.

 

En riktig estnisk midsommarbrasa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här har storkarna fått extra värme i sitt bo.

 

I dag för 32 år sedan kom barnen och jag för första gången till Tallinn. (Ants hade varit här under sina knappt två första år i livet.) Den gången, 1978, var det också midsommardag och tomt på gatorna. Alla vilade ut efter festandet med stort midsommarbål kvällen innan. Men annars är det helt olika. Det är förbluffande hur många hus som renoverats och målats och ser fantastiskt fina ut. Vägarna är ofta asfalterade och markerade med mittstreck och vägräcken. Vägrenarna är klippta. Affärerna är fyllda av alla slags varor och de människor man ser är klädda som vi. Naturligtvis såg vi en ung man som var ordentligt på fyllan i dag, men då, 1978, var de fler. I våras på vår upptäcktsfärd i västra delen av landet pratade jag med Virve om det grå; hur hela landet var grått, grått, grått under sovjettiden och hon berättade att hon aldrig hade tänkt så förrän hon reste första gången till Sverige på 70-talet när hon började sällskapa med Raimo. Och så glömde hon bort det igen. Men varje gång hon kom tillbaka från Sverige slog det henne med sorg att allt var så grått.

Ibland kan vi le åt de fantastiska färger esterna valt att måla sina hus med: lila, knallgrönt, knallblått; men man kan verkligen förstå hur underbart det måste kännas att få se sitt hus i en ny dräkt, så långt från det grå som möjligt. Det är ett nytt land. Det är helt underbart. Visst har finanskrisen satt sina spår, men landet är på god väg ur den krisen också.

 

I går firades också Segerdagen till minne av det sista stora slaget i Lettland, där esterna och letterna i slaget vid Wender tillsammans besegrade den tyska armén 1919.

Scouter och civilförsvaret på Segerdagen.

Det har varit en härlig sommardag. Kvällen har just börjat. Det dröjer flera timmar innan solen går ner. Lugnet ligger över åkrarna så långt vi ser. Svalorna flyger utanför vårt fönster, kanske har de ett bo under vårt tak någonstans, vi har ju varit borta så länge. I morgon kan vi pyssla med mycket i huset och trädgården. Rosorna har dött under den kalla vintern, och alla träd och buskar behöver tillsyn. Det är för sent att komma när sommaren har kommit så långt. På några ställen utefter vägen från Tallinn såg vi att det redan låg nya balar med hö, som inte ens kommit upp ordentligt när vi for härifrån i april.

Några storkar såg vi, men inget bo, så hur det är med ungarna får vi kanske se i morgon.

 

Hur som helst känns det lugnt och fridfullt här som vanligt.