.

Õie I var just här. Det är så trevligt när det knackar på dörren och vi får besök. Hon hade ett paket kakor med sig, så jag sate på kaffet och vi satte oss och pratade. Och pratade.

Under sovjetåren arbetade hon i kolchosen. Hon hann vara mjölkerska, grisskötare och hönsslaktare. På kolchosen var det så många höns som slaktades att de använde el när hönsen skulle bedövas innan de skar halsen av dem. När jag var liten kommer jag ihåg att de höll i hönan och slog hennes huvud mot en sten. "Så gjorde vi hemma." sa Õie. De som bodde i ett eget hus på landet hade i de flesta fall husdjur. Några fick man ha. Problemet var, att om man hade grisar fanns det också råttor. Õie knackade först på dörren till svinstian innan hon klev in. Då hann hon bara se svansarna som försvann. Men om det regnade, då gillade råttorna att gå ut och ta en promenad i regnet. DÅ såg man dem. Allihop. Hennes man kunde inte se dem utan att bli illamående och kräkas. Om en råtta åt av det utlagda giftet kunde han aldrig ta hand om den döda råttan. Det fanns bara en, och hon kunde inte välja. Õie själv måste klara det. Och så är det fortfarande. Numera är hennes man död, men dottern med familj bor i huset också. "Mamma. En råttfälla slog igen! Du måste ta bort den!" Õie vet att det inte är någon idé att krångla, utan med en stor suck går hon och slänger ut råttan.

Just nu pågår en föreställning på etv från Dramateatern i Tallinn. Teatern firar 90-årsjubileum, och man går igenom alla föreställningar som getts på den. De viktigaste skådespelarna nämns vid namn och en liten scen eller sång får vi höra från föreställningarna. Det är beundransvärt. I Estland är de verkligen stolta över ALLA som betytt något i landet. De som gjort något viktigt.
En av presentatörerna känner vi ju förresten igen. Han hade en av huvudrollerna i Wickmanns pojkar som väl alla såg när den gick på STV?!