Mars 4, 2010 Tiden 1500 - 1721 i Estland

Jag ska försöka sammanställa mina tankar efter att ha läst flera böcker om tiden 1500 - 1721 i Estland. Jag skulle vilja förstå hur man överlevde.



En mycket intressant bok om området som intresserar mig.

 

Krigen gällde till största delen handel. Alla vill ha de bästa handelsstäderna, möjlighet att ta ut skatter och tullar från andra länders handelsmän. Där spelade Östersjön en stor roll. En viktig handelsväg gick ju genom Ryssland ner till Turkiet, Konstantinopel, och då var Estland - Livland en knutpunkt.

Det var inte människorna de var intresserade av. Människorna var fruktansvärt ointressanta. Deras uppgift var att skaffa fram pengar till soldaterna i krig, ordna mat och husrum till soldater när de kom till trakten eller, för männen, delta i kriget. Människorna råkade bara bo där, leva där.

Om fienden kom först, som Peter I, då tog han med sig kvinnor, barn och allt som gick att äta. Kvinnor för slavarbete, där sexarbete ingick. Sedan brändes byn ner.

Vad för slags liv var det? Gång på gång.

 

I skriften Germanica, författad ca år 100, kan vi läsa om ”venderna, dvs slaver, ester och finnar. De är häpnadsväckande vilda och vederstyggligt fattiga; inga vapen ha de, inga hästar, inga boningar. Till föda använder de örter, till kläder djurhudar, till nattläger marken.” Det stämmer inte riktigt med det jag lärt mig om esterna... Handelsvaran i området var bärnsten.

Vid 800-talets slut beskriver den nordiske köpmannen Wulfstan Estland, som stort och fullt av befästa städer, politiskt splittrat och fyllt av konflikter. Området han talar om är av allt att döma det vi i dag kallar Baltikum.

Så kom vikingatiden. Området blev viktigt för den nya handelsvägen mot Orienten. Krigar- och handelsklassen från västra Östersjöområdet, som vi kallar vikingarna blev en europeisk huvudaktör. Målet för vikingarnas expansion i öst var, att via den estniska och finska kusten, Ladoga och de stora ryska floderna Volga och Dnepr nå Miklagård, det bysantinska riket, respektive Särkland, Bagdadkalifatet.

På 1240-talet stod striden om området mellan svear och tyskar; de ville kontrollera handelsvägarna. Detta betydde en försvagning av den ryska makten i Östersjöområdet. Östersjöns nya ekonomiska, kulturella och delvis även politiska härskarklass blev tysk. Detta kan vi även se i Sverige.

Att det var viktigt att kristna folken berodde inte på individernas personliga trosföreställningar, utan mera på att få alla ”europeiserade”, att få in dem i den romerska civilisationen som samhällssystem. Den tyska invandringen mot öster och mot norr var stor under denna tid.  Den medeltida urbaniseringen i Östersjöområdet fick en tysk prägel. I Sverige påverkades det mesta av tyskarna, även språket förändrades starkt. I Estland var uppdelningen mellan ursprungsbefolkningen och de tyska invandrarna rigid. Språket påverkades, men mycket lite.

Och den frihet som esten haft försvinner alltmer i fjärran. Och därmed utvecklingen för den estniska allmogen. Livegenskapen är på väg och förbudet att utbilda sig. Det hölls visserligen inga rättegångar för att fastställa om de var människor, men det var helt klart, att som icke-tyskar hade de att lyda den tyske godsherren, som dessutom lade beslag på jorden. Den goda jorden som esterna hade flyttat till när de blev bönder.

Jag återkommer säkert till tankarna om hur esterna förlorade sin frihet, återvann den under korta tjugo år, och sedan återgick till slaveri under en främmande kultur i över femtio år. Vi kan bara hoppas och arbeta för, att friheten denna gång är mer beständig.

 

 

 

Trackback
RSS 2.0