Juli 18, 2010 A Kalmes bok om de första kommunistiska åren i Lettland

I dag är det något bättre. Det är varmt, men det blåser lite. Det är skönt i skuggan. I solen går det fortfarande inte att vara. Vi gjorde ett försök när vi åkte till Böndernas hus där det skulle vara en marknad, men vi gick bara runt i fem minuter sedan stapplade vi till bilen. Marknaden var ingenting, det var bara ryssar o a som sålde kläder och skor som inte alls är i vår smak.

Hans med familj åkte hem i går, så nu är vi ensamma några dagar tills Sofia med familj kommer.

 

Jag läser alltså om A Kalmes bok om de första kommunistiska åren i Lettland. Jag förstår att man inte tog till sig den boken då, eftersom den är så grymt uppriktig. I Sovjet sa man en sak och gjorde sedan tvärtemot. Och så hade man gjort under alla år. Det handlade inte om att bygga upp en stat med demokrati och med människors goda framtid som mål. Nej, det var världskommunismen som gällde.

Kalme säger (i sin bok från 1948): Men vem i det 20:e århundradet anser det rätt och riktigt att staten  ska bestämma vad medborgarna ska tro och tänka – såsom det nu sker i Sovjet.

Och hur skulle det gå till? Tja, man behövde de baltiska länderna därför att … de ligger på vägen från Ryssland till Västeuropa. Därför är de ett hinder för vår revolution; de skiljer Ryssland från det revolutionära Tyskland. Detta hinder måste avskaffas. … Blir Östersön vår, kommer vi att kunna agitera för revolutionen också i Skandinavien. Östersjön blir den röda revolutionens hav.   ( Isvestija 1918. )

När Sovjet sedan gått in i nonagressionsavtalen med de baltiska staterna utlystes fria och demokratiska val. Jag har redan berättat om hur de manipulerades, och hur de enda som kunde väljas var kommunisterna på den enda listan. Och efter ”valet” ”bad” dessa kommunister att deras land skulle tas upp i Sovjetunionen. När det var klart började man förändra länderna. Som man gjort tidigare i Asien. Skolan, kyrkan och beslutsfattandet gjordes om från grunden. Alla kyrkans regler och moral förbjöds. Alla som inte inrättade sig efter de nya reglerna försvann på ett eller annat sätt. Vid den stora deportationen 14 juni 1941 var det c:a 3 000 skolelever som försvann från Lettland. 

Ett kapitel heter:

Bolsjevikernas moral och uppfostran. Sovjetinkvisitionen.

Grunden för den kommunistiska moralen utgöres av kampen för kommunismens stärkande och fullständiga genomförande. Därpå bygger all vår uppfostran, utbildning och undervisning. (Lenin)

Och Kalme tillägger: För att kunna uppehålla bolsjevikdiktaturen måste man ta död på människans andliga jag, frånta henne alla politiska rättigheter och tillbakavisa hennes kulturella krav.

Här anser jag att kommunismens svaghet ligger. Man ser inte människan som individ med sin egen särart. Vi är inte avbilder av varandra. Vi har olika önskemål och tankar. Vi kan inte kopiera varandras liv. Det vi kan göra för varandra i detta liv, är att försöka ge alla ett så bra liv som möjligt utifrån vars och ens förutsättningar. Då blir livet mer spännande. Det är alltid intressant att möta människor som har en specifik kunskap.

Det är alltså fortfarande varmt. Internet fungerar bättre. Och jag försökte tänka nyss. Men nu är det slut med det för i dag.

Trackback
RSS 2.0