Dec. 16, 2009 Rein Rääk.

 

Nej, jag ska inte säga att jag läser en bok. Jag kan inte koncentrera mig riktigt ännu. Jag skummar. Och jag borde ha skrivit om att många svenskar gör bra saker i Kaliningrad. Och det är roligt.

I morgon ska jag äntligen röntgas. Jag vet inte säkert när jag kommer hem; om det blir i morgon eller övermorgon. Det är intressant med utvecklingen inom sjukvården. Det är skönt att man kan göra så mycket vid hjärtsvikt, som är en allvarlig sjukdom. Doktorn tyckte att jag såg piggare ut i går! Härligt.

I mitt Estland är det kallt. Minus femton grader i dag. Vi kanske åker dit i mellandagarna. Om allt går som det ska i morgon.

Tänk om jag skulle berätta om Rein Rääk.

Han bor i Simona och är skolträdgårdsmästare i Simona skola. Ants träffade honom när han gjorde ett besök på skolan. Den är byggd och tillbyggd i olika etapper, och det syns så tydligt när allt har hänt. Den första etappen är välbyggd och naturligt sliten efter över 60 års användning. Den byggdes under den första frihetstiden. Sedan den andra etappen som är tillbyggd under sovjettiden, betongtiden. Det var då man byggde i en teknik som förföll redan innan det hela var färdigbyggt. Den ser numera förfärligt ut, och den tredje etappen är helt nygjord. Men trädgården är vacker. Alla eleverna har sin del av gården. Det som odlas är för skolans behov, man tar grönsakerna från landen och äter till lunch.

 

Ants gick runt och tittade, då kom en man fram och började prata med honom Han presenterade sig som skolträdgårdsmästaren. De började diskutera skolans historia, och mannen kunde allt om den, och om Estlands historia också visade det sig. Ants blev verkligen imponerad över kunskaperna. Hur många svenska skolvaktmästare kan berätta om Sveriges historia?

Vi blev hembjudna till familjen och när jag kommit till Estland några dagar senare for vi till Simona och träffade Rein Rääk och hans hustru i deras vackra trädgård.

 

”Jag är son till bönder. Mina föräldrar dog i Sibirien, och jag skulle straffas för att jag var bondson. Det betydde att jag inte skulle få studera”, berättar han för oss under en kaffestund i trädgårdens berså. ”Men jag lyckades lura dem, och fick till slut gå på en agronomutbildning. Jag arbetade som agronom på kolchosen så småningom, och när det talades om att göra ett grönsaksland för skolan anmälde jag mitt intresse, och började arbeta som trädgårdsmästare här i skolan helt ideellt.

Han visar oss runt i trädgården. Som i alla estniska trädgårdar blandas blomsterodlingar med grönsaksodlingar. Man var tvungen att odla för att få maten att räcka till. Förundrad ser jag på ett stort fång med kvistar som hänger på tork. Det är gula ärtor som ska bli ärtsoppa i vinter. Det ser så lustigt ut med kvistarna med torra ärtor.

 

Det som är det roliga att berätta om Rein Rääk är annars en historia från hans barndom

.

Nu får ni tänka er några pojkar i tidiga tonåren, som längtar efter att bada i havet, i det havet vi kallar Östersjön, som heter Västerhavet här. Den sjön som vi alltid badade i som barn. Vi kastade oss i vattnet på morgonen, och gick motvilligt hem till lunchen och middagen. När vi åkte ut på landet när sommarlovet började kunde vi knappt vänta tills vi fick ta på oss baddräkterna och bada. Men egentligen sa mamma att vi inte fick bada före midsommar, eftersom det var för kallt i vattnet så tidigt på året.

Just det vattnet fick den lille Rein och hans kompisar aldrig bada i. Hela den långa underbara sandstranden var alltid nykrattad och på jämna avstånd stod vaktkurer. Där satt beväpnade vakter med vapnen framför allt riktade inåt land. I det gamla Sovjet vaktade man mer mot invånarna än mot fiender utifrån.

Hur skulle man kunna komma ner i vattnet när man var 11-12 år och ville bada? Blev man upptäckt hade vakterna rätt att skjuta! Och de sköt verkligen om de ansåg att de behövde.

Vad gör då småpojkar? Jo de iakttar och lär sig. De vet så småningom att då och då festar även vakter, och när de gjort det blir de hejdlöst berusade och i de flesta fall somnar de framåt natten.

En sådan här kväll när vakterna börjat dricka förstår pojkarna att nu har chansen kommit. De ligger på lur och spanar och väntar. Tiden går och vakterna blir tröttare och tröttare. Så somnar de en efter en.

NU! Pojkarna går ner mot stranden. När de når sandkanten vänder de sig, och går baklänges! Hela vägen ner till vattnet. De leker och njuter tills kylan tränger in i kroppen, då går de upp. Framlänges nu. Så går de hem och lägger sig i sina sängar.

På morgonen smyger de tillbaka och får se vakterna vakna. Illamående och ont i huvudet öppnar de sina ögon motvilligt. Då ser de! Det har varit en invasion under natten! Sanden är full av fotspår av människor som kommit utifrån och tagit sig in i landet! Herregud! Detta får inte komma fram till överordnade.

Fort, fort krattar de över alla spår, och hoppas vid Gud att de ska hinna innan någon annan ser. Pojkarna ligger och fnissar bakom några stenar.

 

Ja, det här är mannen som vi träffade i Simona kyrka i somras. Just den mannen som var så trevlig på alla sätt, men som Hanno sedan ”förbjöd” oss att träffa igen, eftersom han var spion i KGB, och hade förstört så många människoliv. Jag skrev ner historien innan vi visste.

 

Vi får se när jag kommer hem och kan skriva igen.

 

Trackback
RSS 2.0