.

Ledare i dagens DN:

Nostalgi: Offren saknar inte kommunismen. Signerat – Erik Helmerson.

Först mina egna tankar om nostalgi. Jag minns när vi var i Haapsalu för flera år sedan och vi beundrade de vackra trähusen, dvs de hade vrit vackra en gång, då var de ganska förfallna. Ni vet ju hur Ilon Wikland gav oss Bråkmakargatan. Det var Haapsalu. Några andra svenskar som också var på tillfälligt besök hördes kommentera en bit bort: De kommer ta bort det här pittoreska! Och vi blev så upprörda. Även folket i Baltikum måste också ha rätt att leva ett anständigt liv!

I dag skriver alltså Erik Helmersson om ett besök i Riga på stadens 810-årsdag..

Nyligen kunde vi högtidlighålla två andra jubileer. Estland, Lettland och Litauen firade 20 år i frihet, och det var lika lång tid sedan den misslyckade kuppen i Moskva för att återinföra kommunismen.

I medierna kunde vi bland annat träffa någon överlevande kuppöverste som var besviken över Sovjetunionens förlorade glans. Vi såg också enkäter där missnöjda ryssar tyckte att det var bättre förr.

För den som ibland skriver om kommunismens fall blir det tydligt hur nostalgin lever kvar också i Sverige. Det kommer alltid respons från människor som pekar på vad de ser som marknadens och demokratins misslyckanden i öst.

Men. Vad man mycket sällan ser är enkäter där missnöjda balter, polacker, ungrare eller tjecker längtar efter den kommunism där de som barn lekt. För den som glorifierar Sovjettiden kan det vara nyttigt att tänka på de länder som tvingades att agera imperiets skyddsvall mot väst. Länder vars befolkning var lika berättigad till demokrati som vi men som aldrig fick chansen att ens lukta på den.

Det är ingen vågad gissning att de Rigabor som nyligen firade sin stad och sina 20 fria år är mindre anstrukna av den nostalgi som vi ibland ser prov på i Moskva.
Inte ens när balterna nyligen genomgick sin ekonomiska kris verkade de överväga att återinföra realsocialismen. I stället jobbade de hårdare och sparade mer. I de enkäter man då kunde läsa var ett vanligt svar: ”Det är i alla fall bättre nu än under kriget och Sovjettiden.”

Man ska nog inte förvånas över att de ockuperade ger annorlunda svar än ockupanterna.

I kommentarerna finns det naturligtvis någon som skriver om hur ryssarna lider i dessa länder. Jag minns när jag kom hem 1978 efter mitt besök i Tallinn och berättade för Kristina om vad jag sett i Tallinn. De sa till henne: ”Du ska inte tro på sådant. Du ska se med egna ögon.” Jag vill säga detsamma. Men jag vet ju också att propagandan är stark. De som vill att ryssarna far illa i Baltikum kan visa det genom att manipulera verkligheten. Nu går de inte längre att visa Lasnamäe, som de gjorde tidigare när Ants chef var där hon fick veta att i de fallfärdiga husen hade de tviongat ryssar att bo. Sanningen var tvärtom. När husen byggdes och esterna såg att de snart skulle få en egen bostad och slippa dela lägenhet med flera andra okända faniljer, då kom det folk från Ryssland med papper på att de skulle bo i de nybyggda moderna lägenheterna. Nu börjar det se riktigt bra ut i Lasnamäe också. Men det går säkert att hitta ett och annat förfallet hus. Det finns tyvärr fortfarande människor som inte hfta möjlighet att renovera. Men det gäller både ester och rysktalande.

En kommentar också till utdraget ur Elisabeth Åsbrinks bok: Och i Wienervals står träden kvar i Boklördag, DN. Hon skriver om att judar inte fick komma till Sverige. I Estland var de välkomna under den fria tiden 1920-1940 när esterna själva fick bestämma. Dessutom hade de autonomi, vilket esterna var ensamma om att ge judarna.