.

Jutas mamma

Jag minns inte hur vi lärde känna Juta. Och ändå är det inte så länge sedan. Det första skarpa minnet jag har, är när vi står och väntar på henne i Sverige vid terminalen för Estlandsbåtarna. Det var troligtvis 1994. Före Tallink-tiden och före den stora Estoniaolyckan. Vi hade parkerat bilen på parkeringen utanför och gått upp för den långa trappan då vi hörde en upprörd äldre kvinna komma ut genom tullpassagen. Hon talade mycket högt och upprört.

 

“Varför tar de honom? Han har ju bara köpt en sak på deras marknad. Det kan inte vara förbjudet. De säljer väl bara sådant som är tillåtet? Vilket ruttet land vi lever i. Min son!

Hon gick oroligt fram och tillbaka. Jag tyckte det lät märkligt. Det var en medelålders dam med tydlig dialekt från Dalarna. Lite nyfiken var jag väl också.

 

Efter en stund kom ”han” ut från tullen. Han såg ut som en riktig skum ”Hells Angels”. Bakom honom såg jag en tullare lägga undan en stor kniv, som såg ut som om den skulle användas för att ta livet av någon. Ett vapen helt enkelt. Skulle den inte beslagtagits i tullen, då hade det säkert varit tjänstefel.

 

Bakom honom kom en kvinna i trettioårsåldern gående. Smal, i snygg dräkt och välkammat hår, men hon såg nog lite sliten ut. Vi förstod genast att detta är Juta. Vi gick mot henne, och kramade om henne. Det kändes verkligen spännande. Nu skulle vi visa henne Sverige, där hon aldrig tidigare varit.

 

Vi gick småpratandes till bilen. Hon talade mycket bra svenska. Hon var lärare i svenska språket vid Gustav Adolfsgymnasiet i Tallinn. Ja just det! Det var ju där vi sågs. Året innan hade vi gått runt i skolan, som ligger mitt i Gamla Stan. En gammal skolbyggnad med tradition. Vi såg bilder på den svenska kungafamiljen på väggarna. Och alla salar bar prägel av gamla tider utan att för den skull inte passa för sin nuvarande uppgift. Och alla elever hälsade vänligt på oss när vi passerade. Tänk att ha skolgård bland gamla hus och gränder! En del av skolans lokaler har varit nunnekloster på 1200-talet.

Vi körde hem och åt en god middag som jag förberett tidigare. Och det var då hon berättade. Vi frågade hur hon levde nu och hur hon haft det under den svåra tiden. Men hon ville berätta om sin mamma:

 

Efter att ha varit åtskilda i nästan femtio år kom Jutas morbror, som flytt till Kanada 1944, för första gången till sin syster i Estland. Han var rak i ryggen, snyggt och prydligt klädd, och lite högtidlig inför det första mötet med Estland efter flykten.

Hon var trött, håret var tunt, kläderna slitna och skorna gamla och utgångna, men hon ville höra hur hans liv varit. Kanske var hon också förväntansfull.

De omfamnade varandra av glädje över att äntligen träffas. De visste så lite om varandras liv efter kriget. Han visades runt.

Han följde sin syster utan att säga så mycket, han såg förundrat på henne; på det eländiga, slitna hemmet, omgivningen och de fattiga människorna, och så småningom sa han med indignation i rösten:

”Men hur kan ni bo i den här skiten? Hur kan någon acceptera att bo så här?!!”

Virve var 19 år när hon blev hämtad för deportation till Sibirien. Hennes ”brott” var att hon var dotter till en bonde. Pappan kallades för kulak, storbonde, trots att deras gård inte alls var särskilt stor. Något brott hade varken han eller hans familj utfört. Det var inget brott att vara en enkel bonde i det fria Estland. Snarare var det just det som uppmuntrades i det just befriade landet. Men det var tidigare. Nu var et ockupation och ”någon” däruppe bestämde att Virve skulle tillbringa 20 år i det iskalla, karga och oerhört fattiga Sibirien. Långt från det liv hon skulle ha levat. Alla dagar var fyllda av hårt arbete, köld och fruktansvärd hunger. Varje dag dog någon av svält eller frös ihjäl.

Virve arbetade hårt, så hårt att hon förlorade sin livslust och sin högra hand. Men hon överlevde mot alla odds, och några år efter Stalins död fick hon verkligen återvända till Estland. Det blev en resa från en sorts helvete till en annan.

Hon var över trettio år, hade förlorat sin högra hand och kände att för hennes del var livet över. Hennes föräldrar var borta. Pappan sköts på vägen till Sibirien, och mamman dog i lägret. Vad hade hon att leva för? Hon skulle aldrig få leva ett vanligt liv, hon skulle aldrig få barn. Hennes återstående år skulle bara passera.

Men hon träffade verkligen en man som ville ha henne. Trots handen och trots Sibirien. För att få barn gifte hon sig med honom. Hon fick barn. Först Juta, sedan en flicka till. Maken var alkoholist. Han söp och blev oförmögen till arbete. Virve var tvungen att sköta hem, barn och arbete med hjälp av den enda handen hon hade.

Detta är den yttre ramen. Hur livet verkligen var är svårt att i ord beskriva.

Skräcken. Oron. Misstänksamheten. Misären. Att alltid vara en andra klassens människa. ”Ni kan aldrig förstå.” Säger Jutta när jag frågar.

Vid ett tillfälle skulle man jämna en kyrkogård med marken. Det var en huvudsakligen tysk kyrkogård. Några ester gick dit för att stoppa förödelsen.

”Är ni tyskvänliga?” sa vakterna, och så sköt de direkt utan att någon fick en chans att svara. På platsen. Det är bara ett exempel på grymheten.

Går det någonsin att förstå hur oron för hennes eget och barnens liv tärde på henne varje sekund?

Brodern hade flytt till Kanada 1944. Antagligen en fruktansvärd upplevelse, eftersom han flydde för sitt liv, och med livet som insats under hela flykten, men den har ändå avdramatiserats med tiden. Han fick ett förhållandevis bra liv i Kanada. Han hade ingen kontakt med sin syster i Estland. Sovjetmänniskor fick inte ha kontakt med väst.

Men han mindes sin barndoms vackra Estland, med de blommande trädgårdarna och framtidstron. Han fick verkligen en chock när han insåg hur förstört allt var. På femtio år hade hans vackra Estland verkligen ruinerats. Hur var det möjligt?

”Hur kan ni bo i den här skiten?” sa han.

Jutas mamma såg på sin dotter. ”Han är inte längre min bror!”

Hon gick in och stängde sin dörr.

 

 

 

 

J