.

I närheten av världsomseglaren A J Krusensterns (1770-1846) herrgård finns en gammal, vacker egendom med flera omålade trähus och en stor sommaräng med vilda blommor i lysande fäger och en lada där Annikas får bor på natten. På dagarna är de ute på ängen, som Annika och Madis röjt.


Fåren är de sista av Virumaasort, det bruna fåret. Annika tänker sig att vi gör varsin kjol enligt traditionell stil med just den bruna färgen, som man använde förr i tiden. Vi får väl se...

Av träden och buskar som låg på marken gjorde hon en risgärdsgård, som varit vanlig här i Sverige också.



Det här är den första delen, som blev fel. Typist att det är den vi fotograferat. Först lägger man riset och sedan grenar och smala stammar åt samma håll. Den "rätta" gärdsgårn är mycket vacker och fåren kan inte ta sig över den eller den mindre vackra.

På ängen finns också mellanstora stenar. Några ligger i båtform, andra ligger för sig själva, men är karvade. Hon har inte fått någon att fastställa vad det betyder, men det hon fått veta, det är att stenarna kommer från istiden (Estland har naturligt nästan bara kalksten) och från norra Sverige!




Här ligger bostadshusen bakom ängen med blommor och högt gräs. Hon måste få någon snäll bonde att komma och ta hand om höet, det brukar gå bra.

Grönskslandet tog vi ingen bild av, men hon berättade, att hon måste vakta det noga. Det finns människor, som bara går in och tar det de behöver. Då tar hon en kvast och skriker åt dem att det är henes, och de springer iväg. (Precis som Oksanen berättade i sin bok att hennes mamma gjorde på 60-talet) När frun i huset närmast dog, då blev hon tvungen att vakta de grönsakerna också.

Ja, ja,det känns lite att man längtar tillbaka, men vi har ju barn och barnbarn som drar här också!