.

Hallå Sverige!

Nu är vi framme i Estland. Här är snötäcket djupt. Just nu mörknar det och jag förväntar mig den rödskimrande solnedgången jag är van vid. Nej jag glömde. Solen är bakom molnen. Och inte har det snöat i dag heller som de lovat. Och skogen. Tja, det finns lite skog kvar. Bakom. Och man har ju hört talas om sådana som vaknat till totalt kalhygge så långt ögat når, och det är det ju inte.

Annars var det lugnt på båten i natt. När Ants och jag gifte oss var en känd estnisk poet, Kalju och hans hustru Asta där. De har en dotter Aino, som arbetar på utrikesministeriet i Estland. Hon var på en sammankomst med ambassadörer och andra i Israel, och placerades bredvid Arne Ruuth, som bl.a. varit chef på kulturredaktionen på DN. – Jag skickade en gång in ett inlägg med anledning av en bisarr artikel om kommunister i Norrland på kultursidan i DN. Jag fick absolut ingen reaktion, inte ens för artighets skull. – I alla fall vände sig Arne Ruth mot Aino och började, på god engelska ondgöra sig över Estland och Estlands antisemitism nu och under andra världskriget. Gör esterna något åt det?  Länge, länge malde han på. Aino sa inget till att börja med. Hon blev bara argare och argare. Till slut sa hon på perfekt svenska till honom: ”Nu avslutar vi det här ämnet” Han blev alldeles paff. Försökte tala med henne om något annat, men hon svarade inte. Hon bara vände bort blicken.

 

Det är precis så det är.

 

För flera år sedan hade vi en släkting från Estland på besök, Karin. Hon arbetade då på den estniska ambassaden i Stockholm. Vi hade just hört ett program på radio där någon påstod att judarna satt med resväskorna packade och väntade på att fly från Estland. Vi frågade Karin om den estniska ambassaden skulle svara på anklagelsen. ”Nej, det är ingen idé. Svenskarna har den här uppfattningen, och frågar inte efter sanningen.” När vi några veckor senare var i Tallinn tog vi upp ämnet med Anne, Ants kusin. Hon blev förvånad. ”Jag har pratat med ordföranden för den judiska församlingen i Estland, och hon säger, att allt är bra för judarna här. Det där är struntprat. Det var ju hit många judar flyttade under sovjettiden. Det var lugnast här.”

 

Ferenc Göndör, som har hållit många föreläsningar i skolor om Förintelsen, sa i gymnasieskolan i Haninge, att det inte var tyskarna som var värst när det gäller Förintelsen, det var balterna. Och värst var esterna. Det var Gestapo i Estland som meddelade först att av alla länder att der gjort landet ”judenfrei”

 

En oerhörd beskyllning. Jag vet ju inte i hur många skolor han sa så.

 

Estland var ockuperat av tyskarna 1941-1944. När de kom flydde många judar med ryssarna. Kvar i Estland var ca 900 judar. Ja, de förintades. Och det är hemskt. Det är också hemskt att det fanns ester som hjälpte till. Sedan dödades också judar som skickades in i landet av nazisterna. Att Estland blev det första landet utan judar under ockupationen beror på, att de var så förhållandevis få. Esterna hade inget emot judar tidigare. Men eftersom ämnet är så glödande för de flesta söker man inte efter sanningen, utan man hör något; accepterar det, och för felaktigheten vidare. Eller är det rätt att döma ett helt folk för vad ockupationsmakten och några medlöpare gjorde? Jag upprepar: Vem har överhuvud skänkt en tanke åt de ester som kommunisterna dödade? De var så oerhört många fler än de judar som dödades i Estland.

Nåväl, när vi kom fram till huset hann vi bara sätta på värmen på elementen så fick vi besök av vår granne Õie I. Vi passade på att förhöra oss om vad som hänt sedan vi var här senast. Jodå, torghandeln är kvar. President Ilves har sett en ”ilves” (lodjur) på sin tomt. En av grannarnas son, som är i trettioårsåldern hade supit sig full en dag; gått över åkrarna och sett en bil med nycklarna i. Tog den. Körde iväg. Men var så full att han kraschade bilen i ett dike. När ägaren kom ut ur huset. Fick han se att bilen var borta. Där bilen stått låg en mobil. Det började ringa i den. Han svarade och förstod vem som stulit hans bil. Han rusade iväg för att hitta bilen, och hittade den i diket med föraren i . Han gav tjuven en del råsopar. Sedan kom polisen och tjuven fick sova av sig ruset på polisstationen i Rakvere. Nästa dag släpptes han, och fick gå hem i ett riktigt oväder, men ingen tyckte synd om honom.

 

Det var senaste nytt från Estland.

 

 

I Postimees kan vi också läsa en artikel av Sergei Metlev, den unge man som vägrar hålla med om att ryska ungdomar behandlas illa av esterna. Metlev är medlem i republikens öppna ungdomsförbund. Likväl elevrådsmedlem i sitt ryska gymnasium.

Han skriver:

Det finns en del lokala konstigheter i utbildningssystemet i Estland. Jag anser att de ryska skolorna i Estland medvetet förstör de ryska ungdomarnas möjligheter att integreras i det estniska samhället.

 

Det s.k. samhällsinstitutet (Ühiskonnainstitut) gjorde en undersökning 2008 och kom fram till att 19 % av de rysktalande ungdomarna i åldern 19-29 år vill lämna Estland för alltid. 45 % önskar arbeta både i Estland och utomlands. (5 % i Ryssland och 40 % i ett västland). Resten, 36 %, kommer stanna i Estland.

 

Av de estniska ungdomarna planerar dock 71 % att stanna i Estland., men anser att det självklart är utvecklande att studera och bo några år i utlandet. Inget garanterar dock att unga människors återvänder. Men om estniska ungdomar kommer tillbaka betyder det att de kommer till goda sociala kontakter. Om ryska ungdomar däremot kommer tillbaka är det inte så, eftersom de levt i dåliga miljöer under uppväxten.

 

Den ryske studenten som inte kan estniska känner sig inte hemma i sitt estniska hemland. För honom blir det som att vara utomlands. För honom är det inte viktigt var han börjar plugga. Estland eller England spelar ingen roll. Enligt 2008 års statistik kände sig 37 % av de ryska ungdomarna osäkra i Estland. Konsekvensen blir att de som inte kan lämna Estland eller inte är konkurrenskraftiga blir en armé av diversearbetare. Det finns helt enkelt inget behov av dem. Deras eventuella förmågor kommer inte fram.

 

Största orsaken till problemen är den ryska utbildningen i de estniska skolorna. De ryska skolornas läroplaner ger eleverna sämre utveckling än de estniska skolornas.

 

Medelbetyget för ryska elever är 56 punkter, och det räcker inte ens till de 60 punkter som krävs för godkänt. Det beror på den dåliga undervisningen. 

Den enda möjligheten är att de ryska skolorna förändras och inför estniska lektioner. Det är konstigt att ryssarna här  inte själva begriper att om de ryska ungdomarna behärskar de två lokala språken och dessutom är bra integrerade i samhället klarar sig mycket stora konkurrensförmåner.

Till de ryska skolornas egenart hör också bristen på korrekt samhällskunskap o historia, som är ett fundament i individens utveckling. Inte ens baskunskap meddelas i dessa skolor. P.g.a. den egendomliga utbildningen i de ryska skolorna tror många ryska ungdomar att det estniska frihetskriget aldrig existerat utan är ett påhitt av esterna. 

Enligt min mening måste lärarkårens kvalitet i de ryska skolorna mångdubblas, fortsätter Metlev.

Hur kan förresten Estland tillåta detta?

Lärarna måste vara perfekt tvåspråkiga och inte som nu bara på låtsas. Historia i SO är viktigt.

De ryska skolornas undervisningsmetoder måste reformeras och likställas de estniska.

Kommuner och staten borde genomföra kontroll av rektorerna,. Det är viktigt att genomföra förändringar som t.ex. i Kanuteai folkhögskola i Tallinns stad. Där utsågs som rektor politikern Svetlana Melehhova vars program är en kopia av Nõmme folkhögskolas Webbsida. De menar att alla ungdomar, även de ryska, är en strategisk resurs i Estland. Utbildningssystemet måste vara likvärdigt oavsett etnisk tillhörighet och hanteras av specialister och syfta till att utbilda goda medborgare i hela Estland. 

Utan utbildade och toleranta ryska ungdomar skickas problem på framtiden. Och problemen är dagens ryska skolor. Jag är dock säker på at vi är på rätt väg. Viktigt är att snubbla så lite som möjligt, avslutar han.