.

Tänk att det fortfarande är ett djupt vitt snötäcke över åkrarna. Det snöar igen. Det snöade i natt. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och ser Õies hus. Det lyser i ett av fönstren och jag ser ett tunt snölager på taket. Den gamla tjocka, tunga snön har rasat ned och ligger som en vall på marken. Mellan snöyran har vi sett solen i dag, och nu sänker sig mörkret. Himlen är orange bakom granarna.

I morgon åker vi iväg till Sverige igen. Vi ska packa och städa. Packa och städa. I år har vi åkt så många gånger fram och tillbaka. Packat och städat. I Sverige och i Estland. Men det är ju det vi tycker om. Vi vill vara på båda ställena. Helst samtidigt. Suck. Så här är det varje gång. Jag både vill och inte vill åka.

Nästa prov jag ska göra i min kurs handlar om Estland under den första friheten. Ni vet, när Sovjet 1920 skrivit under att de skulle lämna Estland i fred för evigt. För evigt. Den 1 december 1924 var det ett kuppförsök dirigerat från Moskva. Då hade de inte klart för sig vad ”för evigt” är. De 234 männen, som var ryska och estniska kommunister, angrep regeringsbyggnader och olika militära anläggningar i Tallinn. Utanför gränsen stod Röda armén beredd och på Finska viken låg den ryska flottan. Och väntade.

Vilken situation!

Jag såg en teckning i DN för många år sedan. Den föreställde en svensk som stod på ett berg och sa lite lugnt: ”Hjälp”, och så kom Röda armén. Så var verkligheten då, i Tallinn, i december 1924. Men ingen sa ordet, och Röda armén fick vända tillbaka.

Vet ni att Estland 1920 önskade underhandla om ett samarbete med Sverige, Finland, Polen, Lettland och Litauen. Men Sverige och Finland var direkt ointresserade och diskussionerna med de andra ledde ingenvart. Men nog kan man kalla det för en liten trevare mot det som sedan har blivit EU. Jag tänkte på det när jag såg Andrus Ansip hälsa på Angela Merkel i EU på nyheterna. EU har betytt mycket för freden i Europa. Vi ska vara tacksamma för att människor har lyckats så här långt.