Juni 7, 2010. Pappa Morits grep in.

Tack vare Annika har jag förstått att jag tillhör de naturtroende. Jag brukar prata med djur, även de små. När vi hade myrinvasion i vårt hus, då sa jag till dem att ”Jag låter er vara, bara ni inte går ner i paketet med nyponsoppspulver!” Och de gjorde inte det. Vi hade en Europaväg i köket där de tog sig fram i lagom takt. När jag var i ett sommarhus på Åland sprang myrorna som om de hade eld i baken. Men en dag var det några myror i nyponsoppan. ”OK, ni får skylla er själva” sa jag, och så småningom hade vi myrfritt i huset.

Det är ett problem med det här med naturtron. Jag tror ju också på att döda kan påverka de levande, och jag har ett bevis på det.

Nu ska jag berätta!

Ni minns väl Morits, Ants pappa. Efter den långa vistelsen i Geislingen efter kriget flyttade han till New York, där han gifte sig med Harriet. De bodde i en lägenhet på S:t Nicolas Avenue i Bronx. Harriet har skrivit i ett brev till oss att han längtade så mycket efter sin son, att han alltid tänkte på honom. Vi fick se bilder på det lilla bordet, som var fyllt av inramade fotografier av Ants. Men tyvärr, när de förberett att Ants skulle komma på besök till sin pappa, kanske för att stanna, då dog Morits plötsligt en dag. Ants blev kvar i Sverige.

Inte kunde Morits försvinna in i himlen och lämna sin son utan hans beskydd. Han blev kvar, höll ett öga på sonen och såg till sin stora sorg, att han inte hade det så bra. Morits kände att han måste ordna till en lämplig hustru åt sin son. En kvinna som skulle sköta om honom och se till att han fick ett bra liv. Han sökte och sökte. På somrarna var Ants från det han var i 12-årsåldern i Finnhamn som segelledare.

Plötsligt hittade Morits en ung kvinna som var den enda rätta åt sonen. Han bearbetade dem båda två. På nätterna när de sov, så de kom inte ihåg något. Men när Norrskär stävade in mot Finnhamns brygga, då var det överenskommet och klart. Morits höll sitt öga på dem och kände att snart, snart kunde han äntligen lämna jordelivet. Redan på vägen från båten började de två samtala med varandra. Och när Ants senare på kvällen frågade om jag kände Morits sa jag naturligtvis ”ja”. Varför frågade han det? Morits hade ju varit död i nästan 10 år. Jag kunde absolut inte veta vem han var. Men, så blev det. Och som tack för mitt slit med hans son gav Morits mig Estland.

Varför får jag inte Ants att inse att det var just så här det gick till?

 

Norrskär på väg till Finnhamn.

 

Hanno berättade i telefon i dag, att det har bildats en grop mitt i åkern utanför vårt hus i VM. Gropen är 3 m i diameter och 1 m djup. Den ska få vara kvar till vi kommer så vi får se den. Det är som en tjälskada efter den svåra vintern. Sedan ska den enligt gammal estnisk säd fyllas igen med sopor.

Trackback
RSS 2.0