.

Rein Klaassen

Ett helt annat hus i Pärnu.

 

Det var svinkallt. Det blir så fruktansvärt kallt när det är kallt i Estland. Alla går alltid mycket välklädda då. Gör man inte det, tittar de förebrående på en. Det har ju hänt att jag gått ut utan kappa på hösten, och då känner jag på allas blickar att jag varit mycket slarvig. Som den iskalla novemberdagen 1991, när jag frös och gick in i en modeaffär i Tallinn och köpte en päls. Bara köpte. Biträdena samlades kring mig, och andra kunder gjorde likadant. Bara gå in och köpa en päls! Men pälsen kostade nästan ingenting för mig, men för esterna var det en förmögenhet.

”Usch så kallt det är idag, jag, måste köpa en päls, säger svenskarna när de fryser” skojade man sedan.

Men denna kalla januaridag hade jag satt på mig riktiga vinterkläder. Vinden var isande.

Vi var i Pärnu.

Jag var där för första gången. Ants bodde i just det här vita huset under sina första sex månader, 1942, när mamma Irina var kvar på sjukhuset i svår havandeskapsförgiftning. Det var moster Tanja som bodde här med sin man och sin son. På den tiden var huset verkligen vitt med en stor vacker trädgård runtomkring. Familjen ägde ett stort bageri, och levde ett mycket bra liv i det fria Estland. Denna kalla vinterdag 50 år senare är det inte längre så vitt, och trädgården är minimal, eftersom man har gjort en vägrondell av en stor del av trädgården under den sovjetiska tiden.

Ants, Enno och jag hade kommit hit med bil från Tallinn på förmiddagen och stod och väntade på Rein, en man i 35-årsåldern som ska ombesörja restaurering av denna återlämnade fastighet. Vi hälsade på varandra och så visade han oss runt. Eftersom ingenting hade reparerats under dessa 50 år såg det väldigt sjabbigt ut, men jag charmades av längan där tjänstefolket bodde, ett rött hus i trä med den där pittoreska charmen som är så rar att titta på, men antagligen jobbig att leva i.

Herrarna diskuterade renovering, och jag gick runt och tittade och tänkte. Jag försökte se hur det var då. Då, när de levde sitt fria liv där. Det var svårt, allt var så förstört av att det har bott så många människor här, och de senaste åren har det varit ungdomsgård.

Vi gick till en lunchservering. Statligt trist utan någon hemkänsla, men det spelade ingen roll. Det var varmt och maten var god.

"Varför blev din familj kvar i Estland?" frågade jag.

 

Rein Klaassen berättade:

"När min pappa var arton år 1940 blev alla i hans ålder tvångsvärvade i den ryska armén. Min farmor arbetade som sjuksköterska på sanatoriet då, och hon fick höra talas om att unga män skulle värvas, så hon skrev snabbt in honom på sjukhuset. Hon räknade med att de aldrig skulle värva en dödssjuk tonåring. Han klarade sig.

1941 kom tyskarna. De tvångsvärvade alla övriga ungdomar över sexton år, och då blev farmor inte förvarnad, så hon kunde inte skriva in honom på sjukhuset igen. Han togs ut till tjänst i tyska armén, och skickades iväg. Tyvärr blev han nästan genast skadad och fängslad av sovjeterna. Där hölls han i läger tills han och alla andra krigsfångar förflyttades till Sibirien som krigsförbrytare. Han hade ingen möjlighet att ta kontakt med sin familj i Pärnu, eller någon annan heller.

Föräldrarna och syskonen försökte få reda på vad som hänt honom, men ingen kunde meddela dem någonting, så de sörjde honom och tog för givet att han stupat. De flydde därför i september 1944 till Sverige i en liten båt. Men det visste naturligtvis inte min pappa något om.

Pappa hade en förfärlig tid i Sibirien. Det var fruktansvärt kallt, och det fanns ingen mat, men trots det måste man arbeta hårt. Mycket hårt. Varje dag dog människor runtomkring honom. Han klarade sig nog för att han alltid tänkte på sin familj. Han längtade, LÄNGTADE, efter dem.

Befrielsen kom. Några år efter Stalins död fick han lämna slavlägret. Trött, mager och nästan tandlös återvände han till Pärnu. Herregud vad han längtade.

Ni förstår att chocken blev svår, när han inte fann någon. I huset bodde det numera flera främmande familjer. Förvirrad sökte han tills han fann en granne som kände igen honom. Då fick han beskedet att alla lämnat Estland. De bodde numera i Sverige hade man hört.

Han flyttade in i ett ledigt rum någonstans och började skrivandet. Han måste få träffa sin familj. MEN: en krigsförrädare, som han var, trots att han värvats mot sin vilja, fick inte ta sig någonstans över huvudtaget. Varje vecka skulle han anmäla sig på kommunen. Han var totalt kontrollerad, och att få resa till Sverige var absolut inte att tänka på. Men han gav sig inte. Han ville få hålla om sin mamma en gång till. Han ville känna hennes värme. Han ville se hur syskonen såg ut, och han ville visa att han levde. År ut och år in. Han skrev och han skrev.

En dag kom ett bud från Sverige. Mamma hade dött. Mamma hade dött!

Nu måste han få åka. Han måste få vara med på begravningen åtminstone. Först sa myndigheten blankt nej. Aldrig!! Men efter ett förfärligt tjatande gav de med sig. Två dagar före begravningen fick han beskedet att resan beviljats. Men han måste ha en KGB-man med sig, och han måste betala bådas resa, och de skulle vara tillbaka dagen efter begravningen, dessutom var hans fru och son, mamma och jag, kvar som en extra försäkran att han skulle återvända.

Det gällde att få tag på biljetter, kläder och förnödenheter för en resa. Han fick låna pengar av goda vänner, och kom faktiskt iväg.

Ja, han var på begravningen och hann hälsa på de människor som var hans familj, men mer blev det inte, han hade ju så kort tid på sig.

Han återvände som han var tvungen till, och därför blev vi kvar i Estland."

 

Åter fylls vi av en människas berättelse. Det låter så självklart när Rein berättar.

Verkligheten är en annan här än i vårt Sverige

 

Man måste fråga om man ska få veta. Det kan inte hjälpas om det känns påfluget. De vill berätta. De har alla levt isolerade från vår värld. De har fått höra lögnhistorier om vårt sätt att leva. De har fått be och förödmjuka sig för att få en chans att få resa till oss, och har den som fick besluta varit på gott humör eller fått en bra muta, så kanske…