.

08.08.2009 -lisainfo-: Simuna kiriku oreli sisseõnnistamisest möödub 120 aastat. Oreli sünnipäeva tähistatakse Simuna kirikus 8. augustil: 16.00 - tänujumalateenistus 18.00 - "Gustav Normann ja tema orelid". Ettekandja Toomas Mäeväli Pärast ettekannet Tartu ülikooli Viljandi kultuuriakadeemia õppejõu Aaro Tetsmanni orelikontsert.

Så stod det på nätet, och vi bestämde oss för att åka till Simona och fira kyrkoorgelns 120-årsdag. Först skulle vi alltså lyssna på ett föredrag om den förste estniske orgelbyggaren av Toomas Mäeväli och sedan skulle Tartu Universitets kulturakademis lärare Aaro Tetsmanni spela på orgeln.
 Simona kyrka är traktens största. Den byggdes på 1300-talet när människor tvingades att döpas, men tillbyggdes på 1800-talet när den tyska adeln ägde alla herrgårdar och esterna var slavar på deras gårdar. Ja, slaveriet avskaffades först på 1800-taleti Estland. Och det märkliga var att det var tyska adelsmän som hade makten i den här delen av tsarens Ryssland. Det byggde på Peter den stores idé om att Ryssland skulle bli mer europeiskt.

Fortfarande sken solen. Klockan var bara halv sex när vi hoppade in i bilen. Och som vanligt var det omväxlande vyer. Vi körde förbi gamla, halvt raserade hus och lador, gamla hus som fortfarande fungerade och nyrenoverade ståtliga hus och så dessa trista, stora, grå, smutsiga kolchosbyggnader. Men det var mycket värre i början på 90-talet. Då fanns det många fler raserade hus och inte ett enda nyrenoverat. man kan tycka att bankerna haft bråttom med utlåningen, men hade inte finanskrisen kommit... Människor behöver omges med ordentliga, hela och fungerande hus för att må bra.

Vi kom fram till kyrkan några minuter före sex, redan stod många på kyrkoplanen och samtalade. Det såg så trevligt ut.

 Men. Bara ett litet stycke in var det en liten grupp som stod för sig själv. Nej, jag tänkte inte på det först, inte förrän någon sa: "Men det är ju KGB." Då såg jag.



 
Vid kyrkgrinden.


     För över femton år sedan var vi i Simona. Vi gick omkring skolan och tittade. Bland annat såg vi den fina skolträdgården. Skolans trädgårdsmästare, som skötte den under sommarlovet, berättade att barnen är med om att arbeta här. Och allt som odlas i köksträdgården äts upp i skolmatsalen. Han berättade också om Simonas historia, och vi blev imponerade över att en trädgårdsmästare var så kunnig om allt. Klockan gick och vi måste åka iväg, men han bjöd hem oss till sig på kaffe, och några timmar senare var vi tillbaka.
Den här gången i hans egen trädgård. Där bodde den ca 60- årige mannen med sin jämngamla hustru. De hade ett normalt trähus i gul bärnstensfärg, en mycket frodig trädgård full med blommor och nyttigheter.
Kaffet dukades upp på en veranda. Vi fick hembakat bröd och satt och samtalade. Han berättade bl.a. om sin barndom när han hade lurat gränsvakterna vid stranden för att kunna bada i havet.
Vi satt kvar och hade några verkligen trevliga timmar i deras sällskap. Som avskedspresent fick vi några små plantor och vi fick lova att komma tillbaka varje gång vi kom till Simona.
 Men det blev inte så. När vi berättade för Hanno vem vi träffat, då förbjöd han oss att se den mannen igen. Han var KGB-agent och var ledande i kommunen under den sovjetiska tiden. Hanno sa inte vad han hade gjort, men vi förstod budskapet. Denne genomtrevlige man var en skurk! Och nu stod han där. Lite för sig själv, tillsammans med några anhöriga. Alla vet. Alla föraktar honom. Men han måste väl också göra något ibland.  När ett tjugotal barn kom från ett sommarläger för att lyssna på konserten då tog han ett barn i handen och gick in i kyrkan.
När vi druckit vårt kaffe färdigt som vi bjöds på vid kyrkbacken följde vi efter. Men KGB-mannen stannade inte så länge. Pressen blev för hård på honom. Någon stirrade ut honom och han gick.






Simonas präst hälsade oss välkomna och Toomas Mäeväli, en 30-årig man berättade om Gustav Normann som den förste estniske orgelbyggaren under sitt liv byggde 39 orglar. I Estland men även i Finland. Vi får en liten skrift med bilder på alla orglarna. I mina ögon är det 39 konstverk.
Jag ser att han också byggt orgeln i Kaarli kyrka i Tallinn. Den kyrka där min svärfar hade sitt namn på en skylt på den främsta kyrkbänken. Där satt familjen varje söndag.
Efter föredraget får vi höra elva olika stycken på orgeln. Hela kyrkan fylls av musiken. Jag sluter ögonen och njuter.
Men, som vanligt när jag sitter i kyrkor i Estland och lyssnar på vacker musik, ser jag framför mig de långa raderna av chockade människor på väg till Sibirien. Först satt de i kyrkan i sin hemby och så plötsligt drevs de iväg. Som boskap.

Vi applåderar, reser oss och går ut i kvällssolen. Hanno vill visa oss kyrkogården.

Först går vi till en gravsten vid kyrkväggen där texten är borta. ”Den här stenen hade texten: Vila i frid i fosterlandets jord för vilkens frihet i främmande land du fallit. 1989 kom ett beslut att texten skulle bort. ”Någon” hällde då syra över stenen, och all text försvann. Gissa vem?” Han tog sedan med oss till en annan sten, som står i skymundan. Han viker undan grenar som döljer stenen och vi tar en bild av texten. Densamma, som skulle ha funnits på den andra. Lite märkligt att det gjordes så sent som 1989, bara två år före befrielsen. Rörelsen var ju redan i gång.

Han visar oss också Kadakafamiljens gravmonument:

 

 

Herr Kadaka var Estlands rikaste man under den estniska tiden. Han kunde förresten inte läsa, men det gick bra för honom ändå. En gång under en tågresa blev han spådd av en zigenare. ”Ni kommer dö utfattig!” sa Zigenaren. Herr Kadaka blev ursinnig och slog ner spåmannen.

Inte så lång tid därefter kom ryssarna. Den första ockupationen var ett faktum. Alla hans pengar beslagtogs och han dog i grämelse. Familjen deporterades till Sibirien.

När det gäller kyrkogården är det också intressant, att området runt kyrkan var reserverad för fint folk präster och adelsfamiljer. Vanliga människor är begravda på en kyrkogård längre bort.
     Det var dags att åka hem. Vi passerade Kalju Tamms gård. Kaljus bror, Martin Tamm, var skogsbroder och gömde sig undan sovjeterna i skogarna i omgivningen. Kalju hjälpte honom med mat hela tiden, och har fått en medalj som nationens tack för sina insatser. Jag ska berätta mer om honom senare.


Det går inte att göra någonting i Estland utan att man kommer i kontakt med historien. I kväll ska vi hem till Annika, Madis och deras två pojkar i Vao. Vad blir det för historia då?