Aug. 20, 2011
Klockan är tre på eftermiddagen. Jag har just sett ett program på TV om en man och hans liv. En man, Ants Paju, som skickades till Sibirien som 5-åring och som nu stod med tårar i ögonen vid sin släktgård som helt förfaller. Granngårdarna, sju stycken, förfaller också. Alla boende skickades iväg till Sibirien för att förintas, menar han. Han talar naturligtvis en bra ryska, men han har bott i sitt Estland sedan 11-årsåldern. Han blev författare och politiker. Det som föranledde detta program var att han sett till att en stor staty av Kalevipoeg sattes upp i Põltsamaa. Först kördes den runt i Estland och hälsades med musikorkestrar och folkdansare på de centrala torgen.
En dag som denna funderar man naturligtvis på vad som gör att en nation är en nation och skall vara en fri nation. Här är det språket och kulturen som binder människor samman. Och numera kunskapen om hur livet kan spolieras av att man inlemmas i en kultur som är så olik den egna. Tvärt emot vad som sades under Sovjettiden var tsarernas Ryssland inte alls lika svårt att leva i. Det var ju under tsarernas tid som frihetslängtan började vakna, och känslan av att "vi kan förändra". Redan under andra hälften av 1800-talet kom förändringar. Livegenskapen försvann och man kunde börja välja vilket liv man ville leva. Allt detta togs ifrån dem. All frihet försvann. Ja, själva livet försvann i skräck, oro och förvirring för dem som inte dödades direkt. Visst förstår jag Ants Pajus tårar. Han är död nu. Han dog 28 juni och fick alltså 20 år av frihet. Han hann sitta i riksdag och vara borgmästare i Jõgeva. Men han kom aldrig ifrån sina minnen.
Nästa TV-program var ett amerikanskt inslag om Estlands nyare historia. Vi fick se om frihetskriget, ockupationerna och så den nya frihetskampen. Något som dominerar i den estniska kulturen är sången. Inget annat land har så många folksånger nedtecknade och fortfarande levande. Sångfestivaler hölls även under ockupationen även om de utnyttjades av kommunisterna till propaganda. Av någon märklig anledning tilläts sången ”Mu isamaa on minu arm." Nationalsången och andra nationalistiska sånger var totalförbjudna.
Inför sångfestivalen 1969 förbjöds "Mu isamaa on minu arm" men spontant och utan dirigent började sångarna ändå sjunga den. Publiken sjöng med och så småningom var det en dirigent som steg upp i dirigentstolen. Partichefen i Estland Johannes Käbin satt som vanligt på första bänk, och han visste naturligtvis att Moskva förbjudit sången, men han resonerade så: "Om folket vill sjunga, låt dem sjunga." Malle var där och berättade att det var en underbar kväll.
Efter befrielsen och några år senare vårdades f.d. partichefen (han byttes ut 1983)på ett ålderdomshem där han sågs som vilken gamling som helst. På samma avdelning fanns en man som under kriget blivit officer i den tyska armén. Han hade suttit i sovjetiskt fångläger för det. Nu var han alltså också gammal och trött, men han har berättat att han tyckte det var trevligt att samtala med Käbin, och på Käbins begravning 1999 sa han: "tänk att den siste som Käbin hade trevliga samtal med var en f.d. tysk officer. Livet är lustigt."
Sången spelade en stor roll under detta frihetskrig. Till skillnad mot det krig esterna kämpade i 1918-20 hade de nu inga andra vapen än sången! Tänk att jag blir så upprörd när jag tänker på den där artikeln Harry Schein skrev i DN efter att ha hört sångfesten i Tallinn: "Jag känner igen mig från min ungdoms Österrike", dvs han hörde nazism i de estniska sångerna. Och kanske det värsta av allt: Ingenting tog tidningen in för att rätta till hans hemska uttalande. Jag vet det eftersom jag hade en korrespondens med Hans Bergström då. Schein själv besvarade inte mina brev. (se 14.2. 2010)
Nu har klockan blivit 19 och jag ska se utsändningen från dagrens sångfestival i Tallinn. Jag berättar om den i morgon.
