Dec. 10, 2010. Om Ryssland.
En ny oläst bok. Ända sedan jag var liten har jag haft den där känslan att något spännande är på gång när jag får en ny bok i händerna. Vad ska jag nu få lära mig?
Den här boken heter Om Ryssland, Engelbergsseminarierna. Redaktörer Kurt Almqvist & Alexander Linklater. Utgiven 2008.
Om jag ska förstå vad som hänt i Estland måste jag förstå Ryssland. Så gott det går.
Boken är alltså skriven med seminarier som grund. Föreläsarna är från flera olika länder. Det första kapitlet är skrivet av Arkady Ostrovsky, f.n. korrespondent i Moskva för The Economist.
Arkady Ostrovsky
Han skriver om "Att undervisa i sovjetisk historia".
Kära vänner! Den lärobok ni håller i era händer är ägnad vårt fosterlands historia ... från slutet av det stora fosterländska kriget fram till våra dagar. Vi skall spåra Sovjetunionens historia från dess största historiska triumf till dess tragiska upplösning.
Det är inledningen till en historiebok för ryska skolbarn, tryckt 2008. Vidare:
Sovjetunionen var inte en demokrati, men för miljoner människor i hela världen var de ett exempel på det bästa och mest rättvisa samhället.
Jag ser framför mig det samhälle jag mötte den 24 juni 1978. Vi kom med fartyget Michail Kalinin från det livfulla Sverige där sommaren just skulle inledas med dans kring midsommarstången, båtar över hela skärgården och barn lekande i vattnen. Vi möttes av total tystnad runt båten. Några måsar kraxade runt fartyget. Inga segelbåtar eller andra båtar över huvud taget. Jo, lotsbåten. En skrämmande tystnad. Krånglet när vi skulle stiga av med två olika passkontroller och så tullen som gick igenom alla väskor. Visserligen var de inte så noga med våra, av någon anledning? Staden. Där husen stod och förföll. Människorna. Allvarliga tog de sig fram utan att se sig omkring. Bilarna parkerade på trottoarer och körde i vattenpölar och stänkte ner alla. Man släppte tunga dörrar utan att se om det kom någon bakom. Var det ingen i vägen som fick dörren i huvudet smällde den igen högt och tydligt. Allt var grått och nedslitet. Människorna också. Jo, Ave som då var i tolvårsåldern var lycklig. "Jag var lycklig då. Du måste förstå det. Jag skulle ut på träningsläger och hade en härlig sommar framför mig. Jag visste inget annat, så jag var verkligen lycklig." Det berättade hon för mig i somras. Jag tänker också på Virve som berättade att hon såg inte det grå förrän hon hade varit i Sverige och återvänt. Varje gång likadant. Hon hade det också bra. Hon vill inte att jag svartmålar hennes Estland. Jag förstår vad de menar, men jag kom från Sverige och förstummades. Den bild jag för alltid har av Sovjetunionen är det grå, det raserade; landet där jag inte såg någon glädje alls.
Men människorna där fick lära sig att det var det bästa landet i världen. Landet som hade besegrat den totala ondskan (Hitler) och som var ett föredöme för andra människor. Alexander Benckendorff (1849-1917), chef för Rysslands hemliga polis, menade att Rysslands historia ska skrivas så: Rysslands historia var beundransvärd, dess nutid är mer än storslagen och dess framtid ligger bortom allt man kan föreställa sig i sin vildaste fantasi.
Vilken förändring det var när Sovjetunionen föll. Plötsligt skulle man lära sig att allt var fel. Ryssland, Sovjetunionen, var inget fantastiskt land. Några stater bröt sig loss, de trodde på ett bättre liv utan Ryssland. Vad fanns sedan kvar? Under Jeltsins tid fanns ingen ideologi. Lidandet hade ingen mening. Nya historieböcker skrevs som inte alls stämde med folkets uppfattning. Men sedan kom Putin. Han började med att ta tillbaka den nationalhymn som man sjungit under de sovjetiska åren. Med lite annan text bara. Han var den starke man som de var vana vid. Han kallade samman till en konferens för att återigen få nya historieböcker för de ryska skolbarnen. Och det är den som jag refererade från i början av den här texten. Nu är Ryssland ett viktigt land i världen igen. Det kalla kriget startades av USA. Att Sovjet och Nazi-Tyskland skulle likna varandra på något sätt, som det sagts under 1990-talet är helt absurt. Och man visade vad man kan genom kriget i Georgien. Stalin håller på att återupprättas. Ingen ryss behöver böja nacke för någon annan människa i hela världen. Det är det man vill lära barnen med de nya ryska historieböckerna
