.

I dag läser vi i Postimees att i Kutaisi stad som ligger i Georgien har man sprängt ett jättelikt sovjetiskt minnesmärke, större än Bronssoldaten i Tallinn. Putin har kommenterat det med att förklara ”om Georgien hade betett sig annorlunda hade det som hände i Abchazien och Sydossetien inte inträffat.” Tolkar jag det rätt betyder det att om Georgien följt Rysslands önskningar, hade augustikriget inte inträffat…?

 

 

Esterna var andra rangens medborgare i flera hundra år. De fick inte utbilda sig, deras språk innehöll inte glosor för annat än det som behövdes för ett vanligt allmogeliv. När tanken på frihet väcktes, då måste de börja om från början. Som alla kolonialiserade folk på den tiden. Raimo Raag beskriver det fascinerande arbetet med att ge folket ett gemensamt språk och möjligheter att studera och diskutera akademiska ämnen i sin bok Från allmogemål till nationalspråk: språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999.

 

 

Under de tjugo fria åren i republiken var det naturligtvis mycket som hände. Det hände mycket i resten av världen också. Till att börja med var det finanskrisen på 1920-talet som vållade enorma problem. Sverige drabbades av det som kom att kallas Kreugerkraschen. Ja, det var många länder som fick stora ekonomiska problem, ungefär som vi sett nu en tid. Jag är övertygad om att fascismen, nationalsocialismen och kommunismen hade så stora framgångar därför att problemen var så stora, och alla måste finna en lösning. Även i Estland sökte man den rätta lösningen. De gamla frihetskrigarna öppnade sitt parti för andra än soldater från det kriget. Deras ordförande var Artur Sirk, som var morbror till min väninna Õie, som jag berättat lite om. Det de var mest inriktade på, det var antikommunism. Det är inte så märkligt eftersom det gällde män, som varit beredda att offra sina liv för frihetan från kommunismen. Hur mycket de senare vände sig mot höger har jag ännu inte fått fram. Õie hävdade att de aldrig varken var fascister eller nazister; i alla fall pratades inget sådant hemma hos dem.

 

En önskan som många ester hade var att en man skulle rädda dem ur krisen. En stark man. Ungefär som stora delar av världen önskade, när Obama valdes till president i USA, och som Nobelkommittén gav uttryck för när han fick sitt fredspris. Men i Estlands fall har det lagts dem till last. Det är en del av den fascistiska skulden. Dessutom menar många att de var nazister allihop. Eller fascister. Det som är värst gäller. Ja, det fanns många som röstade på vapsarna. I Sverige hade vi många nazisttroende. De trodde på den germanska idén. I Tyskland var de ännu fler. Och i många andra länder också. Men vad man inte förstått i världen, eller inte vill förstå eftersom man behöver urskulda sig själv och därför svartmåla andra, ni vet ”vi och dom”, det var att det enda som betydde något för flertalet ester, det var friheten att forma sina liv efter den egna kulturen. Men varför försvarade de sig inte då, när Sovjet begärde att få komma in i landet? Vad hade de för val. President Päts, är jag själv fullständigt övertygad om, och hans rådgivare insåg att Estland inte hade en chans. Estland är, som sagt, inte ens en myra mot grannen i öster. Men Finland kunde ju! Ja, men 1940 var alla andra länder, fr.a. England så upptagna av sitt eget försvar, och Ryssland kunde sätta in sina enorma trupper mot det lilla försvar Estland kunde uppbåda. Visserligen säger esterna nu att de gör inte om det. Estland kommer alltid försvara sig.  Men jag förstår presidenten. Och han togs om hand av sovjeterna och sattes på mentalsjukhus. Han dog först den 18 januari1956 fortfarande på sjukhus.

 

Men familjen då? Ja, i Tallinn levde de familjeliv. Morits hade smugit iväg när han var sexton år och deltagit i frihetskriget. Han hade blivit en av soldaterna i Kuperjanovs pansarbataljon, men kommit hem lindrigt sårad med medalj 1919. Han var aktiv i Estlands Hemvärn, Kaitseliit, under den tyska ockupationen.. Han gifte sig sedan med Klaudia och de bosatte sig i familjens hus i Tallinn. Åren gick, de fick inga barn, och någon gång på 1930-talet skiljde de sig. Men Morits var en hedersman. Han köpte en hattaffär i Helsingfors till henne, och hon fick välja vilka möbler hon ville ha från deras gemensamma hem. Klaudia trivdes inte i Helsingfors, det blev farligt för ester där. Finnarra sände tillbaka alla ester till Sovjet. Hon köpte en affär på Strandvägen i Stockholm i stället. Vi fick aldrig träffa henne. Först när hon låg på sin dödsbädd fick vi höra att hon levde i Stockholm, och sedan hann vi inte besöka henne, men det berättades för oss att hon talade om Morits in i det sista.

 

Det var därefter Morits tog tåget från Pärnu och träffade Irina 1938. Babu berättade en helt annan historia om hur de träffades, men jag tror nog mer på Tanjas. När Morits berättade för sina föräldrar att han träffat en ny kvinna, Irina, sa pappan: ”Först en polska, och sedan en ryska, finns det inga trevliga estniska flickor?” Men Ira var estniska trots sitt namn och sitt språk.

 

1940 gifte de sig och Ira flyttade till honom i Tallinn. De gick i inre exil på hösten 1940 och kom tillbaka till sitt hus på sommaren 1941. De skickade fina mattor och annat som kunde vara stöldbegärligt för ockupanterna med en tysk familj, som gav sig iväg till Tyskland på Hitlers order, och den familjen hade allt med sig när de kom tillbaka 1941. Under tiden hade Sovjet lagt beslag på alla sparpengar, och jag kommer aldrig få veta var familjen gömde sina pengar under det här året. 1938 dog Morits pappa Hans 76 år gammal; han slapp uppleva de svåra ockupationsåren. Han begravdes i den grav han själv köpt på Karlikyrkogården i Tallinn. Dit han och Anna Lowiisa brukade promenera ibland och sätta sig på den vitmålade träbänken och dricka kaffe. Han köpte en stor gravplats för att alla skulle begravas där, men Morits ligger på den stora kyrkogården i Bronx. Men där är vi inte ännu.

 

En gata i Pärnu.

I Pärnu hade barnen växt. Ibland for döttrarna till Tallinn och hälsade på metropoliten och moster Olga. Där kunde mamma inte kontrollera allt de gjorde, och moster Olga var inte tillräckligt uppmärksam.

 

Tanja har berättat att diakonen Jukko Jürgens kom ofta på besök till metropoliten.Han var kastrerad. Han var så att säga lite annorlunda, avvikande. Han tvättade en gång Tanjas och Iras fina spetsunderbyxor och visade upp dem till sin egen förtjusning. Tant Olga blev rejält chockad: ”Käre Gud! Rensa bort denna människa från vår jord.” Men det dröjde ganska länge till Gud gjorde det. Ants hann träffa honom i Stockholm på 1950-talet. Hemma hos metropoliten. Det var moster Olga som fick vänja sig vid hans konstigheter.

 

Ryssarna närmade sig 1944. I Tallinn hade Morits och hans systrar kommit överens om att om de blev tvungna att fly, då skulle de göra det tillsammans. De skulle också ta sin mor med sig. Ingen ville egentligen lämna landet. Det var här de var hemma, och det var här de hade alla sina ägodelar. Det var för att leva här i fred och frihet Morits gått ut i kriget som sextonåring. De väntade i det längsta. Den 22 september 1944 var ryssarna redan nått staden. Morits insåg att nu var det bråttom. Han sa åt Ira att skynda sig att packa det allra nödvändigaste i all hast. Och så lämnade de sitt hem med lille Ants, snart två år på armen för Tallinns hamn. Bombflygen hade redan träffat några av fartygen på redden. Branden var lös på den båt som Morits hade ordnat plats i för sin familj. De fick vänta, men kunde till slut rädda sig på ett fartyg, Nordstern, som var avsett för retirerande och flyende tyska soldater. De fick en plats, och kunde andas ut en stund. Morits var fruktansvärt orolig för de andra som han inte kunnat kontakta. Han ville hämta dem. Hans gamla mamma. Hon måste räddas. Då sa en vän till honom: ”Om du lämnar fartget nu, då klarar sig inte din egen familj.”

Minnen efter bombningen av Tallinn.

De stannade och fartyget gick till Gotenhafen – Gdynia – i Polen, som så många andra de dagarna. De förföljdes av bombflyg, men som av ett under klarade de sig med livet i behåll. Det värsta som hände var att en annan kvinna stal den potta Ira tagit med sig för lille Ants skull. Hon såg den en sista gång när de embarkerade fartyget. Men hon sa inget.