.

Valborgsmässoafton. Nu borde vi vara på väg till en majbrasa, men det är inte så. Vi sitter hemma och kurar.
Vi har just sett filmen Avatar, som inte alls är något som jag egentligen gillar, men den fick mig att se klart.

Men jag ska börja i en annan ända. Folke Schimanskis artikel från 1992 i Populär Historia.

Han presenterar där en forskare: den tyske forskaren Gert von Pistholkors.

verksam vid universitetet i Göttingen. Han är en framstående kännare av regionen och förestår den baltiska historikerkommissionen i Tyskland. Själv är han av tysk och finsk härkomst och föddes i Narva i Estland 1935. Han bör ha en viss distans till de baltiska staternas historiska ödesfrågor, samtidigt som han känner en personlig anknytning till området.

Det låter förtroendeingivande, eller hur? Men:

1.      av tysk och finsk härkomst och föddes i Narva i Estland 1935

a.       ”tysk härkomst”, han är alltså balttysk adelsman bosatt i Narva vid födseln. Han bör ha lämnat Estland 1940 när Hitler kallade hem alla av tysk härkomst. Han var i så fall 5 år när han lämnade Estland. Hur många egna minnen har han då?

b. Läs det här stycket som är en utsaga av Pistholkors: – Denna tvångskollektivisering i riktning mot kollektiva och statliga jordbruksenheter har naturligtvis i långa stycken underminerat balternas förmåga att bedriva självständiga jordbruk. Jag kan inte föreställa mig, att en fullständig omstrukturering till privatägda jordbruk kan genomföras.

Läs den en gång till! Esterna började gå över till privatjordbruk redan i slutet av 1800-talet. Som jag sagt tidigare: efter att bl.a. C R Jacobsson arbetat med utbildning av bönderna. Men; och nu kommer det viktiga: Pistholkors är av balttysk släkt. Han har lärt sig att esterna är av en mindre intelligent ras. Varför skulle han annars tro, att de inte kan lära sig något? (Vilket de har visat att de kan. Jag vet t.ex. att en släkting till en släkting fick tillbaka en gård, men klarade det inte eftersom han var utbildad till traktorförare, och inte kunde helheten, men han lärde sig…)

c.       Men vad gäller metoderna att nå självständighet, var bristen på samverkan ganska iögonfallande, säger han också, och visar att han inte är medveten om att Estland och Lettland samarbetade i de sista striderna mot tyskarna 1919, och den viktiga dagen som firas den 23 juni som Segerdagen var dagen för det sista slaget mot tyskarna i Lettland.

Detta är alltså en artikel skriven i för övrigt ganska god anda, men vittnar ändå om en märklig inställning till Estland och dess folk.

En annan sak. Jag har skrivit i DN om att en människa som är ”snäll” blir tilltalad hur som helst eftersom ingen är rädd för henne/honom. Det gäller stater också. Kanske är det därför man spridit så märkliga och illvilliga rykten om Estland och de andra baltiska staterna. Jag ska ta ett exempel:

När Sovjetunionen gick under, då lossades inte ett enda skott i Estland; ingen människa dog. I Kazakstan däremot skars många ryssar till döds. Två länder med två olika kulturer. Och vilket land respekteras av den stora grannen? Inte är det Estland.

Det är vad jag tänkte på när jag såg filmen om det lilla folket någonstans i rymden, som blev attackerat av de grymma människorna. Det är ingen idé att vara snäll. Det är för lätt att förgöra en då. Helt enkelt.

Nu är vi i Sverige igen! Lika roligt som det är att komma hem och träffa barn och barnbarn, lika vemodigt är det att lämna Estland. Här har våren kommit lika långt som därborta, men i Stockholm har den kommit längre. Genom sjukhusfönstret såg jag tydligt björkarnas musöron, just dem som jag spanade efter på björkarna på tomten därborta, eftersom Gösta sa att när man ser musöron ska man klippa rosorna. Jag hoppas det inte blir för sent när vi är tillbaka.

Jag tror, att esterna är oerhört vakna när de gäller politiken. Vi såg ett program om Tallinn speciella municipalpolis, tallinna munitsipaalpolitsei amet, som Savisaar är pappa till. En politisk motståndare historikern Helme jämförde dem med Hitlers polis, SA. Kan de bli en liknande maktfaktor i Estland? Jag tror inte det. För det första är det bara en sammanslagning som är gjord olika funktioner som lapplisor, spårvägskontrollanter o.a. För det andra tror jag att efter det reportaget måste en förändring ske. Jag tror, att de skulle byta namn på dem och inte kalla dem för poliser. Deras egentliga uppdrag är att vara vakter.

Här stoppas en spårvagn för biljettkontroll.

Jag har en känsla av att allting hinner nagelfaras i estniska medier på ett sätt som vi aldrig kan göra, eftersom Estland är så litet.

När vi åker tillbaka är våren snart över skulle jag tro, och sommaren snart där. Då ska vi gå på friluftsteater, marknader och kyrkokonserter. Det ska bli mysigt. Men vi är inte där ännu.

Vad jag vill resonera mig fram till, är en förståelse för varför vi har valt att smutskasta esterna efter världskriget. Varför stämplar vi dem som fascister? Jag vet att jag ställt frågan tidigare, men jag har inte hittat ett godtagbart svar.

1.      Svenskarna var rädda för Ryssland.

Därför måste då esterna klassas som fascister? För att ha en ursäkt då, eller.

2.      Många världens länder kämpade för att klara den ekonomiska krisen. Estland hade bara funnits som självständig stat i tjugo år, och hade inte hunnit bygga upp sitt land tillräckligt för att undvika problem av den digniteten. ( Till skillnad från dagens fria Estland, som genast börja samla ett kapital för svåra tider.) De olika staterna löste problemet på olika sätt. Varför ska just det estniska sättet fördömas?

3.      Esterna (Konstantin Päts) agerade mot en framtida totalitär stat.

Ja, han skapade en mild diktatur.

Det handlar om att jag inte vill skämmas för mitt land. Så enkelt är det. Vi kräver att alla andra ska rensa i byrålådan, men vi själva då? Jag är helt fascinerad över hur esterna har skapat sitt land. Jag önskar att man kunde säga i Sverige att ”Estland är ett föredöme, och att det var ett fruktansvärt misstag att sprida uppfattningen att de var fascister. Vi svenskar möter andranationer med nyfiken respekt, vilket betyder, att vi dömer ingen ohörd.”

Estlands förste president, Konstantin Päts

på fotografiet taget vid fängslandet 1940.

Det här är en del av ett brev jag skrivit:

Så här skrev Folke Schimanski i Populär historia 1992

När jag i radio för några år sedan tog upp mellankrigstidens Estland blev jag attackerad av den talrika baltiska kolonins företrädare. Jag hade råkat återge tämligen kritiska intervjusvar rörande Estlands forne diktator Konstantin Päts, som sedermera omkom i ett sovjetiskt läger.

Trots att jag i samma sändning hade garderat mig med ytterligare en intervju, där Päts fick en mera skonsam behandling, blev jag uppringd av en känd exilestnisk ekonom, som indignerat krävde ett genmäle.

Jag svarade honom:

Ja, det är så förstår du, Folke Schimanski, att esterna mycket sällan får komma till tals om sitt eget land. Jag har själv försökt i flera år. Och jag är inte ensam. Sverige har bestämt att det inte var bra i Estland under frihetsiden. Punkt och slut. Och då ska man ju inte fråga dem som levde där. Tänk dig själv, att du ser gång på gång hur man skriver felaktigheter om Sverige, och man bara intervjuar människor som aldrig varit i landet.

En rättelse också i din text:

Päts dog den 18 januari 1956 i Kalinin oblast på ett sinnessjukhus. Han tillbringade sina sexton sista år på mentalsjukhus! Man önskar att han inte hade behövt leva så länge under så svåra och förödmjukande förhållanden. Ingen på sjukhuset visste antagligen vad Estland var för något, och kallade han sig president, ja då var han verkligen sjuk.

Folke Schimanski:

Men det är knappast fel att våga påstå, att de baltiska staterna hade svårt med demokratin under sin första frihetsperiod 1918–40. I alla de tre staterna infördes ytterst liberala författningar, liknande weimarrepublikens, och den politiska oredan blev snart stor. På trettiotalet ser vi att alla länderna har någon form av auktoritärt styre. Päts regim anses ha varit mildast; den modererades dessutom 1938.

Jag:

Jag jämför ibland Estland med Palestina (Och det är jag inte ensam om. Mer om det senare.)

En stor del av världen drabbades av den stora depressionen på 1930-talet. Olika hårt beroende bl.a. på handel. Den unga staten Estland drabbades hårt. Landet var beroende av exportinkomsterna och bristen på pengar blev akut. Man hoppades på en stark man som kunde vända utvecklingen.

Vapsarna, som ursprunglige var de soldater som stridit för Estlands frihet, hade öppnat sitt parti för andra, och partiet blev populärt. Artur Sirk, partiledaren hade ett program som skulle lösa problemen. Han fick ett övertag i valet. Dåvalde Riksäldsten, Konstantin Päts att utlösa undantagstillstånd, och utarbetade en ny regeringsform med utökad makt för presidenten, en ny befattning man ännu inte haft i landet. Den nya regeringsformen liknade i det stora hela den som fanns i Storbritannien.

Och just detta tycker jag är så intressant. Om vi ska se det med svenska ögon, stoppade han det som kanske kunde blivit en regering med "fel" ideologi. Detta fördömer vi. Vi kallar det för att det var diktatoriskt av Päts att göra så, och tar det som inteckning till att de "förtjänade att senare ockuperas", de var orena".

Lår oss först göra jämförelsen med Palestina. Efter övertalning från väst utlyser man allmänna val. Hamas vinner. Det accepteras inte av väst. Väst vänder Palestina ryggen, och förväntar sig att något ska göras för att resultatet ska bli "rätt".

Hur ska man göra då som regeringschef i något land? Ska man agera kraftfullt som Päts, och bannlysas, eller ska man acceptera valresultatet och bannlysas?

Den man i Estland som ändå löste krisen var Jaan Tõnnison, som aldrig fick det erkännande han var värd för detta.

Folke Schimanski:

Denna tvångskollektivisering i riktning mot kollektiva och statliga jordbruksenheter har naturligtvis i långa stycken underminerat balternas förmåga att bedriva självständiga jordbruk. Jag kan inte föreställa mig, att en fullständig omstrukturering till privatägda jordbruk kan genomföras.

Jag:

Ja, åren går. Men man måste väl fråga sig varför de baltiska folken inte skulle kunna lära sig? Naturligtvis var det mycket som var tokigt under sovjettiden. Att det skulle ta tre år att utbilda sig till traktorförare, eller att man bara kunde sin del av arbetet och absolut inte fick komma in på någon annans område. Att det kommit direktiv hur man skulle sköta jordbruk, direktiv skrivna av okunniga i Moskva. På Ormsö, t.ex., fick man veta, att man skulle plöja djupt i jorden, inte enligt tidigare sed bara någon decimeter. Resultatet blev att man fick upp så mycket sten att det blev omöjligt att bruka jorden.

Eller direktivet att när man ska skura ett trägolv, då häller man först ut ett visst antal liter över golvet, vilket gav till resultat att golven ruttnade. Men jag tycker det är märkligt att esterna skulle vara oförmögna att lära sig det som man kunnat i tidigare generationer.

– Regeringen Päts var som sådan inte fientlig mot minoriteter. Men det stämmer, att majoritetsfolken med åren alltmera stärkte sin roll i samhällslivet. Det fanns 88 procent ester i Estland...

….

Alla minoriteter måste undergå vissa restriktioner under den auktoritära regimen… och  efter 1924 i Estland

Som sagt. Alla minoriteter större än 1 % av befolkningen erbjöds en unik autonomi. Alla partier var tillåtna. Men efter det kommunistiska kuppförsöket 1924 förbjöds det kommunistiska partiet. Många kommunister flyttade då till Ryssland.

Men det är rätt att autonomin minskades under de sista åren.

– Tyvärr var betingelserna för den baltiska ententen inte särskilt gynnsamma, vare sig 1920, under det andra försöket 1934 eller under det sista försöket 1940. De interbaltiska avtalen var till intet förpliktande.

Sanningen är också, att Sovjet använde sig av detta avtal genom att kalla det förräderi av esterna . De hade skrivit på ett avtal med Sovjet att inte ingå militära pakter, vilket de heller inte gjorde.

Alltså: det var "förräderiet" mot Ryssland, som gjorde att Ryssland kunde kräva militära baser i landet 1939 efter Molotov-Ribbentropavtalet.

Just nu läser jag om den estniska tiden. Den första frihetstiden. Eftersom jag i allt jag läser försöker hitt svaren på några märkligheter, söker jag också här ett svar. Varför ansågs esterna vara fascister? Ett svar är definitivt Sovjets fantastiska propaganda. Men var det bara det?

När Estland blev fritt sökte de samarbetspartner, som jag nämnt tidigare. De vände sig till de skandinaviska länderna, Finland, Polen, Litauen och Lettland. Sverige sa nej. Varför? Som jag också nämnt tidigare: de var rädda för Sovjet.
Nu ska vi se det lilla landet. Det har två allvarliga fiender. Sovjetunionen och ev. Tyskland. Det är punkt ett.
Punkt två. I världen råder en allvarlig finanskris, den första i modern tid. Vi kallar den ofta depressionen.
Punkt tre. Diktaturer i området. Sovjet och Tyskland. De har kontakter med varandra, och under 1930-talets början är kritiken inte särskilt stor (minst sagt) mot dessa. Vi kanske skulle sett andra länder hemfalla åt diktatur, om inte världskriget brutit ut.

Punkt 4. Moskva hade redan 1924 initierat en kupp med estniska kommunister i Ryssland och Estland för att ta tillbaka landet. Det var den 1 december. Här var ett tydligt bevis på landets prekära läge. Vilka länder förklarade att de fanns där om Estland behövde hjälp?

Observera att ingen dödades i detta uppror. De fängslades och det kommunistiska partiet förbjöds.

Där ligger det lilla landet. Mellan två farliga jättar.
Ett parti börjar vinna gehör. Folket vill ha en förändring (change). De vill få ordning på sina liv, få arbete och få leva sina liv i frihet. Just det som de tänkte sig när de förde sitt frihetskrig mot: just det: Sovjet och Tyskland. De hoppas på en stark ledare. En som vågar göra en förändring. De gamla frihetskrigarna (vapsarna) med Artur Sirk i spetsen har visat att de kan förändra. De vann ju frihetskriget. De är starkt konservativa, är lierade med Lapporörelsen i Finland. De har ett förslag på förändring av makten, de anser att landet ska ha en president. Tidigare har Riigivanem tjänstgjort som både president och statsminister kan man säga. De vill också förändra Riigikodu, riksdagen.
Ett val till president ska göras. Riigivanem Konstantin Päts ser hur Sirks parti vinner gehör hos folket. Han föreslår att han ska bli partiets presidentkandidat! Men erbjudandet avböjs. Jag tror, att Päts då såg hur makten skulle försvinna från hans händer. Vapsarna var ju så populära. Han som arbetat så länge och så idogt för detta folk. Han gjorde då, vad inget annat land i Europa gjorde: Han lät fängsla viktiga personer i det parti som hotade demokratin, bl.a. Sirk själv eftersom de hade för avsikt att ta makten och göra landet till en diktatur. Till en början fick de inte så stränga straff för. I Sirks lägenhet hittades vapen, och det var det avgörande beviset för att anklagelserna var sanna. Senare blev straffen mycket strängare.

Päts tog nu hand om regeringsmakten för att arbeta fram en förändring. Detta var år 1934. Ekonomin förändrades till det bättre, och presidentval utlystes. I ett allmänt val valdes Konstantin Päts till Estlands förste president. Han presenterade också hur det nya beslutande organet skulle se ut så länge, tills man kunde arbeta sig fram till en äkta demokrati. Det som sedan följde kallas för en mild diktatur. Partierna förbjöds. Det blev rena personval till den ena ”kammaren” med 80 platser. En andra ”kammare” utgjordes av utsedda personer som ÖB, riksbankschefen och personer från olika yrken.

Nej, nu vill de ha mat! Jag fortsätter i morgon.

I Estland är studentexamen som den var i gamla tider i Sverige. I fredags var det studentskrivning i uppsats. Här är ämnena abiturienterna kunde välja mellan:

1.      Folkets anda och natur visas i deras skrifter.

2.      Samhället som ungdomens ledsagare.

3.      Lär dig att ta det på allvar som är värt att tas på allvar.  (Hermann Hesse)

4.      Utbildning – tvång eller möjlighet?

5.      Vi lever alla under samma himmel men alla har inte samma horisont (Konrad Adenauer)

6.       För historien ansvarar de efterkommande.

7.      Hur har vetenskapens och teknikens utveckling förändrat människors världsbild?

8.      Vardagslivet behöver sagor.

9.      O idrott, du är pengar.

10.  Varje människas lycka är unik.

Och då minns jag naturligtvis hur det var att göra studentskrivningar. När det gällde andra ämnen kastade man sig över kvällstidningarna där rätta lösningarna fanns. På uppsatsen skrev jag om svenska språkets utveckling, och jag minns att jag tyckte att ordet ”Hötorgscity” var en sådan fruktansvärd sammansättning av ett gammalt svenskt ord och ett utländskt. Jag ville inte förstå vart utvecklingen var på väg.

Det ska bli intressant att höra vad de estniska ungdomarna valde att skriva om, och hur de resonerar.

Men annars sitter jag och tänker på hur absurt det är att tvinga iväg folk från deras hem till ett helt annat liv i ren nöd. Tusentals människor i alla åldrar! Varför? Är det inte ett medeltida sätt att handskas med makten? Vi lever på jordklotet allihop. ”Vi lever under samma himmel men alla har inte samma horisont.” Nej, vi har kommit varandra så mycket närmare, men vi är i helt olika utvecklingsfas. Att ta kolonier är omodernt i väst. Jag upplever det som om det för västvärlden inte längre är aktuellt att lägga under sig andra folk, men tydligen har Ryssland fortfarande de ambitionerna. Vi säger, i alla fall, att vi tror på demokratin. (Sedan kan man ifrågasätta vad ordet innebär i dag, när partitopparna beslutar det mesta själva.) I Ryssland arbetar man med gamla metoder, och när Medvedev säger att han kan tänka sig att ställa upp i nästa presidentval igen, ja, då undrar vi om han kan det. Har inte Putin tänkt sig att bli president i ett majoritetsval. Vad kom de egentligen överens om inför förra presidentvalet?

Estland är i dag ett fullständigt ”Västland”. Vi hör från många håll hur andra stater beundrar regeringens handhavande av finanskrisen. Estlands handel har redan vänt till skillnad för de andra baltiska staternas. Nu beror det på Sverige, Finland, Lettland och Litauen, som är de största exportländerna för Estland, hur fort återhämtningen ska ske.

Jag ser det som mycket intressant att det estniska folket, som var fullständigt undertryckt i 600 år, har visat en så snabb utveckling efter att slaveriet upphävdes. Det var som om de bara väntade på att få börja arbeta för sig själva och sitt land.

Folkets anda och natur visas i deras skrifter. Ja, de historier som skrivits av ester är annorlunda. De vittnar om ett folk som ännu inte blivit krasst sakliga. Ett folk som analyserar sig efter sin egen mall, inte efter en rysk eller tysk. De visade direkt att de hade en egen kultur. De hade inte blivit ”förtyskade” eller ”förryskade”.  De hävdade sin egen natur. Alla dessa sagor och sägner. Vardagslivet behöver sagor och myter. När livet är som svårast kan en annan tanke förändra allt. Ge en annan vinkel på problemet. Den ger också samhörighet. Det som saknades för esterna eftersom det gällde för makthavarna under den ryska tiden att söndra alla sådana känslor.

Samhället som ungdomens ledsagare. Naturligtvis är samhället en viktig faktor i vår utbildning. Lever vi i en diktatur drabbas vi av den propaganda som översköljs alla medborgare. Hur ska vi då veta vad som är sant eller osant? Vi vet att vi inte utan stora problem kan misstro maktens sanningar. Vi kanske inte ens anar att vi lär oss fel.  ”Hur kunde du veta att du hade rätt? Jag var helt övertygad om att jag hade det.” sa den unga Ave, uppväxt med historieskrivningen i Sovjetunionen.

Lär dig att ta det på allvar som är värt att tas på allvar. Vad är viktigare att tas på allvar än våra livsbetingelser? Först av allt måste vår strävan gå ut på at våra liv blir värda att leva. Hur kunde vi sätta på oss mörka glasögon för hur våra grannar levde. Är all smutskastning av de baltiska staterna under sovjettiden och lång tid därefter bara en ursäkt för att vi inte vågade göra något? Nej, det handlar mycket om att värdera det som händer. Visst vet jag att vi levde i ”det kalla krigets” tidevarv. Vi hade sett vad som händer om en atombomb släpps över ett folk. Ingen kan önska sig detta öde. Så var vi bakbundna. Men vi hade inte behövt tro, att det bakom järnridån levdes ett fantastiskt liv. Vi måste lära oss att avslöja propagandan som sätter på oss de mörka glasögonen.

Utbildning – tvång eller möjlighet? Esterna visste vad utbildning betyder. Jag har inte hört talas om något annat folk, som redan under flyktinglägrens första tid startade skolor för att barnen inte skulle missa något. De hade verkligen erfarenhet av vad utbildning betyder.

Varje människas lycka är unik. Ja, verkligen. Vi har så olika kriterier på vad lycka är. Inte ser vi varje dag, att vi har anledning att vara lyckliga. Till det lilla nyfödda barnet säger vi: ”Välkommen till livet.” Men om det är ett liv med bara sorger och bekymmer? Om barnet föds till att dö i Sibirien? I det fallet kanske lyckan är något annat, som jag absolut inte kan tänka ut. Dalai Lama säger att vår viktigaste uppgift är att se till att vi blir lyckliga. Genom att agera på ett ”lyckligt” sätt sprider vi känslan att det går att finna lyckan. Är det möjligt i Gulag?

Hur har vetenskapens och teknikens utveckling förändrat människors världsbild? Svaret är enkelt: Totalt! Vi har kommit hela världen närmare. Vi kan resa. Vi kan genom internet undersöka världen. Men vi måste vilja veta mer.

För historien ansvarar de efterkommande. På grund av – eller tack vare – våra och våra förfäders erfarenheter är vi de vi är. Även våra föräldrars erfarenheter präglar oss i allra högsta grad. Det betyder att de som tar på sig rätten at allvarligt förändra våra liv påverkar generationer framåt. Eller som damen sa, som sålde bananer i Gamla Stan på 1990- talet. ”Sådana fina människor som vi var under den estniska tiden dröjer det nog länge till vi blir igen.” En annan viktig aspekt är också vilken historia vi får höra. En ung rysk abiturient från Narva sa självklart: ”Ryssland arbetar för fred, Estland arbetar för pengar.” Det var vad han fått lära sig. Hur konstigt blir det när de också säger: ”Deportationerna har aldrig ägt rum.” Vilken möjlighet har de att förstå dagens Estland? Putins historieböcker skapar problem. När vi besökte Narva under det tidiga 90-talet förklarade vår unga estnisk - ryska guide att Narva var ockuperat av esterna.

O idrott, du är pengar. Visst har idrott blivit en möjlighet till rikedom. Men det är bättre att man strider på idrottsplanen än på krigsfältet. Bara man kan hålla sig till det.

Vi lever alla under samma himmel men alla har inte samma horisont. (Konrad Adenauer) Ja, som sagt, vi präglas av våra erfarenheter, och skillnaden i horisont kan vi se så tydligt i tankesättet hos ester och svenskar. Esternas horisont är grundligt skild från den svenska på grund av erfarenheterna under den ryska tiden och kriget. Måtte den skillnaden övervinnas så fort som möjligt.

I dag handlar det också mycket om Nato. I Tallinn finns många poliser. Ants var där i dag, men undvek ställen där poliserna täckte ingången.

Det ser lugnt ut, men det är många polisbilar!

I radion pratades det mycket om varför Ryssland inte kommit. Varför Lavrov tackade nej.

Det är så här: Moskva kan inte tänka sig att komma till just Tallinn och uppföra sig artigt mot de regeringsrepresentanter från Estland de skulle möta här. Moskva hatar Estland intensivt. Det går inte att jämföra med deras känslor för Georgien och Ukraina, men de kan inte förstå hur stormakterna kan vara intresserade av ett så litet ointressant, löjligt land. Dessutom "tillhör de Ryssland egentligen".

I Ukraina är det känsligt för att det anses att Ryssland uppstod i Kiev, och nu ligger inte Kiev längre i Ryssland. Men jag minns från boken om Ivan den förskräcklige att redan han talade om att Estland tillhörde honom. Jag frågade Raimo om det, och han förklarade att " Jaroslaw av Kiev erövrade staden år 1030.

Jaroslaw av Kiev.

Området förlorades sedan till esterna och senare till tyskarna och Svärdsriddarorden. Ivan ansåg trots detta att han 300 år senare var den rättmätige ägaren till området. På samma sätt anser tydligen Ryssland nu, att Estland är deras. De lär ut till de yngre ryska barnen att det bara är tillfälligt de lever under estnisk makt. Snart kommer landet införlivas med det framgångsrika ryska riket igen. (Ungdomarna vet inte vilken skillnad det är på levnadsstandarden i Estland jämfört med Ryssland.)

Hit kommer många ryska människor för att shoppa. För en tid sedan var en familj från en liten ort långt, långt bort i Ryssland intervjuad i vår tidning Virumaa Teataja. De hade 50 000 estniska kroon med sig för att handla upp i Tallinn. De hade bara gjort ett litet stopp för smärre inköp i Rakvere. På landsbygden i Ryssland och i de mindre städerna finns inte så mycket att köpa, och i Moskva och Petersburg är det alldeles för dyrt.

Frågan är också vad försäkringarna om att bistå länder som angrips betyder. Visserligen lovar Hillary Clinton att hon ska försvara Estland, men det tar ryssarna inte på allvar. Man frågar sig här: kommer andra europeiska länder försvara små stater som angrips? Vi vill så gärna tro det. Västländerna hjälpte inte Georgien. Nej, de är inte med i Nato eller EU, men för ryssarna var det en fingervisning om vad som kommer hända om …

Det har varit en händelserik dag i Tallinn. Nato har ett stort möte, och många utrikesministrar är här. Den som arrangerade detaljerna är en kvinna vid namn Kadri Liik. Hon intervjuades i ett TV-program i dag, då berättade hon att hon gärna skulle vilja att några av ryssarna i Estland skulle vara med på konferensen, men dem kunde hon inte bjuda in. Hon har inviterat Rysslands utrikesminister Lavrov, men han liksom de andra i Moskva är bara propagandister, och kan inte föra riktiga diskussioner, och dessutom tackade han nej.
Senare hörde vi när Hillary Clinton försäkrade att USA i alla lägen är beredd att försvara Estland och andra stater om de skulle bli attackerade. Hon uttryckte också sitt missnöje med Rysslands ständiga hot mot grannstaterna. Ryssland har inget att göra med om andra stater vill gå med i EU, Nato eller någon annan liknande organisation.

Hillary Clinton i Tallinn.

Man är i Estland oroad för att Frankrike, ett Natoland, har sålt krigsskeppet Mistral till Ryssland. Fransmännen säger att ryssarna lovat att inte använda den i Östersjön… Lenin sa en gång: ”Vi behöver inte oroa oss för Väst. De kommer sälja repet till oss som vi ska hänga dem i.”

Vi såg inte Carl Bildt i Tallinn men han var nog där, eftersom han skriver i sin blogg:

På ett eller annat sätt till Tallinn

STOCKHOLM: I dag hade jag glatt tänkt ta flyget till Tallinn för först Lennart Meri-konferensen där och sedan utrikesministermötet med ISAF och Nato om Afghanistan på fredag förmiddag.

Men om så blir fallet eller inte är skrivet i askan.

Går inte flyget tar jag i stället färjan.

Nu har i alla fall fimbulvintern släppt sitt grepp över Östersjön.

För en månad sedan var risken att färjan körde fast i isvallarna vid Söderarm – nu är tydligen risken att jetmotorerna slammar igen och skärs sönder en bit högre upp.

Vi lever uppenbarligen ännu inte i den bästa av alla världar.

Men till Estland kommer jag att ta mig på det ena eller andra sättet.

För den förslagna finns det alltid alternativ.

Bildt är mycket respekterad i Estland.

I dag firades Lenins 140-årsdag i Moskva med parader, blommor och tal. En ryss förklarade att 1900-talet är Lenins och Stalins. Ja, alla har vi väl rätt att uttrycka en åsikt. Eller hur?

Här, där vi bor, står åkrarna färdiga för bönderna att sätta igång vårbruket, men överallt, på alla andra ställen i Estland, som vi just besökt, har det bildats nya sjöar. Stora åkrar ligger helt under vatten och där simmar måsar och svanar som om de aldrig gjort annat. Vi åkte på en väg, som gick som en bro med sjön på bägge sidor. Husen låg precis vid vattenkanten.

Vad är det för skillnad på jorden här och den i övriga Estland? Här sjunker snön ner i jorden när den smälter. Jag trodde det berodde på den kalkhalten. Jag kan ta en sten här, och smula sönder den till kalkpulver. Är det inte så över hela landet?

Vi bor i en liten håla. Det är faktiskt skojigt att upptäcka det. För några dagar sedan var vi i en butik här i centrum och jag köpte bl.a. en virknål och ett par garner. Inget märkvärdigt alls.
I dag fick vi besök av Õie I och hennes barnbarn Kajsa, 8 år. Då såg Õie att min virkning låg framme. "Ja, jag hörde just i butiken att du hade köpt garn och virknål."
Så liten är vår värld här i Estland.

Jag börjar äntligen hämta mig efter resan. Det har verkligen tagit på krafterna trots att vi mest satt i bussen. Men, som sagt, roligt var det.

Jag har lovat mig själv att koncentrera mig på språket nästa läsår. Det här året har de alltså blivit mest historia. Och jag tror att det jag först avallt ska reda ut är, vilket fantastiskt folkbildningsarbete som igångsattes i och med att frihetstankarna kom i gång på 1800-talet.

Språket var en viktig faktor man arbetade med, det som Raimo har skrivit en bok om, som jag redan berättat. En annan mycket viktig arbetsuppgift var att lära människorna att sköta jorden. Att bli bönder. Det var ju så, att de hade fått order från godsherren eller hans ombud: ”I dag ska du göra detta.” Men ingen förklaring eller diskussion. Bara utföra raka order. På det sättet lär man sig inte att se helheten. Carl Robert Jakobsson sysslade inte bara med historia, han insåg vikten av att lära bönderna att sköta sitt jordbruk på bästa sätt. Han arbete var oerhört viktigt, och kom att betyda mycket för att Estlands jordbruk kom att få så stor betydelse för landets ekonomi. — Carl Robert Jakobson (född 26 juli  1841 i Tartu död 19 mars 1882 i Kurgia. Han finns avbildad på 500-kronorssedeln. Vi var i hans hem i Kurgia under resan. Han köpte ett stort hus där för att kunna ha undervisning i det.

Carl Robert Jakobson

En anan viktig uppgift utfördes av den stiftelse som arbetade med början på 1860-talet för att få en estnisk skola med estniska som undervisningsspråk. De samlade in pengar för att starta den, och människor skänkte vad de hade möjlighet till, men balttyskarna var emot idén, så det dröjde ända till 1906 innan de kunde öppna en flickskola på mellannivå med estniska som undervisningsspråk. Men arbetet var inte bortkastat. Många ester lärde sig under de här åren att föra bok och hur man arbetar med myndigheter.

I själva verket var det otroligt mycket som skulle läras ut för att landet skulle fungera när det blev fritt. Visst fanns det utbildade ester, men de var ett litet fåtal. Nu måste många fler få möjligheten.

Om man ska jämföra med Sverige, måste man konstatera, att det fanns fler utbildade svenskar, även om allmogen inte heller i vårt land hade högre utbildning i någon större grad.

Hur som helst tycker jag att det här är intressant, och ska försöka förkovra mig i ämnet.

Det skulle kunna bli en bra deckare. Jag skriver "Nu ska jag gå och duscha och sedan fortsätter jag skriva." Och sedan blir det inte mer. En privatdeckare försöker hitta stället vi var på, men det är inte lätt. I Estland finns många gästhem och hotell. Ja, sedan kan ju vad som helst hända i det här mystiska landet som alla har så många märkliga åsikter om.

Nu är jag ju här. Hemma i huset. Allt har gått bra och vi har fått så många nya intryck, men jag måste sortera allt i mitt stackars huvud.

Det är mycket vått i markerna! "Jõgi" är ett lite svåröversatt ord. "Flod" är för starkt, "å" är ofta för litet. Men just nu är inte "flod" så dumt. Vi såg flera hus som var i farozonen för att bli vattenfyllda. När vi bodde i Abja turistgård hos de jättetrevliga Tõnissons, då såg vi bilder på hur deras hus varit fyllt med vatten en decimeter upp på väggarna. Vi har varit där tidigare med lärarna i Fredrika gymnasium, och redan då upptäckte vi vilka fantastiska värdar de var. Ilmar  Tõnisson är en stor musiker i Estland. Han visade bilder från olika konserter där han dirigerat, och vi fick en bok om honom, skriven av en elev, om jag minns rätt. Fru Tõnisson var musiklärare i grundskolan. Förra gången spelade de och sjöng för oss. Den här gången spelade Ilmar munspel. Ja, alla var helförtjusta i dem och deras ställe, och jag tyckte minsann att jag hörde Raimo bokade en natt i augusti på gården!

Jag hoppas jag kan hålla mitt löfte att skriva lite mer i morgon!

Emajõgi, Tartufloden, är ordentligt översvämmad. Vi fick se bilder från trakten där hus hade källaren under vatten.

Detta är Emajõgi, och till vänster ser vi en del av Tartu.

Så här ser det ut inne i Tartu.

När vi åkte till Rakvere i dag såg vi en stor åker vid Assamalla, som i dag är en stor insjö. Inga hus var i farozonen, men tärnor och måsar simmade lugnt i den nya sjön. Vi åkte till staden för att hämta en minibuss som vi hyr tillsammans med mina lärare, Virve och Raimo samt två kurskamrater i estniskan, Eva och Maria. (När jag skriver samt måste jag berätta om ett ord i estniskan som jag tycker låter så skojigt; det är ordet ”ning” som betyder ”och” eller ”samt”. Ning är ju bara en del av ett ord, eller hur?)

De andra sitter nu på båten till Tallinn, och har lovat (vill jag minnas) att ha jättetråkigt tills vi ses. Vi ska besöka västra Estland, svenskområdena, och det ska bli spännande. Jag tar med mig datorn, och hoppas jag ska kunna gå ut på internet där vi är.

Mer blir det inte skrivet i dag, men jag hoppas jag har mycket intressanta saker att berätta från resan. Vi har en verklig expert med oss, Raimo.

Estland gör en ny serie frimärken på estniska riksäldsten och premiärministrar från 1918-2018 Alltså utom under den ryska tiden. Och ännu vet inte ens esterna vem som är premiärminister 2018, men det är ett framtidsprojekt.

Det nya märket som lanserades i dag föreställer Juhan Kukk, född 13.4 1885 i Simona. Han var riksäldste 21.11 1922 - 2.8 1923. Han var också Riksbankschef, minister på olika departement och författare till Estniska självständighetsförklaringen. 1933 – 34 var han universitetslärare i Nationalekonomi och 1937 40 var han medlem av estniska arbetsgivarföreningen. Han fängslades av NKVD i Nõmme 16 okt 1940. (I Nõmme gömde sig också Ants föräldrar, och man kan anta att de kände varandra.) Han dog, som så många andra, i Karapolagi fångläger i Arkhangelsk den 4 dec. 1942.

Estniska tidningar menar att Baruto troligtvis blir Yokozuna! Den världsberömde sumobrottaren från Estland med arbetsnamnet Baruto, som jag skrivit om tidigare, blir med all sannolikhet upphöjd till Yokozuna, den högsta rangen man kan få som sumobrottare. Man kan aldrig bli petad från den nivån, som kan hända i de andra, lägre nivåerna. Istället blir man ombedd att pensionera sig om man försämras och inte väljer att sluta själv. Vilket betyder att man är en Yokozuna för alltid. Det är självklart en stor heder och har inte hänt förut att en est fått upphöjelsen. Frågan är om det funnits en estnisk sumobrottare tidigare. Det vet vi inte.

Nu är det så soligt och skönt, att det inte blir så mycket gjort på dagarna. Jag håller på att virka en väst åt mig, och det kan man göra i solen utan problem. Jag läser inte ens böcker. Och det kan verka lite slött tycker jag.

Det kändes lite oroligt när vi åkte till Rakvere i dag. Ett storkbo var tomt! Men när vi åkte tillbaka igen var både mamma och pappa Stork där. Nu väntar vi på ungarna. Varje dag flyger vildgässen runt vårt hus. I streck efter streck.

Det har redan vänt! Jag såg hus som hade påbörjat renoveringen före finanskrisen, och sedan bara stått halvfärdiga, och nu har det börjat hända saker igen!

I hela Estland vajar flaggorna på halv stång. Estland har sorgedag och man tänker på Polen och alla de som dog i den stora flygkraschen i Smolensk.

En annan intressant händelse i dag är att Rysslands ambassadör visade en historiebok som han vill att alla ryska elever i Estland ska läsa. Det som var särskilt speciellt i den boken är, att den man som bar ansvar för många, många människors avvisningar till Gulag, Arnold Meri, (jag nämnde honom den 22 mars) och skulle ställas inför rätta här i landet om han inte hunnit avlida, han finns med som hjälte som alltid ska ihågkommas en viss dag varje år. Det kan man väl kalla intressekonflikt, och vad betyder det att de estlands-ryska barnen får för uppfattning om deportationerna?

Korruption har avslöjats också här. Bl.a. en polischef är åtalad för att man kunde köpa sig fri från bilbesiktning. Även några som mutat honom är åtalade. Skillnaden från andra länder är att det omedelbart blir ett åtal.

Drömtillvaro för en moskvabo på 1930-talet.

Om man sommaren 1930 tog nattåget som lämnade Tallinn 00.30  var man i Moskva 21.30 kvällen därpå. Om man då tog en promenad längs Moskvafloden kunde man betrakta det väl upplysta ”Huset vid floden”.

En hemvändande rysk arkitekt kom tillbaka från Italien 1924 och fick i uppdrag att rita och vara ansvarig för det exklusiva bygget under Stalins eget överinseende. Huset blev ett av de dyraste i Moskva på 1930-talet. Och det modernaste som Moskva skådat. Huset blev 12 våningar högt med 550 lägenheter. Alla mycket stora. Det var verkligen ett mastodonthus. Stalins tanke bakom huset var, att där skulle partieliten bo.

Lägenheterna var alla fullt möblerade. De hade varmvatten, dusch och WC; allt en ouppnåelig dröm för de flesta moskvabor. De bodde vanligtvis i av staten stulna lägenheter, många med torrdass inomhus, rinnande kallt vatten i det gemensamma köket och en familj i varje rum. Stekhett på sommaren och iskallt på vintern.

Stalins son Vasilij tvingades av sin far att bo där när han gjort en ”tavla” i armén och förlorade sin tjänst. Han återgick i tjänst först 1944. Straffet att bo i detta hus var inte så farligt.

I "Stalins hus" fanns i varje trappuppgång en hiss med hisskötare och varje lägenhetstak var målat av en expert från Eremitaget. Alla golv, dörrar och de flesta möbler hade ek som bas. Det fanns en "intendent", som kände till allt i alla lägenheter in i minsta detalj, det var NKVD-chefen Jagoda, Stalins lille mördardvärg. Alla som blev anvisade/beordrade att flytta dit var tvungna att skriva på ett papper där de godkände att allt i lägenheten var statens egendom. Till och med sängkläderna var märkta.

I alla kök fanns en uthuggning i väggen med ca en halv x en halv x en meter. Den var ventilerad. Där var det tänkt att den privata samovaren skulle stå. Samovaren måste vara tillverkad i Sovjetunionen.

Port 11 var NKVD:s egen port. Där fanns lägenheter, kontorsutrymmen och avlyssningscentral. Alla utrymmen i hela huset var avlyssnade.

Dessutom fanns en biograf med 1 500 platser, (många filmvisningar var obligatoriska) en butik med alla varor, endast för husets invånare, restaurang där de flesta måltiderna skulle intas. Kostnaden för måltider ingick i hyran, som var symbolisk. Dessutom fanns: daghem, tandläkare m.m. m.m.

I slutet av 30-talet bodde ca 2 500 personer i detta kollektivhus. I början av 40-talet var hälften av dem ihjälskjutna.

En pojke, Juri Trifonov, bodde i huset med sina föräldrar under 30-talet. Föräldrarna blev skjutna och pojken hamnade i ett statligt barnhem för att fostras till en ”Stalins son”. Men han glömde aldrig sina föräldrar. Han hatade Stalin hela livet. På 1970-talet lyckades han publicera en bok om livet i Huset vid stranden. Hans dotter lyckades, vid 2000-talets början, komma över en lägenhet i huset, och fann till sin förvåning att de statliga möblerna fortfarande fanns kvar. Hon lyckades göra lägenheten till ett museum.

På 1970-talet var klimatet sådant, att han kunde ge ut sin bok,

som sedan översattes till estniska, som denna.

I huset har som sagt Vasilij Stalin, Svetlana Stalin, marskalk Zjukov, Kosygion, Mikojan, Sovjets s.k. presidenter, Molotov m.fl. bott. När Molotov bodde i huset skickades hans fru i Gulagläger för antisovjetisk verksamhet. Man har velat påstå att det var för att hon var judinna hon blev förvisad, men det är efterkonstruktion. Judarna var mycket välsedda i Sovjetunionen på den här tiden. Nej, hon hade uttryckt tvivel på att en man dött en  naturlig död i Lubjanka, vilket var straffbart. Molotov fortsatte sitt arbete som vanligt.

Huset var tänkt att målas i samma röda nyans som Kreml. Det påstods då att det skulle bli för dyrt. Nu vet man att det fanns ingen färg att få tag på i just den nyansen, vilket var omöjligt att låta folket veta på den tiden.

Många utländska socialister besökte huset, och det blev en dröm för dem att skapa liknande hus i sin del av världen. Men de tänkte nog inte överföra avlyssnandet; de visste nog inte ens att det fanns mikrofoner och att de själva var avlyssnade.

En sädesärla gör ingen sommar, men man blir himla glad. Den går därute på gräsmattan i solskenet och vippar på stjärten.

I dag är det 18 grader varmt i skuggan och 27 grader på verandan i lä. Citronfjäril, gäss och andra småfåglar flyger runt vårt hus. Tänk att man redan kan bli mätt på solen och måste gå in och svalka sig en stund!

Bilden blir liten här, men det är i alla fall en karta över kommunikationerna i Estland 1930, och vi ser tydligt (?) att det går olika linjer över hela landet. Båtar, tåg och bussar.

Ants har en Resplan, en tidtabell för båtar, tåg och bussar i Estland 1930. Den är liten, men är rolig att utforska.

Den estniska "hurtigrutten" hade 3 fartyg

"A-L (ångfartyg) Eestimaa" gick från Tallinn till Kuressare via Rohusadama, Kuivasto.

Den ångade på alla dagar i veckan.

 

”A L Greenen” gick på linjen Tallinn-Kuivasto-Virtsu-Kuresaare-Pärnu-Heltermaa. Tisdagar, onsdagar, fredagar  o lördagar.

 

”A L Dagmar” trafikerade Tallinn-Kerdla-Hetermaa-Taaliku-Triigi-Sõru. Lö- Må.

 

Det är så många fotnötter att läsa, att vi hoppar över det.

 

Ville man resa utomlands, gick det alldeles utmärkt. Till Stettin och Helsingfors gick fartygen Rügen, med kapten Delfs och Ariaden med kapten H Rönngren. Avgång o ankomst 3 ggr per vecka.

 

Ville man till Stockholm istället tog man SS Kalevipoeg med kapten P Lossmann. Den gick från Tallinn på lördagar kl 16 och ankom Stockholm söndagar kl. 16 På onsdagar kl. 12 lämnade så fartyget kungliga huvudstaden för att ankomma Tallinn torsdagar kl 11. Pris: Första klass kostar 40 kronor, andra klass 30 kronor, mellandäck 20 kronor och däck 15 kronor. En estnisk krona = en svensk krona. I priserna ingår ej mat. För den som vill resa från Stockholm till Tallinn säljs biljetterna av Förenade speditions- och rederiagenturen, Skeppsbron 30, tel 19050 eller 19051. Telegramadress ”kustkanal”.

 

Tidtabellen innehåller också mycket reklam, trots att den är liten. Till exempel:

 

Stomatol tandkräm och munvatten. Dödar bakterier, håller edra tänder friska, starka och snövita. Tandkrämen är mycket koncentrerad, och därför behöver ni bara en tub när ni annars använder två.

 

Mer reklam: Tre klädesfirmor.

 

Bröderna Lepp i Tartu säljer allt från finkläder till strumpor, och menar att deas priser är oslagbara!

 

Oskar Kilgas i Tallinn med försäljningsdir. Morits Tamm, berättar att deras varor kan fås över hela landet. Här finns trikåer, finstrumpor, vardagsstrumpor, sidenklänningar, fodertyger mm. mm. Alla varor är märkta med firmanamnet.

 

AS Raunaniit i Tallinn Säljer allt i siden och ull och trikå. Klänningar, jumprar, sockor.

 

 

En annan intressant annons gäller Vattenbehandling i Tartu Jästfabrik. Professor, dr.med. L Puusepp leder arbetet. Han behandlar reumatism, nervinflammationer, nervösa besvär, hysteri och alla kvinnosjukdomar. Behandlingen sker med jästvatten, ättika och andra medikamenter, elektriskt uppvärmda bassänger osv. osv. Dessutom ges massage. En artificiell sol finns tillgänglig. Öppet 10 – 18. För akuta fall finns tid reserverat.

 

Den estniska järnvägen hade mängder av stationer. Där hyrde man bl.a. ut "boksåp"/ bokstånd, där någon stod och sålde böcker och tidningar ach annat. Alla bokskåp var inte bemannade, men förutsatte att människor gjorde rätt för sig. Varför denna fantastiska service? Var det för den långa restiden? Eller var det så att esterna var (och är) ett läsande folk? Bokskåpen fanns i Tallina Sadama, Tallinna Väike, Kohila, Rapla, Viljandi, Türi, Järvajaani, Mõisaküla, Pärnu, Kohtla, Papiniidu, Käru, Haliste, Tori, Riisipäre, Vassalemma, Kloga, Saue, Järve, Raasiku, Avinurme, Kiviõli, Juhvialev, Rakke, Sangaste, Mõniste, Piusa, Koogiste, Vana vändra, Mägiste, och i restaurangerna i Sakku, Kiltsi, Petseri och Paide. Det ni!

Vi satt och pratade i går om att man nog, i alla fall, skulle kunna göra en komedi om livet i Sovjetunionen. Och i dag berättade Hanno att man säger att en kommunist måste ha fyra ansikten. Ett på arbetet, ett när han var med sina kollegor. Ett hemma i familjen och det fjärde när han roade sig med kamrater som inte var kollegor. Och det låter kanske inte så märkvärdigt, men det måste vara vattentäta skott mellan dessa ansikten. Den man är i familjen får inte komma fram till någon utanför den. Och så otrevlig som de var på jobbet till kunder och andra, det kan man bra inte vara i andra sammanhang. Jag har berättat om hur fruktansvärt otrevlig Anne var, när hon avvisade kvinnan som hade tagit ledigt från jobbet och hade åkt långt med tåg till mötet de hade kommit överens om, och nu var Anne upptagen av oss! Vi blev verkligen chockade över att se snälla, trevliga Anne på det sättet. Det blev ju lite fel också den där gången när Malle ringde hem, och Hanno inte hörde att de var hon, utan satte på sig fel ”ansikte”, och skällde ut den som han trodde främmande kvinnan.

I skolan fick banen veta, att de absolut skulle berätta om föräldrarna sa något olämpligt hemma. Då skulle eleverna hedras. (Och föräldrarna straffas.)

Dessutom fanns det ingen logik i allt som sades. Ungefär som när Putin säger en sak till medborgarna i Ryssland och en annan sak till utlandet, som han gjorde i Katyn.

När Estland skulle ”rösta” om anslutning till Sovjetunionen 1940, då blev de lovade bl.a. att det aldrig skulle bli tal om kollektivjordbruk. Men det var ren lögn. Fru Lauristin, en av de aktiva kommunisterna, protesterade när hon fick klart för sig att det ändå skull ske. Hon fick plikta med sitt liv. Försök se logiken i det.

I Ukraina är det påsken som är den stora högtiden. Men i det sovjetiska riket var det absolut förbjudet med risk för repressalier att fira påsk. Partipamparna i landet tog därför ledigt över påsken och for till landet och målade ägg. Om någon annan blev avslöjad med att fira påsk, fanns det stränga straff att utmäta.

Den som inte var kommunist använde bara två ansikten. Ett hemma i familjen och det andra ute bland andra människor.

I Rakvere finns ett område med egnahem som byggdes under sovjettiden. Det är relativt stora hus på 1½ våning. De ligger i utkanten, på en åker. Åkern togs i beslag av Sovjetstaten, dvs. Moskva och kommunistpartiet. Vanliga människor kunde, sedan Chrustjev varit vid makten en tid, anmäla intresse att för en tomt, som man erhöll ”gratis”. När man skulle uppsöka myndighetspersoner för att få pappren, var man tvungen att ha med sig ”gåvor”. Annars blev det problem. Marken, 1200 kvadratmeter var alltså formellt gratis,. Man fick bo där, men man fick inte sölja tomten. Huset fick man sälja men bara till av staten fastställt pris, dvs. nästan ingenting.

Därefter kom nästa problem. Man måste ha byggnadsmaterial. Och det fanns inte att köpa. Alla var tvungna att stjäla, köpa svart, eller ”kombinera” vilket betydde att man stal från sin arbetsplats; om man inte arbetade där det fanns byggmaterial sålde man det man stal mot byggmaterial, eller andra saker man behöver i ett hem. När människor flyttade från en lägenhet tömde man den på allt. Allt. Elektriska kontakter och dörrar. Allt. (Vi såg det själva när folk flyttade från det hus som Ants fick tillbaka.) Det tog 10 – 15 år innan ett hus var färdigbyggt. Alla visste hur det gick till, och det här området fick öknamnet Tjuvarnas Marknad.

Ibland kom det besök från Ryssland till Rakvere. När de såg husen frågade de: ”Varför bygger ni så stort?” Då förklarade esten att man byggde för att få plats med släktingar mm. mm. Efter en lång förklaring sa ryssen: ”Men varför bygger ni så stort?” De kunde absolut inte förstå vad man ska med så stora hus till. Jag minns ett av Lasse Holmqvists program i början av 1990-talet. En pojke i tonåren sa, att han skulle bygga ett hus på 600 kvadratmeter när han blev stor. Alla hade lidit av de små utrymmen som varje människa blev tilldelad. Eller som Õie sa: En est vill ha mycket egen yta runt sig, en ryss behöver så lite yta som möjligt. Han vill ha nära till andra ryssar.

Nu till varför Lenin behöll Stalin i partiets högsta ledning. Någonting som alla drabbades av.

Mensjevikerna var mycket populära, till Lenins irritation. Två av mensjevikernas populära ledare var georgier. Lenin, med sin begränsade begåvning, trodde att mensjevikernas popularitet hade med de georgiska ledarna att göra, och ville inte se, att det var den annorlunda politiken som var orsaken sa: ”Om det är georgier som folk vill ha, då kan vi upphöja vår egen georgier.”

Att Stalin var en galning hade ingen betydelse.

Det diskuteras just nu hur det var här i Estland i början på 90-talet. Det var mycket dåligt med mat. Jag minns att Anne berättade att hon köpte matbröd som hon torkade för att kunna äta hela vintern. Hon fick också en kupong att köpa strumpor för, men det fanns inga strumpor att köpa. Vi gick på Kaubamaja, och där var det verkligen ont om varor. Men det märkliga var att bara något år senare (jag tror det var -93) kom vi som vanligt till Tallinn på sommaren, och jag kände mig så sjaskigt klädd. Alla. Alla hade köpt nya sommarkläder. Det senaste modet. Jag var "tvungen" att gå direkt till en klädaffär och köpa mig något nytt. Jag tyckte alla människor såg lugnare ut, men det var bedrägligt. Det fanns människor under de här första åren tyckte att det varit bättre under sovjettiden. De hade redan glömt. Vi påminde våra släktingar om det som vi sett 1978, och de höll med oss. Det var, trots allt, bättre i Estland 1993 än under Sovjet.

Likaså 1993 ringde det på dörren hemma hos Anne och Ülo. Anne gick fram och öppnade; under tiden ställde sig Ülo bakom ett skåp, men så att han hörde vad som sades. Där stod han spänd som en sträng och lyssnade. Den här gången var det inget oroande. Anne stängde dörren och Ülo andades ut. Fortfarande satt skräcken i honom för vad det kunde betyda att någon ringde på dörren! Den här gången var det en tjänsteman som kom och betalade ut pensionen. Så fungerade pensionssystemet på den tiden.

Jag funderar då och då, som ni kanske redan förstått, på varför det har sagts så mycket dumt om Estland. Varför vill man inte se hur mycket bra, som esterna gjort när de varit fria. Varför ser man inte till realia? (Kom hit och titta!) Tja, kanske för att landet gränsar till Ryssland, och man vågar inte. Kanske för att landet är litet, och man tycker det är bra att få vara spydig mot en liten en.

Så en annan fråga: Varför hände det som hände i Katyn?

Jeltsin har bett om ursäkt, Putin har velat förneka skulden, men nu har han ändå besökt Katyn tillsammans med Polens Donald Tusk. Talet han höll där var ganska obegripligt. Det var absolut inte ryska folkets fel, möjligen var det några politiska organisationers fel. Kanske. Möjligen.

Här menar man att det var Stalins hämnd. Igen. Stalin glömmer aldrig.

Så här har det berättats för oss:

1920 skulle ryssarna genomföra Världsrevolutionen, och var på väg genom Polen mot Biscayabukten för att ”tvätta sina stövlar” där. En general Michail Tuchatjevskij skulle ta Polen på vägen dit. Detta var en del av det bortglömda polsk-sovjetiska kriget 1920-1921 Han blev stoppad av Josef Pilsutskij, en av Polens hjältar. Stalin var politisk kommissarie och var i Polen tillsammans med en röda armégeneral. De fick order från Moskva att hjälpa Tuchatjevskij. De skulle marschera dit. Men Stalin ignorerade ordern och övertalade generalen att fortsätta mot väster. Han kände revolutionens vibbar, och ville vinna den stora revolutionära segern. När polackerna gjort mos av Tuchatjevskij gjorde de också slut på större delen av Stalins mannar. Stalin m.fl. flydde tillbaka till Moskva. Där Lenin och chefen för röda armén, Trotskij, var mycket upprörda över nederlaget. Varför hade det gått som det gått? Jo, Trotskij upprepade många gånger: ”Stalin lydde inte order utan orsakade den nesliga förlusten.”  Om resultatet varit annorlunda, om Stalin försökt undsättaTuchatjevskij vet man ju inte om det blivit annorlunda.  Lenin höll med, och Stalin kände sig förfördelad.

Dessa ord föranledde Trotskijs egen död och tusentals andra sovjetkommunisters död. Samt tusentals polackers död. Och ca tjugotusen polska officerares död.

Polska soldater med erövrade sovjetiska flaggor

Exakt så beskrivs det inte i våra historieböcker, men detta är sanningen här.

Nästa gång ska jag berätta varför Lenin behöll Stalin i partitoppen.

Gräsmattan blir större och större. Nu på kvällen är det disigt, men det gör inget. Det viktiga nu, det är att snöfläckarna blir mindre och mindre.

Vi fick en middagsgäst i dag. Hanno tittade in och vi fick en historielektion. Vi diskuterade Stalin, och han berättade om en släkting, Richard Soom, som varit i Gulagläger och hade haft mycket att berätta. Bl.a. hade Stalin beordrat trotskister till lägret Inta. De var allvarliga troende kommunister, och hade inte förstått riktigt vad det handlade om, så de hade med sig väskor med kläder och böcker. Ungefär som för en semestertripp. Varje dag argumenterade och diskuterade de fram och tillbaka om kommunismen. De var inte som de andra lägerfångarna. De hade guldklockor och guldtänder och fina kläder. Men de drabbades i alla fall. En dag meddelade Stalin att alla trotskister skulle förintas. Fortfarande helt oförstående fick de ett nackskott var.

Stalin glömde aldrig en oförrätt. Och han använde all list han hade för att hämnas.

1939 fanns redan alla listor på vilka ester som skulle dödas och vilka som skulle deporteras. Lägren fanns där och allt var förberett. Om esterna inte hade gått med på överenskommelsen om sovjetiska soldater på sin mark, då hade hämnden kommit omedelbart. Nu fick esterna leva lite till.

Problemen i Kaukasus är inte nya. De är 400 år. Riktigt blodigt har det varit i 150 år. Svårast blev det när tyskarna drog in i Ryssland under andra världskriget. De nådde stäpperna i Kalmukien där alla var muslimer, till skillnad från ryssarna som då var ateister. Där hälsades tyskarna som befriare av bl.a. krimtatarerna. Tjetjenerna letade fram den vackraste vita häst de hade, satte på den guldbetsel. Och skänkte den till Hitler! Det var en fantastisk present. Det absolut finaste de kunde ge någon. Dessutom lämnades alla ryssar som fanns i området till tyskarna.

Men. Ryssarna lyckades stoppa invasionen. De drev ut tyskarna. Och nu väntade Stalins hämnd. Obs! Han var själv kaukasier. Han kunde deras kultur utan och innan.

Det första draget var att förinta så många som möjligt. De tjetjener, kalmucker, ingusjier som inte dödades direkt skickades till läger på Kazachstans stäpper. På det vanliga sättet. Det var vinter. Snö. Kallt. De kördes i överfulla boskapsvagnar. Någonstans mitt i snön stannade tåget, dörrarna öppnades och alla fick stiga av. Sedan åkte tåget iväg. Och människorna? De fick klara sig. Lägren fanns ju där. Någonstans.

Till och med deras barn, ungdomar som deltagit i strider i Röda Armén, skickades till Sibirien efter sitt värv. Alla skulle straffas för vad deras landsmän gjort som hyllat tyskarna.

Hälften av lägerfångarna överlevde.

Till de tomma husen flyttade ryssar. Utom till Krim. Krim sparades som ett semesterparadis för partitopparna.

När Chrusjtjov hade fördömt Stalin, då återvände tjetjener och kalmucker hem igen, men krimtatarerna fick inte komma tillbaka. Det paradiset lämnade inte partiet frivilligt. Tatarerna sa inte så mycket om det då, de höll på att arbeta upp ett gott välstånd där de var, och nu har de börjat flytta tillbaka, men inte som några stackare, nej, de bygger stora hus, och är inte särskilt välkomna.

Men vänta! Stalins hämnd är inte färdig. Han visste hurdana kaukasierna var, och visste att han måste döda allihop för att få frid i sin själ. Och hur skulle det gå till? Jo han hämtade fyra män från byn A, som fick gräva varsin grav åt sig. Därefter hämtades fyra män från byn B; sedan beordrade han männen från byn B att skjuta varsin man från byn A om de inte ville bli skjutna själva. De sköt. Och nu hände det som Stalin så väl visste: Nu måste fyra stycken från byn A döda fyra stycken från byn B, och sedan måste fyra stycken från byn B döda fyra … osv. i all oändlighet. Blodshämnden tar inte slut förrän alla är döda.

Apropå bomberna i Moskva, är det också blodshämnd. De två kvinnorna hämnades sina mäns död. Och det kommer också fortsätta.

Till Gulaglägret där vår släkting fanns kom det en tjetjen. Han berättade att han hade en blodshämnd att utföra. En dag var han själv död, mördad. Det visade sig att en annan tjetjen hade anlänt till lägret, och detta var ett hedersmord han var skyldig att utföra.

För oss är detta så svårt att förstå, men i Öst är det självklart.

Ett litet tillägg: Det är helt OK att kommentera.

Kevad on siin!! Våren är här. Och gissa! Storkarna är här! Vi åker förbi två storkbon på väg till Rakvere, och i båda såg vi en storkhane. Han förbereder boet för att frun ska komma snart.

Inga ungar än!

Snön smälter ner i jorden och alltmer av den gröna gräsmattan kommer tillbaka. Solen lyser. Det är ljust ute; allt vintermörker är borta. Tänk på de människorna som inte har någon vinter! Stackars dom. De får aldrig uppleva den här speciella lyckokänslan som dyker upp vartenda år när vintern viker och våren kommer. Man vaknar till liv och allt det man tänkt att ,man ska göra ”någon gång” blir plötsligt gjort.

Vi tog bilen till Rakvere i dag. Utefter vägen följde oss åkrarna, som har blottats på förra årets rester av det jorden gav. Snart måste bönderna ut och förbereda jorden för årets skörd. Vi försökte gissa vad det ska bli på åkern vid vår tomt, men det enda vi är säkra på är, att det inte blir vete eller raps.

I huset vid Assamalla, som ser fallfärdigt ut och inte har något helt fönster; det huset där vi först trodde att ingen kunde leva, och sedan såg en farbror sitta på en stol i dörröppningen och njuta av sommarsolen, där hade någon levererat en hög med ved. Tänk om han bor där året runt! En vanlig människa skulle inte klara kylan och tristessen, men en människa som levt sitt liv i Sovjetunionen, han är härdad och klarar det mesta eländet.

Inne i staden såg jag att den nedersta brädan på de gamla trähusen har ruttnat i vinter, och måste bytas ut. De hus som har cementgrund, de har klarat sig mycket bättre.

Jag påstod att det inte var några problem med översvämningar i Estland. Det var tyvärr fel. Det är översvämning i Pärnufloden just nu. Vattnet går över trottoarerna. 

S

Tre bilder tagna i dag från byarna Pada, Sakala och Peetri.

I natt såg vi Påskmässan i Alexander Nevskijkatedralen i Tallinn. Det var ett fantastiskt skådespel, just som en teaterföreställning. Man åskådliggjorde Kristi död, grav och uppståndelse tillsammans med kyrkobesökarna. Det var första gången som den ortodoxa påskmässan visades i estnisk TV. Det visar att förhållandet mellan ester och ryssar är gott. Man samarbetar i en ekumenisk anda.

En manlig röst förklarade vad som hände, så vi skulle förstå. Vid midnatt tömdes hela kyrkan för att åskådliggöra den tomma graven. Alla gick i procession runt kyrkan. Prästerna först i sina vackra gulddräkter. Därefter kyrkobesökarna, som verkligen var många denna dag. När de sedan kommit tillbaka till kyrkan firades Kristi uppståndelse. Sången var otrolig. En av prästerna hade en fantastisk stark basröst. Sedan var det sång och mässa i flera timmar. Ja, det var mäktigt.



Jag har ingen bild från denna mässa, men jag har några bilder av ortodoxa präster och deras familjer från frihetstiden. Jag känner en sådan högtidlighet när jag ser dem. Då levde de alla här, sedan blev de splittrade. De redan gamla slapp ockupationen.

Detta är en gammal bild från början av 1930-talet. I centrum sitter metropoliten för den apostoliska ortodoxa (estnisk-ortodoxa) kyrkan, Alex Paulus, som var gift med Ants mormors syster. En av prästerna vid hans sida är mormors far. Den vitklädde mannen längst upp till vänster var betjänt hos metropoliten, och tyvärr bortklippt är den man, Jukko, som var kastratsångare och diakon hos familjen. Mormor står längst fram till höger. För övrigt är det släktingar på olika håll. En högtidsbild av en fest hos metropoliten.




Den här bilden är äldre. Ants söta mormor sitter längst ut till höger. Hon föddes 1886, så jag gissar att bilden är från förra sekelskiftet. Det är mormors föräldrar och syskon. Döttrarna förutom mormor är Olga till vänster och Ksenia till höger. Samt fyra söner som vi aldrig träffat.

När metropoliten levde i Estland hade han i ett stort, vackert hus och betjäning; i Sverige bodde metropoliten med Olga, som han då levde tillsammans med, i ett rum med kokvrå; men han var fortfarande metropolit för hela världens estniska apostoliska ortodoxa kyrka. Han dog i Stockholm 1953, begravdes på Skogskyrkogården liksom Olga och diakonen Jukko. Eventuellt är hans kista flyttad till Tallinn. Jag har hört att det planerats, men vet inte om det redan är gjort.

Jag förstår att jag kan verka manisk i min berättelse om Estland. Jag älskar verkligen det här landet, och anser att vi har mycket att lära oss av det. Och så läser jag en ledare i Dagens Nyheter och känner att jag måste fortsätta. Det skrivs och tycks så mycket, som inte alls överensstämmer med verkligheten. Förra året var det tjatet om att Baltikum hade allvarliga finansproblem. Man menade Lettland, men kunde inte skilja på staterna. Detsamma gäller också judeutrotningen under andra världskriget. I dagens DN på signerade ledarsidan skriver Richard Swartz under rubriken Efter kommunismen:

… MARX TRODDE att vi när kommunismen uppnåtts skulle klara oss utan statens kanslier, fogdar, brandkår och poliser. Men han förblev trots sin materialism en romantiker och hade ingen aning om vad han talade om. Vi däremot, med facit i hand, vet. Statens försvinnande i Östeuropa betyder inställd sophämtning, motorvägar med gropar och hål eller sjukhus där man själv måste ta med sig steriliserade bandage och injektionssprutor.

Han har inte varit i Estland! Här är sophämtning obligatoriskt och vi sopsorterar. Här har man valt bort motorvägar; istället är de stora vägarna motorleder som sköts om kontinuerligt och är i väl jämförbart skick med Sveriges. På sjukhuset i Rakvere fick jag mycket bra vård när jag kom akut med hjärtsvikt. Det var en vård väl i klass med den jag får i Sverige.

… Delar av statsapparaten lever därför i symbios med en ny oligarki vars makt vilar på privata ekonomiska intressen, ofta sprungna ur dubiösa privatiseringar eller ren kriminalitet.

Kafkas slott hyrs därför ut och den som måste processa i domstolen köper sig fri eller till förmånlig utgång. De pengar som tidigare inte fanns ersätter numera de paragrafer och stämplar som förr var underkastade politisk kontroll.

Inget av detta är tillämpligt i Estland. Här kan du inte köpa dig fri om du hamnat i domstol!

… Och det fria ordet? Det är numera så fritt att det nästan ingenting alls betyder. Vem som helst kan när som helst säga och skriva vad som helst (och oftast hur som helst). Om upprättelse av det fria ordet är det inte frågan; snarare om dess slutgiltiga devalvering intill den fullständiga betydelselöshetens gräns. Stalin, som fortfarande tog ordet på dödligt allvar, hade varit grön av avund.

Jag känner inte att det är någon skillnad på det fria ordet i Sverige och Estland.

… OCH TOLERANSEN? Den kan verka alltmer klämd mellan en nihilistisk färgad likgiltighet och samhällets bakgård där paramilitära nationalister marscherar upp, redo att försvara fosterlandet mot zigenare, judar, homosexuella och annat slödder.

Överdriver jag? Ja, i polemisk avsikt. Men sant är att vi beträder en helt ny terräng, att vi helt enkelt saknar historisk erfarenhet av hur man från Orwells och Kafkas värld tar sig till den som är vår.

Överdrift? Här finns inga paramilitära nationalister. Detta samhälle hade redan en mycket god politik för minoritetsgrupperna vid sin första frihetstid. Här förföljs definitivt inte det du kallar ”slödder”.

Se inte Östeuropa som en enhet!

Många utlandsester kom direkt hit efter kommunismens fall för att tillsammans med esterna i landet bygga upp landet igen efter ockupationen. Jag har tidigare berättat om att landets nuvarande ÖB Ants Laaneots gick en speciell kurs för att ta till sig västerländska värderingar före Natointrädet. Visst var det en del problem i början, men den tiden är över för länge sedan. Estland har klarat sig bättre än de flesta länder under finanskrisen. Nu är Estland ett europeiskt land inte sämre än andra, kanske till och med i många fall bättre.

Kan man inte tydligare tala om vilket land/vilka länder man menar? Artiklar som denna understryker bara de felaktiga föreställningar många har om vårt nära grannland. Och det är just deta som jag anser behöver korrigeras. Här händer så mycket positiva saker och alla har solidariskt fått hjälpa till för att landet skulle komma över krisen, men det positiva nämns mycket sällan i svenska media.

I dag har det varit grått hela dagen. Och i går... då var det första april... det var inga fåglar som hälsade oss välkomna. Men man kan väl få drömma.

Det är verkligen intressant att läsa om hur man skapar en fungerande stat av ett koloniserat land.

Johann Voldemar Jannsen, som föddes 1819 i Pärnumaa, arbetade med folkupplysning och att stärka självkänslan hos esterna. Han utgav tidningar på estniska och grundade teatersällskapet Vanemuine. Han hade en speciell stil att skriva på, som den vanlige esten gillade. Vilket var viktigt för att människor skulle läsa hans tidningar.

Vanemuine arbetade med att bilda sångsällskap och blåsorkestrar över hela landet. Estland är fortfarande körernas land, och naturligtvis är sångfesterna en följd av hans arbete. Ni vet, den fest som är kulturskyddad av Unicef. Sällskapet lade också grunden till teaterkonsten i Estland. Senare byggdes Vanemuineteatern i Tartu som den första estniska teaterscenen, följd av Tallinns Estoniateater.

Den ursprungliga teatern.

Estlands första sångfest hölls i Tartu 1869, och sedan har det bara fortsatt. Jag har sett bilder på fester under den sovjetiska ockupationen. Då var det folkdräktsklädda från hela Sovjet som var med och paraderade och sjöng. Numera hörde jag att ryssar säger att ”det är en estnisk fest” och går inte dit. 1980 hölls sångfest i Stockholm. Vi var där, och njöt av all estnisk sång och musik. Där var människor från hela världen; och (nästan) alla talade estniska. Fyra år senare var festen i Kanada. Utlandsesterna höll sina fester på olika ställen i världen tills de kunde deltaga i Tallinnfesten.

Den första sångfesten 1869

1921

och kvinnor i Lihuladräkt på festen 1933.

Johan Ludvig Runebergs dikt ”Vårt land” översatte Jannsen till estniska; den tonsattes av Friedrich Pacius. Och det var på sångfesterna man började sjunga den. Hanno har också berättat att frihetssoldaterna sjöng den ute på fält. När man skulle välja en nationalsång föll valet på denna hymn, men man kollade först med Finland, att de inte hade något emot att man valde den. (Finnarna hade översatt samma dikt och antagit den som nationalsång före esterna. Det befäste samhörigheten mellan länderna. När sedan Estland var ockuperat och hade tävlingar med Finland, då såg de till att Finland vann (tror jag) för att få sjunga sin av ryssarna förbjudna nationalhymn.  Carl Robert Jacobson höll tre viktiga fosterländska tal i Vanemuinesällskapets regi. Han gav esterna en egen historia i dessa tal. Aldrig tidigare hade de hört sin historia ur sin egen synvinkel. Nu var den varken balttysk, rysk eller svensk. De var ett eget folk!

På teatern spelades det första estniska skådespelet: ”Saaremaa onupoeg” (Kusinen från Saremaa) som Jannsens dotter Lydia Koidula skrivit. Det var en annan milstolpe.

1908 bildades den första estniska symfoniorkestern.

Steg för steg mot ett fungerande land...

Tillbaka igen! Solen skiner, snön smälter men inga storkar! Vi såg ett fågelstreck med gäss på vägen hit, och väntar intensivt på att de ska komma nära vårt hus. De brukar flyg omkring här varje vår.

Vi såg inga översvämningskatastrofer på vägen hit, men välfyllda breda vårfloder. ÅH! Nu flyger två bruna fjärilar i solen utanför matrummet.

Det var 22 grader på uteplatsen. Sol och lagom vind. Bara en lite fläkt. Vi satte oss och läste och njöt. Då såg vi långt där borta fåglar komma flygande. Det var vildgässen, som äntligen hade hittat tillbaka. En stork seglade över oss, domherren satte sig på räcket. Det var helt underbart. Från Õies hus kom en grå häger flygande förbi.

”Nu måste det vara slut. Nu kan det inte komma fler!” sa vi till varandra. Solen brände i ansiktet och jag blundade. När jag tittade upp såg jag en sibirisk lärka. Jag vet att det måste vara det. Jag hade studerat den i fågelboken när jag skulle skriva om den i en historia.

Något skrämde fåglarna, och kvar var bara några kråkor. Men vilket fantastiskt välkomnande!

25-kronors sedaln med Tammsaares bild.

Jag ska presentera en mycket viktig man inom estnisk litteraturhistoria. Han föddes som Anton Hansen den 30 januari 1878 i Järvamaa. Fadern var bonde och gården hette Tammsaare, och det var därifrån han fick sitt nya efternamn. Han gick i skola i Väike Maarja och i Tartu, Hugo Treffners gymnasium. Därefter studerade han juridik på universitetet i Tartu.

Det fantastiska var, att trots att familjen var fattig lyckades de bekosta hans utbildning. De var intellektuella och hade dagstidningar och böcker. Redan som skolpojke började han skriva. Han anslöt sig till gruppen Noor Eesti (Det unga Estland) när han studerade,. Det var en grupp som arbetade för kontakter med det övriga Europa.

Han blev dock sjuk i tuberkulos 1911 och var på sanatorium i ett år, återhämtade sig hos sin bror i sex år, och det betydde att han fick tid att läsa böcker. Han läste Cervantes, Shakespeare och Homeros. Det gav honom inspiration. Sedan flyttade han till Tallinn. Det var i Tallinn han skrev sina mest välkända böcker. Den som rankas som den främsta är Tõde ja õigus (Sanning och rätt) som gavs ut 1926 – 1933 i fem band. Med mild humor skildrar han kritiskt det estniska samhället från uppvaknandet ca 1870 till 1930-talet.

Man talar om Tammsaares tre perioder. I den första fram till år 1908 var han påverkad av vänsterströmningarna, under den andra fram till 1919 blev det mest novellert och korta berättelser i stadsmiljö.

Och så den starkaste perioden, när han skrev "Sanning och rätt". I den första delen skriver han om bondelivet bl.a. skildrar han en grannfejd mellan två bönder. Just som han hade det själv där han bodde, och som också togs upp i friluftsteatern "Tillbaka till Vargamäe", som vi såg sommaren 2008. Det var en föreställning i Tammsaares anda, som jag nämnt tidigare.

Detta är numera Tammsaare-muséet. Alldeles i närheten finns friluftsscenen.

Säg den byn i Estland som inte har en gata som heter Tammsaare!

Men den boken jag ska läsa färdigt nu är Hin onde i Avgrunden. Och det ska jag göra nu!