Dec. 1, 2009 Varför ska man rota i det gamla?

Jag hörde i gårdagens ”Studio 1” att de diskuterade just det som jag bloggade om i går. Och Per Wirthén sa just så som jag tror många "goda" resonerar. Han sa som svar på tanken att vi ska klargöra för oss vår egen kultur: "Varför ska man rota i de gamla?" Det är en märklig insikt om vad kultur är. Om man inte har förstått sin egen kultur, hur ska man då förstå andras? Vår kultur är definitivt inte "något gammalt" eller "bara midsommar och annat tjafs:” Vi lever i vår kultur hela tiden, varje dag. Vi har en kultur på arbetet, i skolan och på fritiden. Ja, midsommar är viktigt för oss. Julen också. Men påsk och pingst börjar förlora sina traditioner i många svenska familjer. Vi står i kö. Raka köer. Och vi blir jätteirriterade om någon tränger sig före. Vi har en demokratisk tradition. Ja, det finns både stort och smått som kännetecknar en svensk. I TV sa någon, kanske var det Margot Wallström, att i EU sitter man i grupper och diskuterar. Alla säger sitt. Svensken sitter tyst tills alla andra sagt sitt. Sedan tar han ordet och säger: "I Sverige gör vi så här..." Tydligen tror vi att vi är bäst på allt. Det är också en del av vår kultur.

 

Jag tycker det är en så stor tillgång att tillhöra två olika kulturer. Jag skulle önska alla det. När jag är i Estland försöker jag alltid se skillnaderna så att jag inte ska förolämpa någon. Till exempel tar man inte alltid i hand när man ses. Det räcker med ”Tere!” Men det finns så mycket annat också. Men det är roligt när esterna kommer ihåg att man tar i hand i Sverige. Då skrattar vi och hälsar ordentligt.

 

Men jag är tacksam för att vi är uppväxta i Sverige. Det brukar Hanno säga. Ganska ofta. Ni har sluppit det sovjetiska helvetet. Och det satt i ganska länge. Vi hade många samtal från mitten av 1990-talet om det liv han levt. Vi hade pratat en hel del en dag, och så avslutade han med att berätta hur man ”kombinerade” d.v.s. när man hade fester tog alla gästerna med sig litegrand var, som ett knytkalas, saken var bara den, att man ägde inget själv, utan allt var taget på arbetsplatsen. Då sa han ”Jag har redan berättat för mycket för er.” D.v.s. straffet att i Sovjetunionen säga allt han sagt, var en längre resa till Sibirien eller döden direkt. Nej, kanske inte på 1980-talet, men straffad blev man.

 

Plötsligt kommer jag ihåg när Ave berättade att milisen hade ett fixt antal människor som skulle tas för fylleri varje månad enligt planekonomin. Därför var det alltid lite vanskligt att gå hem från fester i slutet av månaden. Fattades ett antal fyllerister, då blev man fängslad vare sig man var full eller inte.

 

Men mera om att leva tillsammans:

 

Någon gång i tonåren läste jag en insändare i någon tidning, som var skriven av en man. Kanske var han same själv, ja vet inte. Han skrev i alla fall ungefär så här: Vad skulle du säga om din son kom hem med en fästmö som var same?  Det skulle du aldrig acceptera, eller hur? Jag blev så förvånad. ”Varför då?” tänkte jag. ”De som är så vackra.” Och så har den frågan funnits kvar i mitt huvud så här länge.

 

Just nyss slutade programmet ”Sommarpratarna” i TV. Det var fyra födda svenskar och Mustafa Can. Det var precis så, som det ska vara. De satt och pratade om alla möjliga samlevnadsfrågor. Precis så. Då lär vi oss hur vi alla tänker, och kan undvika tråkigheter. Bravo!



Trackback
RSS 2.0