.

Journalisten Pekka Erelt skriver i Eesti Ekspress den 21 april om något skrämmande som bland mycket annat hände i Estland 1919. Då var Estland fortfarande i krig med Ryssland för att få sin frihet och Tyskland hade inte ockuperat landet än. Uppgifterna har han fått i Estniska Riksarkivet.

När Röda armén i januari 1919 började dra sig tillbaka från Estland kom en order från Jaan Anvelt[i] att de skulle ta gisslan. Redan den 3 december 1918 skrev Anvelt i ett dekret att de ”vitas” familjer skulle tas som gisslan. En stor del av dem befriades senare i Narva, Pihkva och Petrograd. Ungefär 50 personer blev kvar i fånglägren.

 

 

Jaan Anvelt

Konstantin Päts fick ett hotfullt telegram: För varje kommunist ni vågar röra kommer en i gisslan att dö. Först skjuter vi Karl Luts[ii] sedan i tur och ordning Otto och Olympija Mägi, tillfångatagna officerare och andra. Undertecknat Jaan Anvelt. Han föreslog också att man skulle utväxla fångar.

Päts såg inget alternativ. Han kände sig tvingad att acceptera. Utväxlingen skedde sedan den 4 december 1919.

Första berättelsen:

På julafton 1918 hade Karl Luts tagits som gisslan i Petrograd. Han har berättat att han hörde tyska talas bland arbetarna i fängelset. De visade sig vara österrikiska krigsfångar som anställts av Tjekan (dåvarande benämningen på säkerhets- och underrättelsetjänsten eller hemliga polisen). De var mycket uppskattade eftersom ingen lyckades fly under den tid de skötte vakthållningen.

Under en vecka samlade man ihop ett dussintal av gisslan och skickade dem vidare till Luuga, där arbetarkommunens eget koncentrationsläger fanns. Estländare placerades i den konfiskerade herrgården, men fick inte leva något herrgårdsliv precis! Istället sattes många i gisslan i arbete på järnvägen. De skulle lasta godsvagnar, ett hårt abete som krävde mångas liv. Ingen av fångarna var kroppsarbetare.

När estniska armén närmade sig Petrograd fördes Luts till Staraja Russa, en stad i Novgorod oblast. Där fick fångarna så lite bröd att till och med smulorna räknades vid utdelningen där man försökte vara rättvis.

Luts berättade: Enstaka bitar vägdes på våg som vi tillverkat själva. Vi lade sedan bitarna i högar, numrerade högarna och sedan drog vi lott.

Luts räddades tillbaka till Estland vid utbytet av fångar 1919.

 

Andra livsödet:

I Narva Jõesu levde skollärarinnan Olga Kesk. Hon fängslades för sina släktingars ”synder”. Pappan var husägare. Maken var estnisk marinofficer. Brodern var chaufför åt general Alexander Tõnisson.

Olga fördes till fängelset i Narva Jõesu. Där fanns både kvinnor och män och även hela familjer. De var tillsammans 54 fångar.

Olga har berättat: Nerverna var alltid spända till bristningsgränsen. Aldrig visste man när man skulle väljas ut för att arkebuseras. Våra manliga medfångar grävde nya gropar varje dag. Detta sataniska lotteri varade i tio dagar. Vi kvinnor räddades av att kommunisterna fått veta att estniska armén arresterade deras kvinnor (de hade lärt sig av bolsjevikerna!). Vi fick fortsätta leva för deras kvinnors säkerhet.

Estländarna fördes till Petrograd. Där lyckades Olga få kontakt med sin kusin som började skicka matpaket till henne.

Grigori Zinovjev

(tidigare . Ovsej-Gersjen Aaronovitj Radomyslskij)

Många bolsjeviker bytte namn, Trotskij t. ex. hette tidigare Lev Davidovich Bronshtein.

I mitten av februari 1919 fick fängelset besök av en hög gäst, Grigori Zinovjev[iii]. Det var Röda arméns årsdag, och han kom för att dela ut cigaretter och bröd till vaktpersonalen. Då lyckades Olga fånga hans uppmärksamhet. Hon fick tillfälle att börja berätta sitt livs historia. Zinovjev befallde att estländskans  sak skulle föredras för honom. ”Det var första steget mot min frigörelse, och så blev det. På kvällen den sista februari meddelades att jag var fri.”

Enligt befallningen fick jag inte lämna Petrograd, men min kusin sa att det var lämpligt att jag omedelbart försvann. Jag reste med tåg, häst och vagn och slutligen i en båt över havet mot Narva Jõeso. Under resan ”tillfångatogs”  jag av estniska armén. Och under deras beskydd kom jag slutligen hem.

 

Sedan gäller det familjen Nikolaus Päts, hustrun Ludmilla och deras barn. Nikolaus Päts var bror till Konstantin Päts.

Familjen Päts.

Den ortodoxa prästen Nikolaus Päts var på besök i Tallinn de här dagarna 1919. Familjen var kvar i hemmet i Võru. Då beslutade Jaan Anvelt att familjen skulle tas som gisslan och föras till Ryssland. Fru Ludmilla och äldsta dottern Liidia tillfångatogs. De tre mindre barnen 10, 8 och 3 år lämnades kvar att klara sig själva. Efter några dagar ändrar man sig och även de små barnen hämtas.

Först var det tänkt att barnen skulle användas som skydd vid fronten, så använde man många barn. Men p.g.a. omständigheterna slapp de här barnen det. Istället blev det så, att när estniska fronten närmade sig, då skickades gisslan till ryska Pihkva.

Efter att ha varit utsatta för svält under en månad sattes familjen Päts i en boskapsvagn och skickades till Luuga, en ort i nordöstra Estland. Väl där frågade man en kommunistledare vad man skulle göra med dem, och fick till svar: ”Gör korv av dem.”

De blev inte korv utan skickades till Luuga och arbetarkommunens koncentrationsläger.

En ännu värre upplevelse för Ludmilla var ändå när man tog de tre små barnen från henne igen och skickade dem till Petrograd. Märkligt nog överlevde de tiden där. De två äldre matade den lilla med vad de hittade och kom åt.

Efter en tid kom ett beslut att barnen skulle återföras till lägret i Luuga.

Den 1 december 1919 satte man hela familjen på tåg för att de skulle återvända hem. Då var den äldsta dottern Liidia redan död. Hon hade dött i Pihkva. Treåriga Ludmilla (samma namn som mamman) var kritiskt uppsvullen av svält. Ändå var det hon av barnen som överlevde. Mellandottern Nilla dog i Estland och sonen Feodor förlorade förståndet innan han också avled.

Detta är en familjs tragiska historia under detta år, 1919. Det finns många fler…

 

Detta är också tiden för morden i Rakvere när bl.a. den ortodoxe prästen Sergeij Florinski mördades. (se min blogg 3.10 2009)

…

I dag skrattade vi verkligen roat tillsammans med Hanno om allt krångel de måste hålla på med under sovjettiden. Nästa 20 år tog det tills vi kunde se det humoristiska i all fullständigt onödiga kontroller av varor och annat. Han berättadwe flera saker och så kommer jag bara ihåg hur det var när det skulle provsmakas sprootid. De där små rökta inlagda fiskarna ni kanske har sett. Då provades dels den sorten som tillverkades i Kirovkolchosen utanför Tallinn, och andra från andra länder. Det var viktiga herrar med för att avge omdöme. ”Först tog han en fisk från” kirov” och sedan en dansk, då spottade han ut den danska och så var kirovkolchosens sproted godkända för leverans i hela unionen.”

 

---

[i] Jaan Anvelt: 5 november 1917 ledde Jaan Anvelt (1884 Viljandi -  1937 Moskva) sina kommunistiska revolutionärer till makten i Estland. De förlorade makten den 4 mars 1918 när Tyskland ockuperade landet.

[ii] Karl Luts tillförordnad utbildningsminister i Estland.

[iii] Grigorij Zinovjev. Han var med när Lenin for genom bl.a. Sverige för att förbereda revolution i Ryssland och hörde till den innersta kärnan bland bolsjevikerna. Vid den här tiden var han ordförande för sovjeten i Petrograd och ordförande för Kommunistiska Internationalen.

Både Anvelt och Zinovjev hörde till de bolsjeviker som Stalin arkebuserade under ”den stora terrorn”. Mördare mördar mördare. Hanno berättade just att Anvelt var i ett förhör när förhörsledaren blev så arg att han kastade en brevpress på honom. Det var så han avled. Men det är inte officiellt erkänt ännu, sa Hanno.