även format en något negativ bild av landet på det internationella planet, vilket kan kopplas till landets tämligen låga resultat i demokratiskt index. Den starka intressekonflikten verkar dock fortsätta att dela upp Estland i estländare (ester) och rysktalande. Detta styrks genom att bara 5 % av esterna gifter sig med någon ur den rysktalande minoriteten (Nørgaard m.fl. 1996, s. 176).
Programmet Kolmnurk / Triangel.
Just nu ser vi ett program estniska E-TV2 på ryska med estnisk översättningstext där man diskuterar ryssarnas roll i Estland. De diskuterar bl.a. estniska språket. Att estniska måste vara språket i Estland anser de vara självklart. Av de tre paneldeltagarna är det bara en som inte talar perfekt estniska, men hans dotter gör självklar det, säger han.
Ungdomar som intervjuas i programmet vill gärna flytta utomlands för att slippa lära sig estniska. Undrar om de kommer lära sig det landets språk då?
Nu tänker jag på ryssen i Lasnamäe som 1994 sa att han skulle flytta till Kanada för att slippa lära sig något annat språk än ryska.
Ungdomarna tror att det är bättre i alla andra länder, och funderar på allvar att flytta, men de som åker till Ryssland kommer tillbaka efter en tid.
Ett problem är att skolbarnen inte får de rätta upplysningar i skolan. Lärarna borde naturligtvis förbereda barnen på att de måste kunna estniska om de vill fortsätta med högre studier. Även yrkeshögskolor räknas till högre studier. Man behöver dock inte längre, som under ockupationen, gå i skola i tre år för att lära sig köra traktor.
De estniska företagen måste få hjälp att anställa ungdomar, precis som i Sverige.
Ungdomens drömmar får de via internet: stora villor, fina bilar. De får idé om att alla har det just så, berättar en paneldeltagare. Skolorna måste berätta hur vanligt folk lever. De flesta i Estland lever som “vanligt” folk.
Problemet just nu är den stora arbetslösheten. De rysktalande ungdomarna saknar ofta utbildning och kan inga andra språk än ryskan.
Polariseringen är mycket stor hos ryska barn. Många ofta mycket duktiga, talar estniska och studerar på högskolor. Många på yrkesskolor är duktiga men kan inte estniska. För dem är det sämre utsikter hur duktiga de än är som yrkesarbetare. Detta berättar Marju Lauristin i en intervju. “Vi förbjöds se världen runt oss. Nu kan alla resa. Ryssen bör komma ihåg hur vi levde... “
Många kommer tillbaka med nya erfarenheter, även de ryska ungdomarna, som kan estniska, om de inte talar perfekt engelska, franska, ryska osv. Estland måste se till att alla ungdomar kan säga att “Jag har alla möjligheter i Estland.” men då måste ryska skolor berätta om vad som gäller, och de ska komma ihåg hur det var för tjugo år sedan. De ryska “imigranterna” var faktiskt både ockupanter och “slavägare”.
Alla måste hjälpa till för ungdomarnas bästa. De måste ha samma läromedel, inga böcker som förtalar Estland. Staten måste se till att alla kännder sig som medborgare. Estland har ett stort fel säger en i programmet. Högre utbildning kostar, och ungdomarna måste ta studielån. Många länder har gratis utbildning, tror de.
Varför engagerar jag mig så djupt i Estlands situation. Jag tror att problemen stämmer så väl med det jag lärde mig i söndagsskolan när jag var fem år. När jag bestämde mig för att jag måste studera vuxenvärlden för att förstå varför man inte kan lita på vuxna människor.
Så här ser jag det i korthet:
1. Efter att Sovjet ockuperade Estland sa vi inget i Sverige. Vi talade aldrig om esternas situation, hur de behandlades. När esterna här i Sverige försökte stoppades de. Harri Kiisk som bl.a. arbetade på estniska tidningen Teataja har berättat om han och många andra blev stoppade när de försökte få träffa en redaktion för att göra tillrättalägganden. Det är dessutom min egen erfarenhet.
2. När Estland blev fritt protesterades svenskar vilt i våra media om förhållkandena i landet. Jag har skrivit om det många gånger. "Esterna behandlar ryssarna illa. Esterna är nazister." etc.etc.
Det här betyder att när ryssarna hade makten i Estland, då vågade svenskarna inte säga något, men ett lilleputtland som Estland kan man ge sig på fullständigt ohämmat ,och dessutom utan att kontrollera sanningshalten. Alltså: typiskt “vuxna människor”, de vänder kappan efter vinden! Du kan aldrig lita på vad de säger. Du måste kontrollera allt!
Maj 16, 2012
Demokratierna i spillrorna... forts i går.
estnisk polis.
Nu gäller det en jämförelse om stabiliteten och korruptionen i de båda undersökta länderna.
Först Estland:
Från 1300-talet fram till första världskriget har danskar, svenskar, polacker, ryssar och tyskar erövrat och slagits mot eller i Estland. Mellan 1712 till 1918 lydde Estland under den ryska tsaren men i kaoset som uppstod efter första världskrigets slut utropade sig landet som en självständig demokratisk republik, vilket Sovjetunionen och västmakterna accepterade (Daatland & Svege 2000, s. 5051).
(Märkligt att ett frihetskrig mot de två stormakterna Ryssland och Tyskland kan förringas så. Sovjetmakten erkände Estland som fri stat i jan 1920 i Tartu när esterna som motprestation erkände Sovjetunionen som fri stat. Estland var det första landet i världen som gjorde det.)
Självständigheten kom dock att bli kortvarig, efter andra världskriget kom Estland att inlemmas i det då expanderande Sovjetunionen och blev en av många stater bakom järnridån. (så beskrivs den hänsynslösa ockupationen.) Estland blev en nyckelstat i det sovjetiska imperiet, här fanns isfria hamnar och strategiskt bra platser för militära installationer (Internet 8).
Det skulle dröja 46 år innan Estland än en gång skulle bli en fri och självständig stat. /../ Estland har med andra ord haft en brokig och instabil historia, men estländarna har alltid sett sig själva som just estländare (Nej, som “ester”. Estländare är alla i Estland boende, ester är de med estnisk identitet. Jfr finnar och finländare.) och inte som ryssar, tyskar, polacker eller svenskar. De orsaker till instabilitet som idag tydligast kan utläsas är de som är kopplade till den negativt särbehandlade ryska minoriteten.
Intressant. Den ryska befolkningen är inte negativt särbehandlad. Här sprids åter den negativa attityden mot ester vi sett så många gånger.
Enligt FN:s Human Development Report från 2002 får Estland 0,73 i stabiliseringsgrad. /../ Jämfört med andra f.d. sovjetstater ligger landet mycket långt före vad gäller stabilitet, de flesta andra ligger på minustal på skalan. Det som drar ner stabiliseringsgraden är naturligtvis att Estland varit en självständig demokrati under ett så kort tidsperspektiv.
Korruption är ett stort och utbrett problem i öststaterna, men i det estniska samhället ligger korruptionen dock på en mycket lägre nivå. Det går dock tyvärr inte att utläsa på vilken institutionell nivå korruptionen är som störst. Folket har tämligen högt förtroende för politikerna; om vi bortser från de västeuropeiska länderna samt Nordamerika så ligger Estland topp fem bland de övriga demokratierna (Ibid.). Holmes (2003, s. 204205) placerar Estland bland A- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, A-kategorin innebär att länderna har lägst korruptionsgrad i hela regionen. Andra länder som ingår i den gruppen, men som enligt FN:s Human Development Report från 2002 ligger efter Estland, är Ungern och Slovenien. Slutsatsen kan därför dras att Estland är med största sannolikhet det land i regionen som har lägst korruptionsgrad.
Det är trots allt ett fantastiskt gott betyg.
Och så tittar vi på Ryssland:
Först Estland:
Från 1300-talet fram till första världskriget har danskar, svenskar, polacker, ryssar och tyskar erövrat och slagits mot eller i Estland. Mellan 1712 till 1918 lydde Estland under den ryska tsaren men i kaoset som uppstod efter första världskrigets slut utropade sig landet som en självständig demokratisk republik, vilket Sovjetunionen och västmakterna accepterade (Daatland & Svege 2000, s. 5051).
(Märkligt att ett frihetskrig mot de två stormakterna Ryssland och Tyskland kan förringas så. Sovjetmakten erkände Estland som fri stat i jan 1920 i Tartu när esterna som motprestation erkände Sovjetunionen som fri stat. Estland var det första landet i världen som gjorde det.)
Självständigheten kom dock att bli kortvarig, efter andra världskriget kom Estland att inlemmas i det då expanderande Sovjetunionen och blev en av många stater bakom järnridån. (så beskrivs den hänsynslösa ockupationen.) Estland blev en nyckelstat i det sovjetiska imperiet, här fanns isfria hamnar och strategiskt bra platser för militära installationer (Internet 8).
Det skulle dröja 46 år innan Estland än en gång skulle bli en fri och självständig stat. /../ Estland har med andra ord haft en brokig och instabil historia, men estländarna har alltid sett sig själva som just estländare (Nej, som “ester”. Estländare är alla i Estland boende, ester är de med estnisk identitet. Jfr finnar och finländare.) och inte som ryssar, tyskar, polacker eller svenskar. De orsaker till instabilitet som idag tydligast kan utläsas är de som är kopplade till den negativt särbehandlade ryska minoriteten.
Intressant. Den ryska befolkningen är inte negativt särbehandlad. Här sprids åter den negativa attityden mot ester vi sett så många gånger.
Enligt FN:s Human Development Report från 2002 får Estland 0,73 i stabiliseringsgrad. /../ Jämfört med andra f.d. sovjetstater ligger landet mycket långt före vad gäller stabilitet, de flesta andra ligger på minustal på skalan. Det som drar ner stabiliseringsgraden är naturligtvis att Estland varit en självständig demokrati under ett så kort tidsperspektiv.
Korruption är ett stort och utbrett problem i öststaterna, men i det estniska samhället ligger korruptionen dock på en mycket lägre nivå. Det går dock tyvärr inte att utläsa på vilken institutionell nivå korruptionen är som störst. Folket har tämligen högt förtroende för politikerna; om vi bortser från de västeuropeiska länderna samt Nordamerika så ligger Estland topp fem bland de övriga demokratierna (Ibid.). Holmes (2003, s. 204205) placerar Estland bland A- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, A-kategorin innebär att länderna har lägst korruptionsgrad i hela regionen. Andra länder som ingår i den gruppen, men som enligt FN:s Human Development Report från 2002 ligger efter Estland, är Ungern och Slovenien. Slutsatsen kan därför dras att Estland är med största sannolikhet det land i regionen som har lägst korruptionsgrad.
Det är trots allt ett fantastiskt gott betyg.
Och så tittar vi på Ryssland:
rysk milis.
Det första ”ryska” riket Kievrus uppstod vid floden Dnepr under 800- och 900-talet. /../ Med tiden kom vikingarna att bli en elit och ännu senare blev deras avkomma furstar över Rus (Poe 2005, s. 3549). Ryssland hade nu fått sina första enväldiga härskare, som i sin tur kom att avlösas av mongoler, moskovitiska furstar, tsarer och partiordföranden.
Putin förnekar att vikingarna haft den betydelsen. Det står absolut inte i de ryska historieböckerna.)
Det var dock först under Peter den stores styre som Ryssland blev en fullt utvecklad totalitär och autokratisk polisstat (Internet 9). Samtidigt låg Ryssland och Moskva i avskildhet från Europa, det gjorde att liberala tankar som spreds i Europa hade svårt att nå dit.
Men huvudstaden under Peter den store var ju Petrograd, som han grundlagt för att han ville europeisera Ryssland.
Tsarens totalitära kontroll gjorde inte saken lättare (Hosking 1997, s. 125126). Självklart fanns liberala tankar i Ryssland, men den härskande klassen var för stark för att idéerna skulle kunna genomföras. Det ryska samhället i sig var svagt och autokratin stark, härskaren hade initiativet till alla reformer och moderniseringar som genomfördes (Poe 2005, s. 95105). Det var därför egentligen inte någon skillnad mellan tsarstyret och kommuniststyret, det var ett regimskifte inom samma paradigm. Staten och ledaren var fortfarande totalitär och autokratisk (tsaren och kommunistpartiet) och båda litade de på sin ”hemliga polis” (tsarens tredje avdelning och ochrana samt kommunistpartiets KGB) för att slå ner hot mot staten (Hedlund 1993, s. 6065). Vi kan alltså konstatera att det var först när Sovjetunionen föll samman och demokrati infördes som det går att prata om ett paradigmskifte. Från despotism, autokrati och polisstat till folkstyre och republik.
Den ryska politiken har således varit stabil under många hundra år, fast under det helt motsatta paradigmet än demokrati. Att transformationen från totalitär till demokratisk stat skulle vara svår var nog alla på det klara med från början. Det är nu 16 år sedan Sovjetunionen föll, bara att det trevande ryska demokratiska samhället har funnits så pass kort tid drar ned på stabilitetsgraden. Mellan 1990 - 2004 har Ryssland haft tio olika regeringar, varje regering har således suttit 1,35 år i snitt, vilket visar hur spänd och instabil politiken är (Shevchenko 2004, s. 183). De många våldsamheter som har förekommit under denna tid, som t.ex. beskjutningen av parlamentsbyggnaden 1993 och Tjetjenienkrigen (Jonson 2004, s. 215217) drar också ned stabilitetsgraden. Samtidigt är Ryssland, eller den Ryska federationen som den egentligen heter, ett land splittrat mellan olika etniska och nationella grupperingar, vilket Tjetjenienkonflikten visar.
Putin förnekar att vikingarna haft den betydelsen. Det står absolut inte i de ryska historieböckerna.)
Det var dock först under Peter den stores styre som Ryssland blev en fullt utvecklad totalitär och autokratisk polisstat (Internet 9). Samtidigt låg Ryssland och Moskva i avskildhet från Europa, det gjorde att liberala tankar som spreds i Europa hade svårt att nå dit.
Men huvudstaden under Peter den store var ju Petrograd, som han grundlagt för att han ville europeisera Ryssland.
Tsarens totalitära kontroll gjorde inte saken lättare (Hosking 1997, s. 125126). Självklart fanns liberala tankar i Ryssland, men den härskande klassen var för stark för att idéerna skulle kunna genomföras. Det ryska samhället i sig var svagt och autokratin stark, härskaren hade initiativet till alla reformer och moderniseringar som genomfördes (Poe 2005, s. 95105). Det var därför egentligen inte någon skillnad mellan tsarstyret och kommuniststyret, det var ett regimskifte inom samma paradigm. Staten och ledaren var fortfarande totalitär och autokratisk (tsaren och kommunistpartiet) och båda litade de på sin ”hemliga polis” (tsarens tredje avdelning och ochrana samt kommunistpartiets KGB) för att slå ner hot mot staten (Hedlund 1993, s. 6065). Vi kan alltså konstatera att det var först när Sovjetunionen föll samman och demokrati infördes som det går att prata om ett paradigmskifte. Från despotism, autokrati och polisstat till folkstyre och republik.
Den ryska politiken har således varit stabil under många hundra år, fast under det helt motsatta paradigmet än demokrati. Att transformationen från totalitär till demokratisk stat skulle vara svår var nog alla på det klara med från början. Det är nu 16 år sedan Sovjetunionen föll, bara att det trevande ryska demokratiska samhället har funnits så pass kort tid drar ned på stabilitetsgraden. Mellan 1990 - 2004 har Ryssland haft tio olika regeringar, varje regering har således suttit 1,35 år i snitt, vilket visar hur spänd och instabil politiken är (Shevchenko 2004, s. 183). De många våldsamheter som har förekommit under denna tid, som t.ex. beskjutningen av parlamentsbyggnaden 1993 och Tjetjenienkrigen (Jonson 2004, s. 215217) drar också ned stabilitetsgraden. Samtidigt är Ryssland, eller den Ryska federationen som den egentligen heter, ett land splittrat mellan olika etniska och nationella grupperingar, vilket Tjetjenienkonflikten visar.
Nu är det 2012 och Ryssland har blivit mer stabilt. Efter det att Medvedev blev president och Putin premiärminister 2008 har det inte varit några regeringsbyten. Varför det är så, det är ju helt beroende av det faktum att Putin självklart varit helt outbytbar. Han skulle ju bli president igen. Dock har vi sett begynnande protester, som Putin hittills kunnat förminska betydelsen av.
Enligt FN:s Human Development Report (2002, s. 3841) ligger Ryssland bland de tio högsta vad gäller korruptionen inom politiken. Den sovjetiska statsapparaten och byråkratin var så pass stor och omfattande att det inte gick att kontrollera vart alla medel tog vägen. Detta gjorde att korruptionen byggdes upp under kommunisttiden, dessutom var kontrollen av medlen mycket bristfällig (Holmes 2003, s. 194 & Møller 2000, s. 177). Korruptionen eskalerade i och med de stora privatiseringsprocesser som skedde i och med den ekonomiska chockterapin (Holmes 2003, s. 195). /../ Holmes (2003, s. 204205) placerar Ryssland i D- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, D-kategorin innebär att länderna har högst korruptionsgrad i hela regionen. Tillsammans med den alltmer stagnerande utvecklingen av det ryska samhället har lett till att folk har mycket lågt förtroende för politikerna.
Ryssland får endast 2,3 i förtroendegrad och är därigenom nere på samma låga siffror som bl.a. Pakistan och Albanien (FN Human Development Report 2002, s. 3839).
Minns ni de unga pojkarna i Ryssland som tänkte bli poliser som vuxna eftersom man “tjänar så mycket”? Lönen är fortfarande låg, men de stora och många mutorna gör att poliserna hör till de välbärgade i Ryssland.
Estland presenteras som det europeiska av de båda länderna. Och jag tycker att man kan säga att kulturerna i de båda länderna skiljer sig så mycket, att det visar att ett nära samarbete mellan dem inte kan fungera. Skillnaden var lika stor när Sovjetunionen ockuperade landet första gången. Det hade varit problem under tsartiden, men de avhumaniserade soldaterna och den känslokyla som mötte esterna 1940 gav dem en stor chock.
Enligt FN:s Human Development Report (2002, s. 3841) ligger Ryssland bland de tio högsta vad gäller korruptionen inom politiken. Den sovjetiska statsapparaten och byråkratin var så pass stor och omfattande att det inte gick att kontrollera vart alla medel tog vägen. Detta gjorde att korruptionen byggdes upp under kommunisttiden, dessutom var kontrollen av medlen mycket bristfällig (Holmes 2003, s. 194 & Møller 2000, s. 177). Korruptionen eskalerade i och med de stora privatiseringsprocesser som skedde i och med den ekonomiska chockterapin (Holmes 2003, s. 195). /../ Holmes (2003, s. 204205) placerar Ryssland i D- kategorin i sin lista över korruption i Central och Östeuropa, D-kategorin innebär att länderna har högst korruptionsgrad i hela regionen. Tillsammans med den alltmer stagnerande utvecklingen av det ryska samhället har lett till att folk har mycket lågt förtroende för politikerna.
Ryssland får endast 2,3 i förtroendegrad och är därigenom nere på samma låga siffror som bl.a. Pakistan och Albanien (FN Human Development Report 2002, s. 3839).
Minns ni de unga pojkarna i Ryssland som tänkte bli poliser som vuxna eftersom man “tjänar så mycket”? Lönen är fortfarande låg, men de stora och många mutorna gör att poliserna hör till de välbärgade i Ryssland.
Estland presenteras som det europeiska av de båda länderna. Och jag tycker att man kan säga att kulturerna i de båda länderna skiljer sig så mycket, att det visar att ett nära samarbete mellan dem inte kan fungera. Skillnaden var lika stor när Sovjetunionen ockuperade landet första gången. Det hade varit problem under tsartiden, men de avhumaniserade soldaterna och den känslokyla som mötte esterna 1940 gav dem en stor chock.
De soldaterna fick inte återvända till sina hem efter Estlandstjänsten, eftersom de kunde berätta sanningen om den högre livskvaliten som esterna levde i. De kunde berätta om att det fanns mat i affärerna, att det fanns toaletter i alla lägenheter, etc, etc. Makten sa ju att det var mycket sämre i Estland.
Maj 15, 2012
Uppsatsen: Demokratier i Sovjetunionens spillror. forts. från i går.
I dag ska vi titta på de båda ländernas styrelseskick.
Först Estland:
Republiken Estland är en enhetsstatlig representativ parlamentarisk demokrati, som officiellt leds av en president. Makten utgår ifrån parlamentet och regeringen medan presidenten har betydligt mindre maktbefogenheter. Parlamentet, Riigikogu, är den lagstiftande makten i Estland. Regeringen, den verkställande makten, bildas utifrån majoriteten i parlamentet och leds av en premiärminister. Det är denne som utser de ministrar som ska ingå i dennes regering. Vid regeringsbildandet har de som är i majoritet tre försök på sig att bilda regering, om det inte accepteras av parlamentet någon av gångerna så utlyser presidenten omval (Daatland & Svege 2000, s. 56).
I dag ska vi titta på de båda ländernas styrelseskick.
Först Estland:
Republiken Estland är en enhetsstatlig representativ parlamentarisk demokrati, som officiellt leds av en president. Makten utgår ifrån parlamentet och regeringen medan presidenten har betydligt mindre maktbefogenheter. Parlamentet, Riigikogu, är den lagstiftande makten i Estland. Regeringen, den verkställande makten, bildas utifrån majoriteten i parlamentet och leds av en premiärminister. Det är denne som utser de ministrar som ska ingå i dennes regering. Vid regeringsbildandet har de som är i majoritet tre försök på sig att bilda regering, om det inte accepteras av parlamentet någon av gångerna så utlyser presidenten omval (Daatland & Svege 2000, s. 56).
President Ilves.
Presidenten är Estlands ansikte utåt och fungerar som en balanserande och medlande kraft mellan landets lagstiftande, verkställande och dömande makt. Presidenten utses via omröstning i parlamentet vart femte år och har vetorätt i lagstiftningsfrågor, vilket gör att det parti som innehar presidentposten kan stoppa eller försena lagar. Presidenten kan även utlysa nyval om inte regeringen presenterat en budget två månader in på ett budgetår (Ibid.). Endast presidenten har initiativrätt för ändringar/tillägg av den estniska författningen, om den sittande regeringen vill ändra i författningen måste de få presidenten att initiera lagstiftningsproceduren. Presidenten kan be högsta domstolen att ingående pröva lagen. Om högsta domstolen anser att den är förenlig med den estniska författningen måste presidenten tillkännage lagen. Estlands president är även överbefälhavare över landets väpnade styrkor (Nørgaard m.fl. 1996, s. 6569).
Den ytterst dömande makten i Estland finns hos Riigikohus, den högsta domstolen. Riigikohus är även Estlands författningsdomstol och utför därigenom konstitutionell kontroll av övriga offentliga aktörer. Dess främsta roll är, som ovan sagt, att pröva alla nya lagar och lagändringar så att de är i linje med landets författning (Ibid., 67 & Internet 7). Estlands styrelseskick liknar således de västeuropeiska ländernas modell där makten är jämnt fördelad mellan tre olika instanser.
Alltså: Presidentens roll gäller ofta i det dagliga arbetet ren representation. Men han kan verkligen påverka om han vill. Jag tänker till exempel på när Savisaars affär med de ryska pengarna som jag har berättat om tidigare, när han fick pengar från en ryss som han använde till att bygga ytterligare en ortodox kyrka i ryssområdet Lasnamäe i Tallinn och till att betala partiets skulder (i alla fall betalade han skulderna straxt efter att han fått pengarna) Presidenten uttalade en skarp protest, och förklarade att en politiker som använder utländska pengar på detta sätt aldrig kan bli president eller premiärminister. Därefter började avhoppen från Savisaars parti, både av ester och ryssar. Istället har socialdemokraterna seglat upp som det största partiet i Estland, det parti presidenten själv tillhör.
Ryssland.
Ryssland är en semipresidentiell federal representativ demokratisk republik. Presidenten är statschef i Ryssland och har en mycket stark maktställning. Det är presidenten själv som tillsätter regeringen (verkställande makten), förutom regeringschefen som skall godkännas av Duman. Ryssland har inte parlamentarism, alltså behöver inte regeringen utses från majoriteten i parlamentet. Presidenten har enligt den ryska konstitutionen sista ordet i alla konfliktfrågor med parlamentet, han (har endast varit män hittills) kan även upplösa Duman och utlysa nyval i tre olika fall. För det första när Duman röstat ner tre förslag på premiärminister som presidenten föreslagit. Om Duman upplöses blir då automatiskt presidentens förslagna kandidat vald. För det andra om Duman vid två tillfällen inom tre månader försökt fälla regeringen genom ett misstroendevotum. För det tredje om regeringen ställer en förtroendefråga och förlorar. Duman får dock aldrig upplösas inom ett år efter nyval (Jonson 2004, s. 227228).
Den ytterst dömande makten i Estland finns hos Riigikohus, den högsta domstolen. Riigikohus är även Estlands författningsdomstol och utför därigenom konstitutionell kontroll av övriga offentliga aktörer. Dess främsta roll är, som ovan sagt, att pröva alla nya lagar och lagändringar så att de är i linje med landets författning (Ibid., 67 & Internet 7). Estlands styrelseskick liknar således de västeuropeiska ländernas modell där makten är jämnt fördelad mellan tre olika instanser.
Alltså: Presidentens roll gäller ofta i det dagliga arbetet ren representation. Men han kan verkligen påverka om han vill. Jag tänker till exempel på när Savisaars affär med de ryska pengarna som jag har berättat om tidigare, när han fick pengar från en ryss som han använde till att bygga ytterligare en ortodox kyrka i ryssområdet Lasnamäe i Tallinn och till att betala partiets skulder (i alla fall betalade han skulderna straxt efter att han fått pengarna) Presidenten uttalade en skarp protest, och förklarade att en politiker som använder utländska pengar på detta sätt aldrig kan bli president eller premiärminister. Därefter började avhoppen från Savisaars parti, både av ester och ryssar. Istället har socialdemokraterna seglat upp som det största partiet i Estland, det parti presidenten själv tillhör.
Ryssland.
Ryssland är en semipresidentiell federal representativ demokratisk republik. Presidenten är statschef i Ryssland och har en mycket stark maktställning. Det är presidenten själv som tillsätter regeringen (verkställande makten), förutom regeringschefen som skall godkännas av Duman. Ryssland har inte parlamentarism, alltså behöver inte regeringen utses från majoriteten i parlamentet. Presidenten har enligt den ryska konstitutionen sista ordet i alla konfliktfrågor med parlamentet, han (har endast varit män hittills) kan även upplösa Duman och utlysa nyval i tre olika fall. För det första när Duman röstat ner tre förslag på premiärminister som presidenten föreslagit. Om Duman upplöses blir då automatiskt presidentens förslagna kandidat vald. För det andra om Duman vid två tillfällen inom tre månader försökt fälla regeringen genom ett misstroendevotum. För det tredje om regeringen ställer en förtroendefråga och förlorar. Duman får dock aldrig upplösas inom ett år efter nyval (Jonson 2004, s. 227228).
President Putin.
Det är presidenten som lägger upp inriktning och innehållet för både utrikes och inrikespolitiken (Ø & Knutsen (red.) 2000, s. 168). Presidenten ansvarar och styr över alla ministerier som har med Rysslands inre och yttre säkerhet att göra, t.ex. försvars, justitie samt in och utrikesministerierna. Presidenten är därigenom också landets militära överbefälhavare. Det är också han som initierar och beslutar om införandet av undantagstillstånd. För att göra detta krävs dock även ett godkännande från federationsrådet. Vidare utser presidenten många högre ämbetsmän bl.a. domarna i författningsdomstolen, högsta domstolen, förlikningsdomstolen samt Rysslands riksbankschef. Federationsrådet måste dock godkänna dessa nomineringar. Till sin hjälp för att styra alla de underställda ministerierna har presidenten ett antal organ, som inte parlamentet har någon insyn eller kontroll över. Det mäktigaste av dessa är säkerhetsrådet som behandlar försvars, in och utrikespolitik samt agerande i katastroflägen (Jonson 2004, s. 228 229). Parlamentet kan avsätta presidenten om han genom ett riksrättsförfarande befinns skyldig till högförräderi eller liknande. Om högsta domstolen finner presidenten skyldig har federationsrådet en omröstning om att avsätta honom eller inte. Systemet är mycket invecklat och komplicerat, möjligheterna att kunna avsätta presidenten är mikroskopiska (Ibid., 229). Det är denna fantastiska maktkoncentration som protesterna gäller i Ryussland nu. Putin har skapat en stat med liknande stark centralmakt som fanns i både Tsarriket och Sovjetunionen. Landets invånare i gemen är van vid att makten är så koncentrerad, att andra bestämmer, och att man bara finner sig. Om det kan bli någon ändring är det faktiskt just människan i gemen som måste kräva det. Risken att en förändring bara resulterar i byte av makthavare är stor.
I denna framställning kan vi definitivt se hur två stater som frigjort sig från en diktatur gått helt olika vägar vid skapandet av sin nya nation.
Jag måste säga, att det nog var tur för Estland att det inte blev Savisaar som vann maktkampen i Estland 1991. Att han fick dela den med de andra som arbetade för frihet då. Hans väljare är i stor utsträckning den rysktalande befolkningen och de gamla esterna, som tjänade på sovjetsystemet.
Den del av den rysktalande befolkningen som inte är estniska medborgare får endast delta i de kommunala valen, vilket är orsaken till att Savisaars Centerparti är störst i Talinn där så många av dem bor.
Maj 14, 2012
I tisdags fick militärövningen Vårstorm besök av en björn vid sitt utekök.
Tidigare i dag började jag tänka på allt dumt annars kloka människor har sagt till mig om mitt intresse för esterna.
T.ex.: “Varför esterna? Ryssarna led ju också.”
Ja, utan tvekan, men betyder det att vi ska glömma esterna? Är vi då själva beredda att förlora all trygghet av den enda orsaken att ett annat folk lider?
Hur gick det sedan? jag har snuddat vi det tidigare, men nu ska jag diskutera en uppsats igen. Det är:
Demokratier i Sovjetunionens spillror
Politisk socialisation, institutionell utveckling och etnicitet i Estland och Ryssland
av Andreas Holmberg Niklas Korva, Luleå tekniska universitet, C-uppsats, Samhällskunskap
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap
I den inledande sammanfattningen skriver de:
… Estland blivit en stabil demokrati p.g.a. landet har en dominerande etnicitet. Det var därför lätt för de styrande att genomföra reformer som följde folkets politiska socialisationsprocess. Ryssland består däremot av en mängd olika etniciteter och flera olika nedärvda politiska viljor. Det gör det svårt att anpassa landets institutioner, istället uppkommer det konfrontationer mellan de olika politiska socialisationerna som i sin tur skapar en politisk instabilitet.
Och det har esterna själva hävdat, att deras existensberättigande som fri stat grundar sig på det gemensamma språket och den gemensamma kulturen. När det gäller Ryssland är det sammansättningen av många olika folk med flera olika kulturer och religioner som definitivt skapat den stora svagheten. Vi har också under åren sett en rörelse födas i Ryssland med parollen: Ryssland åt ryssarna.
Därefter kommer några bra meningar om politiken i allmänhet i uppsatsens inledning:
Den politiska kulturen är medborgarnas attityder och värderingar i politik, kulturen har formats och utvecklats genom historien till vad den är idag. I den västerländska demokratiska kulturen betonas deltagande och medborgarens möjligheter att påverka politiken. Utvecklingen av en demokratisk politisk kultur är av betydelse om en ny demokrati ska överleva och bli stabil. Den politiska kulturen förändras i regel långsamt men det finns undantag, kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning ledde till mycket snabba förändringar i Central och Östeuropa. Förändringar som tagit århundraden i väst skulle nu appliceras och genomföras på mycket kort tid.
Det är vad som skiljer demokrati och diktatur. Folket. Vi har sett flera exempel på att det inte går att skapa en demokrati utan att kunskapen om vad en demokrati innebär är väl förankrad hos människorna det gäller. Senast i går hörde jag en intervju med en egyptiskisk professor och författarinna, som deltog i protesterna under den arabiska våren. I Egypten har man under de senaste åren fått en del viktiga lagar förändrade. Det är numera förbjudet att omskära kvinnor. I dag, berättade hon, har man krävt att den lagen ska upphävas. Kvinnorna ska åter underställas mannen. Demokratin har kommit längre bort istället för närmare.
Ryssland stod alltså inför ett likartat problem. Det har aldrig varit en demokrati, och har aldrig tidigare arbetat för att bli det. Kanske skulle man säga att det är ett mångkulturellt land, och hoppas att det betyder något positivt. Men så är det inte. Allt har alltid beslutats uppifrån. Folket har alltid fått finna sig i beslut som makten tagit, vilken makt det än varit fråga om. När Tjetjenien försökte få sin frihet efter Sovjetunionens fall slog makten till. Det räckte med vad som redan förlorats. Ett land som inte ligger vid den yttre gränsen kan aldrig få sin frihet. Det är ett så uppenbart misslyckande från makten. Tja, nu kan väl ingen del av det stora riket brytas ut.
Skillnaden mellan länderna är stor också därför att Peter den store ville modernisera hela Tsarryssland, men klarade inte av den slaviska delen. I de baltiska länderna gav han den tyska adeln makt för att de skulle europisera området, och för att det skulle bli en förebild för den återstående stora delen. Han försökte också beskära den ortodoxa kyrkans makt, men den var för stor, protesterna blev övermäktiga.
Det här är intressant därför att många svenskar inte vill se att kulturen i Ryssland är “asiatisk”. Som esterna säger: Gränsen mot Asien går vid Estlands östra gräns.
Att Peter den store byggde upp Petrograd och gjorde staden till huvudstad var också för att hans rike skulle få ett europeiskt ansikte. Bolsjevikerna valde Moskva av motsatt anledning, de ville bort från det förfinade Petersburg.
Estland hade redan smakat på demokratin och arbetat för den sedan slutet på 1800-talet. Och jag kan bara upprepa: Vilken euforisk känsla det måste ha varit att skapa ett nytt rike, att ge esterna kunskap om hur allt ska skötas och till och med ett helt gemensamt språk! De som arbetade för frigörelsen som genomfördes 1920 lade en grund, som raserades under ockupationerna, men som var möjlig att återskapa ester Sovjetunionens fall.
Fortsättning följer.....
.....
Tidigare i dag började jag tänka på allt dumt annars kloka människor har sagt till mig om mitt intresse för esterna.
T.ex.: “Varför esterna? Ryssarna led ju också.”
Ja, utan tvekan, men betyder det att vi ska glömma esterna? Är vi då själva beredda att förlora all trygghet av den enda orsaken att ett annat folk lider?
Hur gick det sedan? jag har snuddat vi det tidigare, men nu ska jag diskutera en uppsats igen. Det är:
Demokratier i Sovjetunionens spillror
Politisk socialisation, institutionell utveckling och etnicitet i Estland och Ryssland
av Andreas Holmberg Niklas Korva, Luleå tekniska universitet, C-uppsats, Samhällskunskap
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap
I den inledande sammanfattningen skriver de:
… Estland blivit en stabil demokrati p.g.a. landet har en dominerande etnicitet. Det var därför lätt för de styrande att genomföra reformer som följde folkets politiska socialisationsprocess. Ryssland består däremot av en mängd olika etniciteter och flera olika nedärvda politiska viljor. Det gör det svårt att anpassa landets institutioner, istället uppkommer det konfrontationer mellan de olika politiska socialisationerna som i sin tur skapar en politisk instabilitet.
Och det har esterna själva hävdat, att deras existensberättigande som fri stat grundar sig på det gemensamma språket och den gemensamma kulturen. När det gäller Ryssland är det sammansättningen av många olika folk med flera olika kulturer och religioner som definitivt skapat den stora svagheten. Vi har också under åren sett en rörelse födas i Ryssland med parollen: Ryssland åt ryssarna.
Därefter kommer några bra meningar om politiken i allmänhet i uppsatsens inledning:
Den politiska kulturen är medborgarnas attityder och värderingar i politik, kulturen har formats och utvecklats genom historien till vad den är idag. I den västerländska demokratiska kulturen betonas deltagande och medborgarens möjligheter att påverka politiken. Utvecklingen av en demokratisk politisk kultur är av betydelse om en ny demokrati ska överleva och bli stabil. Den politiska kulturen förändras i regel långsamt men det finns undantag, kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning ledde till mycket snabba förändringar i Central och Östeuropa. Förändringar som tagit århundraden i väst skulle nu appliceras och genomföras på mycket kort tid.
Det är vad som skiljer demokrati och diktatur. Folket. Vi har sett flera exempel på att det inte går att skapa en demokrati utan att kunskapen om vad en demokrati innebär är väl förankrad hos människorna det gäller. Senast i går hörde jag en intervju med en egyptiskisk professor och författarinna, som deltog i protesterna under den arabiska våren. I Egypten har man under de senaste åren fått en del viktiga lagar förändrade. Det är numera förbjudet att omskära kvinnor. I dag, berättade hon, har man krävt att den lagen ska upphävas. Kvinnorna ska åter underställas mannen. Demokratin har kommit längre bort istället för närmare.
Ryssland stod alltså inför ett likartat problem. Det har aldrig varit en demokrati, och har aldrig tidigare arbetat för att bli det. Kanske skulle man säga att det är ett mångkulturellt land, och hoppas att det betyder något positivt. Men så är det inte. Allt har alltid beslutats uppifrån. Folket har alltid fått finna sig i beslut som makten tagit, vilken makt det än varit fråga om. När Tjetjenien försökte få sin frihet efter Sovjetunionens fall slog makten till. Det räckte med vad som redan förlorats. Ett land som inte ligger vid den yttre gränsen kan aldrig få sin frihet. Det är ett så uppenbart misslyckande från makten. Tja, nu kan väl ingen del av det stora riket brytas ut.
Skillnaden mellan länderna är stor också därför att Peter den store ville modernisera hela Tsarryssland, men klarade inte av den slaviska delen. I de baltiska länderna gav han den tyska adeln makt för att de skulle europisera området, och för att det skulle bli en förebild för den återstående stora delen. Han försökte också beskära den ortodoxa kyrkans makt, men den var för stor, protesterna blev övermäktiga.
Det här är intressant därför att många svenskar inte vill se att kulturen i Ryssland är “asiatisk”. Som esterna säger: Gränsen mot Asien går vid Estlands östra gräns.
Att Peter den store byggde upp Petrograd och gjorde staden till huvudstad var också för att hans rike skulle få ett europeiskt ansikte. Bolsjevikerna valde Moskva av motsatt anledning, de ville bort från det förfinade Petersburg.
Estland hade redan smakat på demokratin och arbetat för den sedan slutet på 1800-talet. Och jag kan bara upprepa: Vilken euforisk känsla det måste ha varit att skapa ett nytt rike, att ge esterna kunskap om hur allt ska skötas och till och med ett helt gemensamt språk! De som arbetade för frigörelsen som genomfördes 1920 lade en grund, som raserades under ockupationerna, men som var möjlig att återskapa ester Sovjetunionens fall.
Fortsättning följer.....
Maj 13, 2012
Grattis alla Linneor på den stora dagen!
.....
Britt-Marie Mattsson anställdes på GP 1968. På tidningen var hon länge utrikeschef, och hon blev sedermera förstereporter på utrikesavdelningen.
Nej, Britt-Marie Mattsson, du har fel! Jag lyssnade på God morgon världen i morse.
Nej, Michail Sergejevitj Gorbatjov arbetade inte aktivt med målet att demontera Sovjetunionen.
Hans avsikt var att fortsätta som ledare för det kommunistiska riket. Han förstod inte vad han satte igång. Kommer du ihåg hans förvånade min när Jeltsin förbjöd det kommunistiska partiet efter kuppen i augusti 1991? Gorbatjov tänkte bara klara ut en del problem som hade uppstått i landet. Att det inte fanns några pengar längre. Att det inte fanns någon mat. Att hela infrastrukturen behövde repareras. Gorbatjov var helt ovetande om att en diktator inte kan ändra politiken i sitt rike. Det måste vara någon med annat tänkande som gör det.
Gorbatjov ville inte inse den historiska sanningen, och jag brukar säga att han uttalade århundradets anka, när han tog emot sitt Nobelpris 1990: “De baltiska folken förstår inte hur mycket de har Sovjetunionen att tacka för.”
…..
I dag är det Mors dag i Estland!
.....,
Nej, Michail Sergejevitj Gorbatjov arbetade inte aktivt med målet att demontera Sovjetunionen.
Hans avsikt var att fortsätta som ledare för det kommunistiska riket. Han förstod inte vad han satte igång. Kommer du ihåg hans förvånade min när Jeltsin förbjöd det kommunistiska partiet efter kuppen i augusti 1991? Gorbatjov tänkte bara klara ut en del problem som hade uppstått i landet. Att det inte fanns några pengar längre. Att det inte fanns någon mat. Att hela infrastrukturen behövde repareras. Gorbatjov var helt ovetande om att en diktator inte kan ändra politiken i sitt rike. Det måste vara någon med annat tänkande som gör det.
Gorbatjov ville inte inse den historiska sanningen, och jag brukar säga att han uttalade århundradets anka, när han tog emot sitt Nobelpris 1990: “De baltiska folken förstår inte hur mycket de har Sovjetunionen att tacka för.”
…..
I dag är det Mors dag i Estland!
.....,
En hästparad har gått genom Tallinn.
…..
Och så Carl Bildt på Lennart Merikonferensen:
Euro, Syrien och gemensam minröjning
12 maj 2012TALLINN: Jag är inte alldeles säker på att diskussionerna på konferensen här lyckades lösa vare sig underskotts- och skuldkrisen i ett antal euroländer eller den akuta situationen i Syrien, men vi hade i alla fall konstruktiva samtal i bägge frågorna.
/../
Olli Rehn noterade att den amerikanska Marshall-hjälpen till Europa efter andra världskriget motsvarade ca 2,5% av berörda länders BNP, vilket var mycket viktig. Det samlade stödet till Grekland nu motsvarar enligt honom mer än 170% av BNP.
Trots detta är utgången i Grekland nu osäker. En väg framåt borde dock vara möjlig att finna, och det är viktigt för oss alla.
/../
Mitt i det hela hann jag ett besök på 42.minröjningsdivisionen från svenska flottan som ligger i Tallinns hamn tillsammans med andra fartyg i Nato-operationen Open Spirit 2012.
Det handlar om att gemensamt hjälpa till att röja en del av de tiotusentals minor inte minst i Finska Viken som finns kvar efter de bägge världskrigen.
Ett mödosamt och viktigt arbete där gemensamma insatser som denna inom ramen för Nato är den enda möjliga vägen framåt.
Det är så härligt med samarbete länderna emellan. Det är genom att hjälpa varandra som man åstadkommer känslan av att vi alla finns.
Maj 12, 2012
Väike Marja museum.
Ni måste bara se! I Väike Maarja finns ett litet, mycket fint museum. I Väike Maarja bor några svenskar. Detta betyder att museets hemsida översätts till svenska. Översättningen görs av Annika som är finlandssvensk, så det blir lite finlandssvenska av det, men det är bara trevligt!
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Museibyggnaden finns kvar av en enda anledning: När de unga männen, som gått med i förintelsebataljonen, började bränna ner sin hemby på Stalins order 1941, då började de med den gården där Georg Lurich, tyngdlyftaren, hade levt som vuxen, sedan tog de alla hus på den sidan Långa gatan, men hoppade över det trähus där de gått i skolan för att sedan fortsätta på andra sidan. Det är just det huset som nu är museum.
…..
I Tallinn pågår just nu Lennart Merikonferensen. Carl Bildt skriver i “Alla dessa dagar”:
Efter dygnen med Afrika är jag nu här för att delta i den årliga Lennart Meri-konferensen.
Och här samlas åtskilliga utrikes- och säkerhetspolitiska bedömare för att diskutera problem som kanske har Europa något mer i fokus än vad som var fallet nere i Addis Ababa.
Lennart Meri var ju Estlands både utrikesminister och president när landet lyckades att återetablera och konsolidera sin självständighet.
Jag hade förmånen att lära känna honom väl, och att Estland nu årligen hedrar hans minne tycker jag är viktigt.
Hans betydelse för Estlands framgång under de senaste två decennierna skall inte underskattas.
Alexander Stubb, Finlands utrikeshandels- och Europaminister, skriver i Postimees om Lennart Meris Europa.
Detta är en underbar vecka. På onsdag och hela veckoslutet får vi tillsammans fira Lennart Meri-konferensen i Tallinn och reflektera över Europas framtid.
Det är roligt att prata om Europeiska unionen. Det alarmerande är att Europeiska unionens hörnstenar i den inre marknaden, euron och Schengenområdet, kommit under beskjutning av flera eldiga länder som Frankrike och Grekland.
Det är just i sådana här tider vi behöver tänkare som tänker tillräckligt bra för att kunna tyda både historien och framtiden. Ledare som kan höja sig över den dagliga politiken och forma våra gemensamma intressen. Kanske just sådana män med stark europeiskt tänkande som Lennart Meri var.
Lennart Meri var en äkta europé. En idealist som aldrig glömde vad den värsta totalitarismen kunde göra. Meri var son till en diplomat som studerade europeiska och utomeuropeiska språk tidigt i livet.
Meri var kosmopolit, men han var också patriot. Hans största dröm - återupprättandet av Estlands självständighet - blev möjlig 1991.
Meri var först ambassadör i Finland, innan han utsågs till ordförande i det självständiga Estland.
Men som patriot såg han inte bara saker och ting lokalt, han såg allt ändå globalt. Han såg att Estlands plats är i Europa; är en del av det internationella demokratiska samfundet. Lennart Meris patriotism var inte inåtvänd; den hade en tydlig öppning utåt.
1992 erbjöd han en vision om hur man ansluter Estland till östersjöländerna. "Baltic Sea Region har möjlighet att bli nästa dynamiska tillväxtregion, att ena Europa", sa han i oktober 1992 i ett tal i Helsingfors.
Några år senare, sade Meri: "Ett litet land som Estland kan bara växa genom sin egen kapacitet. Öppenhet och samarbete med Europa är ett måste för att garantera säkerhet och oberoende."
"Europa behöver små länder, liksom vi behöver Europa", menade Meri "Europas styrka är inte baserat på dess storlek utan i mångfalden."
Meris tankar är fortfarande mycket aktuella. Han visar vägen till Europa till ett framgångsrikt samarbete och stor öppenhet. Språklig och kulturell mångfald är styrka, inte svaghet. Vi har potential, vi har kunskaper, färska lösningar och en myndighet som vi måste kunna dra nytta av.
Men vi behöver en ledare.
En sådan som Lennart Meri.
…..
https://sites.google.com/site/vaikemaarjamuseumse/
Museibyggnaden finns kvar av en enda anledning: När de unga männen, som gått med i förintelsebataljonen, började bränna ner sin hemby på Stalins order 1941, då började de med den gården där Georg Lurich, tyngdlyftaren, hade levt som vuxen, sedan tog de alla hus på den sidan Långa gatan, men hoppade över det trähus där de gått i skolan för att sedan fortsätta på andra sidan. Det är just det huset som nu är museum.
…..
I Tallinn pågår just nu Lennart Merikonferensen. Carl Bildt skriver i “Alla dessa dagar”:
Efter dygnen med Afrika är jag nu här för att delta i den årliga Lennart Meri-konferensen.
Och här samlas åtskilliga utrikes- och säkerhetspolitiska bedömare för att diskutera problem som kanske har Europa något mer i fokus än vad som var fallet nere i Addis Ababa.
Lennart Meri var ju Estlands både utrikesminister och president när landet lyckades att återetablera och konsolidera sin självständighet.
Jag hade förmånen att lära känna honom väl, och att Estland nu årligen hedrar hans minne tycker jag är viktigt.
Hans betydelse för Estlands framgång under de senaste två decennierna skall inte underskattas.
Alexander Stubb, Finlands utrikeshandels- och Europaminister, skriver i Postimees om Lennart Meris Europa.
Detta är en underbar vecka. På onsdag och hela veckoslutet får vi tillsammans fira Lennart Meri-konferensen i Tallinn och reflektera över Europas framtid.
Det är roligt att prata om Europeiska unionen. Det alarmerande är att Europeiska unionens hörnstenar i den inre marknaden, euron och Schengenområdet, kommit under beskjutning av flera eldiga länder som Frankrike och Grekland.
Det är just i sådana här tider vi behöver tänkare som tänker tillräckligt bra för att kunna tyda både historien och framtiden. Ledare som kan höja sig över den dagliga politiken och forma våra gemensamma intressen. Kanske just sådana män med stark europeiskt tänkande som Lennart Meri var.
Lennart Meri var en äkta europé. En idealist som aldrig glömde vad den värsta totalitarismen kunde göra. Meri var son till en diplomat som studerade europeiska och utomeuropeiska språk tidigt i livet.
Meri var kosmopolit, men han var också patriot. Hans största dröm - återupprättandet av Estlands självständighet - blev möjlig 1991.
Meri var först ambassadör i Finland, innan han utsågs till ordförande i det självständiga Estland.
Men som patriot såg han inte bara saker och ting lokalt, han såg allt ändå globalt. Han såg att Estlands plats är i Europa; är en del av det internationella demokratiska samfundet. Lennart Meris patriotism var inte inåtvänd; den hade en tydlig öppning utåt.
1992 erbjöd han en vision om hur man ansluter Estland till östersjöländerna. "Baltic Sea Region har möjlighet att bli nästa dynamiska tillväxtregion, att ena Europa", sa han i oktober 1992 i ett tal i Helsingfors.
Några år senare, sade Meri: "Ett litet land som Estland kan bara växa genom sin egen kapacitet. Öppenhet och samarbete med Europa är ett måste för att garantera säkerhet och oberoende."
"Europa behöver små länder, liksom vi behöver Europa", menade Meri "Europas styrka är inte baserat på dess storlek utan i mångfalden."
Meris tankar är fortfarande mycket aktuella. Han visar vägen till Europa till ett framgångsrikt samarbete och stor öppenhet. Språklig och kulturell mångfald är styrka, inte svaghet. Vi har potential, vi har kunskaper, färska lösningar och en myndighet som vi måste kunna dra nytta av.
Men vi behöver en ledare.
En sådan som Lennart Meri.
…..
Mart Laar.
Mart Laar har känt sig tvungen att avgå som försvarsminister i den estniska regeringen. Han fick en stroke i vintras och känner att han måste leva lugnare för att överleva. Men han har inte avsagt sig sitt engagemang för politiken, så vi får se vad som händer när han känner sig starkare.
Till hans efterträdare har Urmas Reisalu utnämnts. Han fick sin uppgift hos presidenten i går.
Till hans efterträdare har Urmas Reisalu utnämnts. Han fick sin uppgift hos presidenten i går.
Urmas Reinsalu hos presidenten.
I Wikipedia: Mart Laar, född 22 april 1960 i Viljandi, är en estnisk politiker och historiker. Han var Estlands premiärminister mellan 1992 och 1994 och sedan mellan 1999 och 2002.
Laar är sedan 2007 partiledare för det marknadsvänliga och konservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publica. Som estnisk politiker är han känd som arkitekten bakom radikala ekonomiska reformer vid övergången till fri marknadsekonomi. Som historiker ägnar han sig åt Estlands historia under andra världskriget. Han har uppträtt som rådgivare för politiker och demokratiska aktivister i flera länder, och är medlem i Mont Pelerin Society.
Laar är sedan 2007 partiledare för det marknadsvänliga och konservativa Förbundet Fäderneslandet och Res Publica. Som estnisk politiker är han känd som arkitekten bakom radikala ekonomiska reformer vid övergången till fri marknadsekonomi. Som historiker ägnar han sig åt Estlands historia under andra världskriget. Han har uppträtt som rådgivare för politiker och demokratiska aktivister i flera länder, och är medlem i Mont Pelerin Society.
Maj 10, 2012
Rudolf Pangsepps ”Fredens styrka”, affisch, 1951
Ett exempel på den påbjudna förljugna sovjetiska konsten.
Nu ska jag berätta om varför ingen av de äldre i f.d. Sovjetunionen riktigt chockas av det Breivik gjort. Det var vardagsmat. Under de svåra åren 1940 - 41 och 1944 och fram till Stalins död var det en ingrediens i livet. Vem som helst kunde när som helst bli dödad. Och ingen myndighet brydde sig om det.
Varför är det ingen som frågar efter mördarna i de kommunistiska länderna? Morden som skedde lika synbart skenbart som de Breivik utförde. Morden mot dem som inte var “med” och därmed fiender. Varför undrar ingen varför de östeuropeiska folken inte åtalar alla dem, som mördat eller tipsat så att människor försvann? Varför är det ingen som diskuterar hur människor kunde bli så känslomässigt iskalla, så fullständigt empatilösa att människoliv inte hade något värde?
Istället upprörs vi om de, som var dåtidens offer rör ett finger mot sina vedersakare!
Vi chockas över Breiviks kyla. Vi fylls av skräck över vad han gjorde. Vi slutar andas när vi hör vad som hände.
Men vi frågar aldrig varför så många människor gjorde som Breivik i länder så nära oss. Vi har syskon. Här uppe i norr är vi så lika, vi är som en familj. På gott och ont. Men vissa familöjemedlemmar glömde vi bort. Vi visste knapptr att de funnits.
Det allt handlar om är humanism. I det kommunistiska Sovjetunionen, där den “lilla” människan skulle bli sedd och få ett nytt , bättre liv, där avhumaniserade man istället alla människor och gjorde allas liv till rena frågetecknen.
Frågan är: Vem fick ett bättre liv under Lenin och Stalin?
Breivik tränade sig till avhumanisering. I Sovjet tvingades man till det.
Varför är det ingen som frågar efter mördarna i de kommunistiska länderna? Morden som skedde lika synbart skenbart som de Breivik utförde. Morden mot dem som inte var “med” och därmed fiender. Varför undrar ingen varför de östeuropeiska folken inte åtalar alla dem, som mördat eller tipsat så att människor försvann? Varför är det ingen som diskuterar hur människor kunde bli så känslomässigt iskalla, så fullständigt empatilösa att människoliv inte hade något värde?
Istället upprörs vi om de, som var dåtidens offer rör ett finger mot sina vedersakare!
Vi chockas över Breiviks kyla. Vi fylls av skräck över vad han gjorde. Vi slutar andas när vi hör vad som hände.
Men vi frågar aldrig varför så många människor gjorde som Breivik i länder så nära oss. Vi har syskon. Här uppe i norr är vi så lika, vi är som en familj. På gott och ont. Men vissa familöjemedlemmar glömde vi bort. Vi visste knapptr att de funnits.
Det allt handlar om är humanism. I det kommunistiska Sovjetunionen, där den “lilla” människan skulle bli sedd och få ett nytt , bättre liv, där avhumaniserade man istället alla människor och gjorde allas liv till rena frågetecknen.
Frågan är: Vem fick ett bättre liv under Lenin och Stalin?
Breivik tränade sig till avhumanisering. I Sovjet tvingades man till det.
Maj 9, 2012
Ivar Arpi, Axess
I Axess senaste nummer diskuterar Ivar Arpi, redaktör på tidningen, begreppet nationalism. Det är ett av de där orden som fått en misstänkt klang. Ni vet, det har varit många omdöpningar under tidens gång. Plötsligt fick vi inte säga “lappar” längre. Det heter samer, och det uppfattar vi numera som helt självklart. Städare blev också fult och att städa åt andra var “pigarbete”. Men egentligen handlar det om värderingar. Vi värderar ord olika, beroende på vem vi är eller på hur andra uppfattar orden. Olika yrken har olika värderingar, och jag minns när ett av mina barn var generad för att jag var dagmamma, vilket faktiskt är det roligaste yrke jag haft. Att det kan vara så fullständigt utan status att arbeta med våra barn, det viktigaste vi har, det beror helt på det värde vi lägger i att arbeta hemma; man förutsätter att det är oinspirerande och utan engagemang det arbetet utförs. Ointellektuellt. I själva verket är det tvärtom. Man skapar en kontakt med varje barn, man lär känna varje barns speciella egenskaper och arbetar med dem som grund för att stimulera utveckling och samarbete mellan barnen.
Tillbaka till nationalismen: Det är naturligtvis Hitlers syn på nationalism som ligger bakom vår värdering av ordet.
När Jens Stoltenberg, Norges statsminister höll talet dagen efter Breiviks fruktansvärda dåd sa han bl.a. “Vi är ett litet land men ett stort folk.” Detta menar Arpi är en positiv användning av begreppet nationalism. Breiviks nationalism resulterade i en tragedi, medan Stoltenberghs nationalism samlade Norge och väckte omvärldens beundran.
En ny, uppdaterad nationalism kan överbrygga de klyftor som finns mellan olika etniska identiteter i samma stat. En sådan nationalism behöver vara sociopolitisk, värderingsbaserad och öppen, istället för etnokulturellt stängd.
Nationalism enligt Stoltenberg innebär att alla inom nationens gränser delar både historia och framför allt framtid med varandra. En sådan nationalism inte att man vill invadera grannländerna, eller frånta dem som inte delar ens nationalitet deras mänskliga rättigheter. /../ Men även om nationalism är en politisk skapelse är den sällan helt godtycklig utan bygger vidare på tidigare identiteter. Dessutom har det visat sig att nationella identiteter är väldigt hållbara över tid.
Visst låter det som om han talar om Estland. Esterna har aldrig haft den minsta tanke om att invadera något annat land. Allt man drömt om, innerligt önskat, har hela tiden varit att få vara ett fritt land som grundar sig på den egna kulturen, som alla är införstådda med.
Det är ett land vars gränser efter frihetskriget var (före Stalins förändring) grundad i kulturen. Mot söder gränsar det till Lettland, som har ett annat språk och en annan kultur, mot öster mot Ryssland som skiljer sig ännu mer språkligt och kulturellt och mot norr och väster är det Finska viken och Östersjön som bildar gräns.
Under den första friheten fick de största minoriteterna autonomi i landet. De kunde därmed bevara sitt språk och sin speciella kultur. En förklaring till detta hittar vi i the Baltic guide. http://balticguide.ee.klient.veebimajutus.ee/index.php?s=1&n=112&a=4240
Ofta glömmer man att esterna fram till den första självständigheten 1918 utgjordes av en "åsidosatt majoritet" i sitt eget land. Det officiella språket under tsartiden var ryska. Som exempel var all undervisning vid landets enda universitet i Tartu på ryska. Estniska kunde användas som vardagsspråk men inte i officiella sammanhang som myndighetseller undervisningsspråk.
/../ När Estland blev självständigt 1918 hade en århundraden lång dröm gått i uppfyllelse. Som en logisk följd av detta antogs 1925 en lag om kulturautonomi för andra folkminoriteter.
Vidare skriver Arpi i Axess:
Alla varken kan eller bör dela exakt samma värdering, men konflikterna och lösningarna blir en del av en nations karaktär och definierar medborgarna.
När det gäller nationers kultur (den obefintliga svenska t.ex.) är de skapade under årtusenden. Det är en produkt av vad som hänt i nationen, vilka andra nationaliteter som påverkat nationen. Det gäller inte bara Sverige utan alla nationer. När det gäller Estland har man där lyckats behålla mer av den ursprungliga eftersom esternas liv i sitt land var så separerat från ryssar, tyskar och andra innan de befriade sig 1920 eftersom de var mindre värda som människor. Arpis slutord: Nationalism kan vara en ond, destruktiv kraft när den blir en exkluderande förlängning av etniska identiteter, men också en av få krafter som kan överbrygga djupa etniska, religiösa och kulturella skillnader.
När det gäller Estland är det den senare delen av meningen som är sann. Även om de motarbetas å det grövsta av sin tidigare ockupant.
