.

Storkar i Estland     

För att förstå allt som hänt och händer i Estland började jag också läsa Anna Politkovskaja bok om Putins Ryssland. Den är verkligen värd att läsas. Livet i Putins Ryssland är så oerhört präglat av livet i Sovjetunionen. Och det hon skriver stämmer så väl överens med det som jag hört av esterna som levde i Sovjet.
"Det viktigaste jag lärde mig, det var att ljuga." säger de. Och jag kommer ihåg hur det var i början av den nya friheten, när så många levde kvar i det gamla tänkesättet. Sverigeesten som fick tillbaka en sjötomt, och planerade för att bygga båtar där. Han satsade en hel del pengar och anställde män från orten. Han litade på dem, och lät dem arbeta lite för länge utan kontroll. När han så äntligen reste över fick han veta, att inga leveranser av material hade kommit, men alla anställda körde Mercedes.

Eller prästen som tog emot en gåva till de fattiga, och behöll allt själv. Visst, vi är inte heller alltid ärliga, men det här var så klumpigt gjort.

Eller den mannen som skrev på ett avtal, och när vi hade lämnat rummet rev han sönder det: ”Ett papper betyder inget.” Det fick vi höra senare av ett ögonvittne.

Det var så det gick till i Sovjetunionen, och det är så det fortfarande ofta går till i dagens Ryssland enligt Politkovskaja.

Den nuvarande ÖB:n i Estland, Ants Laaneots var tvungen att lära sig vanlig humanitet. Han Var för andra gången Generalstabschef för de estniska försvarsstyrkorna 1997 – 1999, men dåvarande ÖB som levt sitt liv i USA och i USA:s armé var tvungen att skicka honom till USA för att lära sig av med den pennalism som han lärt sig som helt naturlig. Han tog examen vid NATO:s försvarsskola i Rom 1998. Politkovskaja berättar att soldaterna är officerarnas slavar, egendom. De kan få vilken behandling som helst, inget händer. Jo, det finns mödrar som reagerat, men det gör tydligen ingen skillnad. De kan till och med säljas som slavar. För mat och logi kan de tvingas att arbeta med vad som helst hos någon som betalar officeren bra. Bygga hus eller reparera ett hus, eller vad som helst.

Min uppfattning är, att det håller på att bli bättre i Estland även när det gäller hederlighet gentemot utlandsester. De hade ju den uppfattningen, att alla levde i ett överflöd bara för att de flytt från Sovjet. Trots att Sovjet berättade för dem att folk levde i en fruktansvärd fattigdom i andra länder. När Anne kom till oss i början på 1990-talet, då fick hon veta innan hon reste, att de hon såg när hon kom in i hamnen i Stockholm, det var bara kulisser. Bakom dem låg barnen och grät av hunger och poliserna slog dem med batonger.

!988 eller 1989 var det ett nyårsprogram i Sovjets TV, då visade de också bilder från utlandet. Från Sverige fick man se försäljarna på Drottninggatan, och det sades, att så satt alla svenskar och sålde vad de kunde av sina tillhörigheter för att få råd till mat, och i Paris visades luffarna som bodde under broarna som om alla fransmän levde så.

Jag blir nog lite deppad av att läsa de här böckerna, det var ju bara någon vecka sedan jag läste om Litvinenkos död också. ”En dissidents död”.

Så jag tänkte att jag bryter av med en bok av den estniska författaren Jaan Kaplinski. ”Ögat” en kortroman.

Vilken bok! Så svår att beskriva. En man ”I” har kommit underfund om att någon betraktar honom. Han kallar det Ögat. Han berättar det för en god vän, berättaren. De diskuterar vad det är, och kommer fram till att det är Gud. Eller en gud.