.

I går firades Olofdagen på Ormsö. Det är en stor fest på ön.

I går tänkte vi alla på att det var 70 år sedan president Päts deporterades och placerades på ett mentalsjukhus.

Plötsligt får jag svar. Jag sökte i vår boklåda efter något att läsa och fann ”Skruden och nakenheten. Essäer om Ryssland skriven av Per-Arne Bodin, utgiven 2009, som vi lånade på biblioteket i juni, och som jag glömt.

Och där fann jag svaren på många av mina frågor om Ryssland och Sovjetunionen. Frågor jag behöver svar på för att få riktig kunskap om Estland. Han beskriver inte hemskheterna; han ger bakgrunden.

Jag ska behandla boken kapitel för kapitel. Allt är meningsfullt.

Första avdelningen heter Ortodoxi, och behandlar först ”Den ryska kulturens särart”.

Ryssland kristnades redan år 988 av munkar från Bysans. Det är grunden. De kom med en färdig religion och ett skriftspråk som utvecklats av grekerna Kyrillos och Methodius hundra år tidigare.

Ändå är bilden mest väsentlig för de ortodoxa. Det är bilderna, ikonerna, som ger det kristna budskapet. Bilderna gör att tiden förvandlas till ett evigt nu. På ikonen av Johannes Döparens halshuggning visas både den huvudlösa kroppen och den hela kroppen. Tiden spelar ingen roll. De ortodoxa hade ingen familjebibel som gick i arv; däremot ikoner.

Ritualerna är också viktiga i den ortodoxa religionen. Då har man tagit ritualer både från kejsaren och munkarna i Bysans. När patriarken ska krönas sker det via en otroligt bestämd klädritual, som många präster deltar i. Dräkten är helt styrd av regler i sin utformning.

Den ortodoxa kyrkans heligaste högtid är påsken. I en fantastisk jublande fest firar man Kristus seger över döden. Detta är en mycket viktig punkt för bolsjevismen för övrigt.

Det var inte bara religionen som tillfördes Ryssland; det var också den bysantinska högkulturen som ikonkonsten, arkitekturen och musiken. Dock valde man att använda ett slaviskt språk i kyrkan, som man kallar kyrkoslaviska.

Antiken och latinet har aldrig spelat någon roll för de ortodoxa. Klostren i öster var enbart centra för andlighet och teologi, det fanns inte plats eller intresse för världslig kunskap. Kunskapen om antiken blev alltså inte någon del av den ryska kulturen. Istället va t så att antiken och vad den stod för förknippades med ondskans makter.

Detta är viktigt för att man ska förstå den ryska kulturen. Jag skulle vilja skriva mer i dag, men det har börjat åska, så jag måste stänga av.

Det lustiga är, att jag just läser Mart Laars bok  "Röd Terror". Han har många exempel på hur fruktansvärt esterna behandlades. En vitbok sammanställd av en kommission bildad av Estlands parlament har beräknat den direkta förlusten av människor till 180 000 personer, 17 % av landets befolkning. Det motsvarar 22,4 miljoner människor i USA eller 1,1 miljoner svenskar. Sovjetunionens rättslige efterföljare har inte ens bett om ursäktför de begångna brotten, än mindre visat någon vilja att gottgöra de lidanden som dessa medfört. Brotten begångna av den sovjetiska ockupationsmakten kommer dock inte att preskriberas. Analogt med den nazistiska terrorn handlar det om brott mot mänskligheten som inte kan eller får glömmas. Personerna som varit delaktiga i brotten eller bakom dem ska ställas inför rätta och ideologierna bakom dem fördömas. Bara på så sätt kan vi hoppas att liknande brott i världen inte kommer att upprepas.

Han berättar att listor på människor som skulle likvideras samlades in redan under 1930-talets första hälft.

När det tysk-ryska kriget brutit ut sommaren 1941, arresterades Estlands president Konstantin Päts och landets ÖB Johan Laidoner.

Och sammanlagt överlevde bara några hundra personer, eller 5 % av dem som arresterats under 1940 – 41. Majoriteten av de fängslade åtalades härvidlag för handlingar utförda under tiden då Estland var självständigt, varvid man bröt mot några av de mest elementära juridiska principerna.

Hannos pappa dömdes för att han arbetat vid en domstol, Min svärmors kusins man arkebuserades för att han arbetat vid polisen på sommarloven. Tanjas svärföräldrar arresterades för att han hade en bagerifabrik och Evi Juhani arresterades för … Jag vet inte. Hon var sex år, men skyldig enligt något domstolsutslag.

Mart Laar beskriver fruktansvärda brott som begåtts i kommunismens namn. Som mamma, farmor och mormor mår jag mest illa när han berättar om en kvinna som de försökte få att ange sin man som var försvunnen. Till sist tog de hennes lilla dotter och slog barnets huvud hårt i väggen så att hon blev utvecklingsstörd för hela livet. Eller att de gärna skar av brösten på kvinnorna. Och att begrava folk levande var inte heller ovanligt.

Längst led man i Saaremaa, eftersom det dröjde några månader innan ryssarna fördrivits från ön. Där dödade de vad de kom åt. Gamla, kvinnor och barn inte minst.

På TV pågår EM i friidrott och Pahapill (Dålig flöjt, ni minns) ligger just nu trea i tiokampen.

Häromdagen var det ”Jakobi päev” dvs. Jakobdagen, det betyder att det ska bli svalare. Jakob kastade den första kalla stenen i sjön. Och det betyder att sommaren håller på att ta slut.

Det är fortfarande värmerekord. Vi åt frukost på verandan i morse, sedan gick jag in och där har jag stannat. Jag törs inte gå ut i 30 graders gassande sol. Men som vanligt lovar meteorologerna att i morgon blir det svalare. Alltid i morgon. Vet någon när ”i morgon” infaller? Det var i alla fall inte i dag.

Sofia med familj som varit hos oss några dagar åkte till Pärnu i dag. Vi skulle ha följt med, men det är alldeles för varmt. Vi skulle inte kunnat lämna hotellrummet som är luftkonditionerat, och då tyckte vi att det är bättre att sitta i vårt eget luftkonditionerad rum.
I går var det mitt livs första tornado i min närhet. Jag såg inte själva spiralen, eftersom jag inte förstod att jag skulle titta efter den. En dam som var ute och cyklade, kände hur både hon och cykeln plötsligt flög och landade i åker. Som tur var blev hon inte skadad. Ett parasoll på tomten blev ved, och några av mina blommor flög iväg. Det blåste oerhört, och den lilla björken på tomten pressades mot marken, men fick inga synliga skador.

Hanno tittade in i dag, och han vet att jag vill lära mig något hela tiden. I dag handlade det om Förintelsebataljonen (FIB) som skapats av en rysk jude vid namn Pasternak. (Apropå att esterna enligt Israel är ett fruktansvärt folk som var med om att döda judar. Läs vidare.) FIB:s uppgift var att döda så många som möjligt. Folk sköts och försvann. De hittades inte, så man kan bara hoppas att de begravdes.
Pasternak var med sina mannar i Estland och var oerhört grym. I byn Kautla fanns i juli 1941 den finska bataljonen Erna. De var inte aktiva soldater utan deras uppgift var att ta reda på så mycket som möjligt om ryssarnas aktioner. De var i de stora myrmarkerna där också Skogsbröderna fanns. De hade organiserat sig och hade kontroll över att de lokala kommunisterna inte skulle kunna göra något.
FIB närmade sig området söderifrån. De drog sig tillbaka när tyskarna avancerade norrut. FIB brände byarna de passerade och i Järvamaa hade de gjort det ordentligt. De försökte överraska männen i skogarna, men lyckades inte som de tänkt. När de så kom till bongården i Kautla gick de in på gården. Sköt ägaren och satte eld på huset. De som var därinne tilläts inte komma urt. Alla dog i lågorna. Pigan Miina Hallo Orav fångades in och slängdes levande in i lågorna.
Kautlabranden är bland det grymmaste, mest sadistiska mördandet på den tiden.
När Jüri Liim föreslog på 1980-talet att man skulle göra något som minne av det som hände, då föreslog Hanno att de skulle resa ett kopparkors, som de gjort i Porkuni redan. På natten den 5 december 1990 sprängde den ryska armén både korset i Porkuni och korset i Kautla.

FIB fortsatte mot Tallinn för att döda! Döda! De estniska bönderna var beväpnade för att kunna försvara sig. En av dessa bönder råkade möta Pasternak, och sköt honom på stunden. Han dog och en grav grävdes på platsen. "En hund får en hunds lön." Resten av FIB-männen gav sig iväg.
På 1970-talet började sovjeter söka efter platsen för graven. En bonde som tillfrågades sa bara "Där är han." Och Pasternak grävdes upp. Han fick en statsmannabegravning. Alla tidningar skrev hans historia. Han hyllades som en hjälte.

Förrädarna. Lauristin andre man från vänster.

När Sovjetunionen ockuperade Estland första gången 1940, då leddes de nya "regeringen" av Johannes Lauristin, en naiv kommunist, som trodde på idéerna och gått med i bolsjevikpartiet redan 1917. När han blev varse den rena sadismen, alla meningslösa morden, då tog han en bil till Amiral Tributs, hans "chef". Tributs kunde inte acceptera avvikande meningar, utan Lauristin sköts, lindades in i bandage och fick följa med bilen tillbaka till Tallinn med samma chaufför. Chauffören förstod att Lauristin var död, men sa inget först till någon. När han sedan till en god vän vågade anförtro sig blev han varnad. ”Säger du något, dödar de dig.” Istället sades det att Lauristin och andra (för partiet misshagliga) personer som tillhört Junikommunisterna, de estniska kommunisterna som intog maktpositioner 1940, hade följt båten Sverdlovsk till botten.. Men de som arbetat på båten vidhöll att Lauristin aldrig varit i närheten av den båten.

FIB tillämpade många intressanta metoder för att tillintetgöra ester. I ett hus satte de upp en estnisk flagga. Alla som visade intresse för flaggan mördades. Malles kusin gick fram till flaggan. Han togs, en påle sköts in i hans hals medan han fortfarande levde. Man lade honom så på lite ris och tände på. Efteråt fann man en liten bit av hans rock och kunde på så sätt säkert identifiera offret.

Annars är det fortfarande varmt. Klockan är 22 och det är 23 grader på balkongen.

”Ni måste förstå det. 1978 var jag lycklig. Jag var med i komsomol och åkte på läger och hade det jättebra. Jag visste inte om något annat. Jag tyckte livet var toppen” (Och just det säger Virve också, min lärare i estniska. Hon gillar inte heller när hon tycker jag svartmålar hennes Estland. Men det är inget försvar för kommunismen.) Jag kommer ihåg att Ave var glad och såg ut att ha det bra när vi var i Tallinn 1978. Hon var väl 13 – 14 år och åkte på läger när vi varit ett par dagar i landet.

Vi satt på trallen och drack kaffe. Anne och Ave hade kommit på besök. Vi pratade och kom fort in på ämnet ”Sovjetunionen” och alla är ivriga att prata. Anne som var 8 år när ryssen kom för andra gången 1944, och Ave som aldrig sett ett fritt land förrän hon besökte oss i Sverige 1988. Anne har börjat läsa böcker om Sibirien, för det är faktiskt så, att hon visste väldigt lite om lägren tidigare. Nu är hon chockad och berättade bl.a. att en fånge, kommunist som först satt i fängelse i det fria Estland efter kuppförsöket 1921 och sedan i Sibirienläger under sovjetockupationen. Han var övertygad om att Stalin inte visste hur de levde. ”Om Stalin visste det här, då skulle han befria oss.” Detta upprepade han som ett mantra.

”Om din pappa eller mina föräldrar deporterats hade de aldrig överlevt”, sa Anne. ”De var stadsbor, och hade aldrig klarat det hårda livet. Man måste vara en särskild sort där borta. Kunna göra allt, vad som helst ätbart. De hade aldrig klarat det.”

Någon nämnde ”peldikud” toalett och så var vi igång igen. Ave berättade att när hon gjorde en resa i Ryssland i sin ungdom, då stod det små ”hus” där man klev in, ställde sig på märkena för fötter och böjde sig framåt. Och gjorde vad man behövde. Det var inte alltid det fanns en dörr att stänga, man fick stå helt öppet. Hemma satt de på sin Gustavsbergs toalett och offentliga toaletter stod man på. Så var det bara. Men den gången hon blev jätteförvånad var när hon i Leninmuséet i Lenins födelsestad  klev in i ett sådant där ”hus” och tittade ner i hålet, och där, i betongen, var en Gustavsbergstoalett inmurad. Alltså. Man stod med fötterna på platsen för fötter och under sig hade man en riktig toalett. DÅ skakade hon på huvudet, och förstod ingenting.

Tänk er att man kommit upp i en bra standard. Som i Norden. Och så plötsligt ska man tillbaka till något gammaldags. Snuskigt. Orent. Ohygieniskt. Just toaletterna har varit ett ständigt samtalsämne för det ockuperade folket. I det estniska Estland är snusket borta, men Ave och Anne har rest i stora delar av Ryssland, och där är snusket kvar, sa de.

I dag är det något bättre. Det är varmt, men det blåser lite. Det är skönt i skuggan. I solen går det fortfarande inte att vara. Vi gjorde ett försök när vi åkte till Böndernas hus där det skulle vara en marknad, men vi gick bara runt i fem minuter sedan stapplade vi till bilen. Marknaden var ingenting, det var bara ryssar o a som sålde kläder och skor som inte alls är i vår smak.

Hans med familj åkte hem i går, så nu är vi ensamma några dagar tills Sofia med familj kommer.

Jag läser alltså om A Kalmes bok om de första kommunistiska åren i Lettland. Jag förstår att man inte tog till sig den boken då, eftersom den är så grymt uppriktig. I Sovjet sa man en sak och gjorde sedan tvärtemot. Och så hade man gjort under alla år. Det handlade inte om att bygga upp en stat med demokrati och med människors goda framtid som mål. Nej, det var världskommunismen som gällde.

Kalme säger (i sin bok från 1948): Men vem i det 20:e århundradet anser det rätt och riktigt att staten  ska bestämma vad medborgarna ska tro och tänka – såsom det nu sker i Sovjet.

Och hur skulle det gå till? Tja, man behövde de baltiska länderna därför att … de ligger på vägen från Ryssland till Västeuropa. Därför är de ett hinder för vår revolution; de skiljer Ryssland från det revolutionära Tyskland. Detta hinder måste avskaffas. … Blir Östersön vår, kommer vi att kunna agitera för revolutionen också i Skandinavien. Östersjön blir den röda revolutionens hav.   ( Isvestija 1918. )

När Sovjet sedan gått in i nonagressionsavtalen med de baltiska staterna utlystes fria och demokratiska val. Jag har redan berättat om hur de manipulerades, och hur de enda som kunde väljas var kommunisterna på den enda listan. Och efter ”valet” ”bad” dessa kommunister att deras land skulle tas upp i Sovjetunionen. När det var klart började man förändra länderna. Som man gjort tidigare i Asien. Skolan, kyrkan och beslutsfattandet gjordes om från grunden. Alla kyrkans regler och moral förbjöds. Alla som inte inrättade sig efter de nya reglerna försvann på ett eller annat sätt. Vid den stora deportationen 14 juni 1941 var det c:a 3 000 skolelever som försvann från Lettland. 

Ett kapitel heter:

Bolsjevikernas moral och uppfostran. Sovjetinkvisitionen.

Grunden för den kommunistiska moralen utgöres av kampen för kommunismens stärkande och fullständiga genomförande. Därpå bygger all vår uppfostran, utbildning och undervisning. (Lenin)

Och Kalme tillägger: För att kunna uppehålla bolsjevikdiktaturen måste man ta död på människans andliga jag, frånta henne alla politiska rättigheter och tillbakavisa hennes kulturella krav.

Här anser jag att kommunismens svaghet ligger. Man ser inte människan som individ med sin egen särart. Vi är inte avbilder av varandra. Vi har olika önskemål och tankar. Vi kan inte kopiera varandras liv. Det vi kan göra för varandra i detta liv, är att försöka ge alla ett så bra liv som möjligt utifrån vars och ens förutsättningar. Då blir livet mer spännande. Det är alltid intressant att möta människor som har en specifik kunskap.

Det är alltså fortfarande varmt. Internet fungerar bättre. Och jag försökte tänka nyss. Men nu är det slut med det för i dag.

Vilket åskväder! Mitt på dagen i dag. Det var så skönt. Jag kände att det började bli kvalmigt igen, svetten rann i ansiktet. Och så kom det. Härligt. Mina stackars plantor jag satt runt björken hade nästan vissnat utan att jag tänkt på det. Efter det här regnet  hoppas jag att de överlever.
I Tallinn var det ett sådant ösregn, att det gick knappt att köra bil eftersom man inte hade någon sikt.

Annars går konjunkturen uppåt. Exporten ökar; köpkraften har stigit med 3,5 %.

Den gamla träkyrkan på Naissaar, Nargö har brunnit. Det var tre ryssar som tände eld på den. En skådespelartrupp upptäckte elden och larmade brandkåren. Tack vare dem räddades unika målningar från förintelse. Kyrkan byggdes 1934 under frihetstiden.

I Estland har en sommarskola anordnats för ryskspråkiga barn boende i Estland. Det fungerar som en barnkoloni med lekar och undervisning.  Ett jättebra initiativ för att tidigt lära barnen landets språk och seder.

Nästa sångfestival i Tallinn kommer direktsändas till USA. Vid ett besök i dag förhandlade man om den viktiga festivalen, som är av stort intresse i USA.
Jag minns ryskan som intervjuades i Aktuaalne Kaamera under sångfestivalen i år,  som sa: "Detta är en estnisk angelägenhet. Den intresserar inte oss." Det lät så negativt, tyckte jag. Nu ser jag, att det varje år är en stor slavisk fest i Jõhvi i norra Estland. Slavjanski Svet 2010 heter den i år.

Tävlingsprogram:

Festivali Slavjanski Svet spordiprogramm

Aeg: 10.07.2010 12:10 - 10.07.2010 17:00:00
Korraldaja: Aleksandr Komšin

Jõhvi park.

1. 12.10 – 13.00 -  nooleviske võistlus
2. 12.10 – 13.00 – konkurss "Nöör"
3. 13.00 – 14.00 – petangi asetusvõistlus
4. 13.00 – 14.00 – konkurss "Koti viskamine"
5. 14.00 – 15.00 – konkurss "Vankriratta veeretamine"
6. 14.30 – 15.00 – sangpommi (24 kg) tõstmine (1 min)
7. 15.00 – 16.00 – konkurss "Kolme peale"
8. 16.00 - 17.00 – kõiel kõndimine

Fråga inte mig vilka alla tävlingar det är. Men det här tror jag att de ska tävla i:
1. Pilkastning.
2. Kanske är det dragkamp.
3. vet inte
4. Kanske är det säcklöpning, men med "snärt".
5. Tävling i kärrhjulsrullning.
6. tyngdlyftning 24 kg, 1 min.
7. Tävling: Tre huvuden??
8. Gång

Men det är också uppträdanden av kända artister och grupper, barnfest och mycket, mycket mer. Ryssar, vitryssar, ukrainare, polacker, professionella och folkgrupper och många fler artister.

Det är alltså en mycket stor fest för de estländare som räknar sig som slaver.

Det har tydligen varit alltför torrt här. Hela natten åkte bonden runt på den största rapsåkern och vattnade. Han började vid 8-tiden på kvällen, och vi hörde honom ännu kloclan 4. I dag syntes inte ett spår efter traktorn, så man skulle kunna tro att det var inbillning eller en mardröm eller något, men det var absolut sant.

Den store esten Baruto är nu tvåa i världen i sin sport! Sumobrottning alltså. Ni vet de där jättesexiga killarna med några extra kilon på magen.

I Pärnu är det förbjudet att dricka alkohol på stränderna såg vi i Aktuaalne Kaamera. Och överallt på stranden såg vi ungdomar med öl och drinkar i burk, och en strandvakt med kikare som spanade efter dem.

Att ha en egen domän ska kosta pengar nu. Man beräknar ta ut en kostnad på 225 eesti kroon per år. Gissa om det protesteras.

Nu mönstrar de värnpliktiga in i Estland. Här är det ingen som tvekar, alla vill göra sin värnplikt. Man känner plikten att försvara landet.

Nej, det är ohyggligt varmt. Vi svettas och tänker på vinterdagarna när det var 60 grader kallare än i dag. Måste det alltid vara ytterligheter, eller är det naturen som lipar åt oss: ”Ni ska inte tro att ni slipper klimatproblemen bara för att det var kallt i vintras!”

I dag kan man tala om värme. Vi hade 47 grader på balkongen när solen gassade som mest. Ants satte upp parasollet och de sjönk till 32 grader, så att de kändes friskt att sitta där.
Det blev ingen antikmässa för oss. Det var alldeles för varmt. Vi har jun varit på den mässan i flera år, och det är skojigt att gå där och titta, men det är ganska likt år från år.

President Ilves är i Jerusalem. Han höll ett tal och där gjorde han den jättestora tabben att jämföra esternas öde med det judiska folkets. Det är absolut förbjudet. "Det går absolut inte att jämföra, dessutom dödade ester judar." skrev en israelisk journalist. Men det fanns judar bland mördarna i Sovjetunionen. Och det är så fel att hålla på att jämföra lidande så här. Sovjet använde inte gas, det är riktigt. Har jag sagt att jag läste en bok "Ondskan" av en norsak ademiker, och han berättade att det var av omtanke om de tyska soldaterna som man gasade ihjäl judarna; att skjuta dem en och en skulle vara för påfrestande för dem som sköt. (Är det någon sorts humanism?) Det var ett fruktansvärt sätt att dö på, men det finns andra fruktansvärda sätt att ta livet av människor. Det var så många människor som led så fruktansvärt under andra världskriget, och för många slutade inte kriget förrän 1991. Det var inte bara det att man var bevakad av det sjuka KGB, man fick också veta att Nato hela tiden var beredda att ge sig på Sovjet för att förinta hela riket.

Det var mycket som förstörde människornas liv.
Jag har nämnt boken "Sovjets blodsdåd i Baltikum" skriven av letten Albert Kalme och utgiven i Sverige 1948. Boken är ett utdraget rop på hjälp!

Han säger: Det finns alltså intet, som berättigar talet om frivillig anslutning till Sovjet, en stat där terrorn sitter i högsätet och folket lever i den yttersta fattigdom. … Ockupationen 1940 var en våldsakt för vilken inga bärande motiv kan anföras. … Detta var bara några glimtar men mycket belysande sådana från ett samhälle av för oss fullständigt främmande struktur. … Var och en som kommit att lyda under den förlorar sin rätt som människa. … I vissa avsnitt av denna bok kommer vi att visa vilken fruktansvärd terror och vilket otroligt barbari som härskar i de länder bakom järnridån som på nåd och onåd måste underkasta sig Sovjet.

Hans rop förblev ohört.

I dag är detta ett helt annat land. Jag är så tacksam över att jag får vara en liten om än obetydlig del av det.

Vi tog en tur till Torget i Centrum, och det värmde min stackars själ när fru Rutt tog emot oss med en jättekram och hälsningen: ”Suusa kindad.” och hennes man stod bakom henne och vi skrattade alla tillsammans. Då var vi hemma.

Dagen började med att vi såg ett program på etv där Artur Rinne sjöng. Han var en stor sångare i Estland. Han levde 25.9 1910 – 31.1 1984, och däremellan hände mycket. Han sjöng i dag populärmusik med en fantastisk röst, i en inspelning från 1979.

Han sjöng i operakören 1929-1934 och var solist där 1941-1949 var iscensättare på Vanemuine teater i Tartu. 1945 – 1949 var han i läger i norra Ryssland. Där hade han ett intressant uppdrag. Det var mycket kallt i Sibirien, som sagt, och när folk bajsade frös bajset, och det blev som pelare som måste tas bort på något sätt. Den store Artur Rinne fick i uppdrag att slå av pelarna på alla dass i det lägret han levde i.

Därefter var han regissör på televisionen och fram till 1980 solist hos filharmonikerna.

Det var en finstämd halvtimme. Han hade ett så vänligt leende.

I Aktuaalne Kaamera

berättades att Kristina Smigun-Vähe slutar sin karriär som längdskidåkare. Hon är nu 33 år och har vunnit flera guld- och andra medaljer på olympiader och ska nu ägna sig åt familjen. Hon har en tvåårig dotter.

Naturorienterade ämnen är inte populära på universiteten. Det hålls en internationell konferens i Tartu om det.

I Pärnu får många barn en semester från alla problem i Georgien. Det är krigsmärkta barn. Men kulturen skiljer sig från den estniska. ”De låter så mycket och pratar och skrattar så högt.” Barnen ska just åka hem och har redan börjat längta tillbaka till Pärnu. "Hemma är det inte kul." .

Vi har bara tagit det lugnt annars i dag. Det blev en Poirot och en Lewis på kvällen, men i morgon är det antikmässa i Jäneda, och det skulle vara roligt att gå på den. Bara han orkar. Åtminstone en liten stund.

Vi har varit i Tallinn i dag. Vi var tvungna. Det var lite affärer som måste klaras av. I går kväll och en bit in på natten var det ett riktigt åskväder. Härligt! Regnet det bara öste ner.. Och alla blommorna fick vatten. För att inte tala om de jättelika rapsfälten runt oss. Jag satt och stickade i går framför det största fältet. Och kunde se hur det blev allt gulare. Gick jag in en stund och kom ut igen var det mycket tydligt. Vi har alltså tur i år. Flera bönder har valt att odla raps. Åt väster är det otroligt stora fältet som lyser gult, i norr bakom träden ser jag en bit rapsfält, och i väster likaså. Det är bara i norr det odlas något annat, nämligen korn. Den bonden hade raps förra året, så han är förlåten.

Tallinn var som vanligt. Varmt. Mycket folk. Och en rättelse: den ryske unge mannen som hjälpte oss på banken med stor vänlighet och humor, han var en prydnad för sitt folk. Så det så.

Senaste nytt från trakten kommer nu. Vi hade besök av Õie I en stund i går. Hägrarna har inte synts till i år. Ledsamt. Däremot såg hon en massa vildsvin härom dagen. Hon kunde tydligt räkna till sjutton, men såg att de var fler. De halvt gömde sig i skogsbrynet. Bara de inte förstör rapsen.

Õie har inte märkt av någon ekonomisk uppgång i Estland. Men hon är ju pensionär, och har det inte särskilt fett. Dottern som arbetar i Grossis affär är gravid och sjukskriven, så för henne märks ingenting heller.

Vi hade exklusivt främmande i går. Tyvärr har Ants inte framkallat bilderna, så ni kanske inte tror mig, men det var en liten rävunge som gick på vår tomt och på trallen. Han letade efter mat och fick tag på något. Jag såg hur han tuggade på något stort, en mus eller så. Först tittade vi på varandra. Han satt kvar. Så kom Ants också ut genom dörren, och då förstår man att räven tyckte det var lite läskigt, så han gick och ställde sig bakom huset. Vi gick in och han återvände till sin mat. Då hämtade Ants kameran, och tänk att han kunde stå och ta bilder medan rävungen tittade på honom. Efter en stund gick han lugnt ut på vägen, över ängen och försvann utom synhåll. Det var mysigt.

I Estland har de förresten bestämt att redan nu måste alla handlare visa priset i både estniska kroon och Euro för att försöka undvika prishöjningar vid övergången till euro i januari. Och förresten fick vi betala Savisaars extrasakatt i Tallinn på 1 % när vi fikade där. Tänk om vi hade det så! Priserna varierar ändå, men en huvudstadsskatt har jag aldrig tidigare hört talas om.