.

Det var en gång ett folk, som bodde mittemellan. Det var helt enkelt ett gränsfolk. De levde sitt eget liv på sin egen del av jorden. De hade sina vanor och sina seder. De levde med varandra, och gjorde inget väsen av sig bland andra människor. Så levde de i 700 år.

Någon gång kan vi vanliga människor bli påminda om att de finns. Jag såg för första gången en Setukvinna vid invigningen av Turistmässan i Tallinn 1995. Det var en riktig bondkvinna klädd i folkdräkt och med enorma smycken om halsen. Ingenting visste jag och ingenting förstod jag. Men jag blev intresserad.

 

En sommardag 1998 när vi satt på gården mitt i det vackra Estland, sa Hanno, att han tyckte vi skulle besöka en Setufamilj.

”Det finns en familj, som vi kommit mycket nära,” sa han.

”Vad är det för särskilt med Setu?” Frågade jag.

Då började Hanno berätta lite grand.

 

”Setufolket är ett folk i sydöstra Estland. Dom är ester. Har alltid bott i Estland, men är ändå ortodoxa. De talar både estniska och ryska, och därför försökte kommunisterna använda sig av dem, när de skulle förryska Estland. Antagligen trodde ryssarna, att de var mer ryssar än ester. Och det är naturligtvis förklaringen till att ester är misstänksamma till dem."

”Jaha, ” tänkte jag, ”det lät inte så upphetsande.”

Sedan blev det inte så mycket mer sagt om dem.  Vi bestämde bara, att vi skulle resa nästa måndag, när Hanno kommit tillbaka från sin Finlandsresa. Under tiden gjorde Ants och jag en liten tur i det svenska Estland. Så fort jag fick tillfälle frågade jag människor jag pratade med, om de kunde berätta något om setufolket. Men det var inte mycket jag fick veta.

”Jag vet egentligen ingenting” sa Ivar som är historielärare.

”Akta dig, de är hästtjuvar”, sa någon annan, med ett leende, ”men ni har väl förstås inga hästar med er.”

På söndagskvällen sammanstrålade vi igen med Hanno.

”I kväll ska vi titta på TV”, sa han. ”Det handlar om setufolket. Sätt på TV: n.”

Så fick vi se invigningen av Setumuseet på TV.  Det hade invigts några veckor tidigare med högtidstal av kulturministern och folksånger av olika sånggrupper. Men det var inte vanlig nordisk folkmusik utan en sorts entonig sång ledd av en försångerska. Det lät faktiskt exotiskt.

”Vi måste ha presenter med oss. Jag måste till apoteket och köpa eter till dem”.

”ETER?”

”Jo, ni förstår att Setufolket dricker eter och berusar sig på det.”

”Men är inte det farligt?!” Sa kloka svenskarna och kom ihåg den där polypoperationen för nästan 50 år sedan, när vi blev så illamående.

”För dom är det inte farligt, det är en gammal tradition.  Skulle någon av dom få för mycket i sig, lägger de sig ner, och så pyser gasen ur munnen. Men ni ska absolut inte pröva!”

Det låter ju inte särskilt hälsosamt!

 

På måndagsmorgonen for vi iväg genom det estniska landskapet. Visste ni, att solen alltid lyser över Estland? Visserligen är det regnrekord i år, men på något sätt lyser solen i alla fall. Numera är de stora vägarna asfalterade, åkrarna odlade och vyerna vidsträckta. Stora gröna eller gula fält, avbrutna av gröna, stora skogar.

”Hur kommer det sig, att alla träd är lika höga i skogarna?” Kunde jag inte låta bli att fråga. Hanno tänkte efter.

”Under kommunisttiden avverkade man nästan ingen skog, så alla träd har stått och växt i över 50 år. Det Moskva ville ha av esterna var kött och mjölk, så skogen fick stå orörd.”

Det finns så mycket Hanno berättar för oss, som är så självklart för honom, men som låter märkligt i våra öron. Vi, Ants och jag, har väl vant oss, men vissa saker går inte att säga i Sverige. Många tror att vi ljuger eller drar till eller vinklar. Men jag tror jag förstår vad han menar. Moskva ville inte ha skog, då blev skogen kvar. Moskva ville ha kött, då fick hellre esterna svälta.

Nu får jag inte glömma att berätta om storkarna. Estland är fyllt av gårdar. Herrgårdar. Det var under den tiden den balttyska adeln bodde här. Under den tid Estland lydde under den ryske tsaren var det ändå den tyska adeln som härskade. På varje herrgård fanns ett eget spritbränneri. Varje bränneri hade en skorsten, och varje skorsten hade en storkfamilj. Högt däruppe står de och spanar ner på oss. Om de inte letar mat på åkrarna. I början måste vi stanna för varje stork vi såg och ta fram kameran.  Nu börjar vi bli så vana, att vi reagerar nästan bara när storkarna går över vägen eller utefter dikesrenen. Stora, vackra och i högsta grad levande.

Nåväl, resan tog slut. Vi mötte skylten där det stod Setumaa. Setuland. Länet heter helt enkelt så. Detta är Setufolkets eget land. Vi upplever inte skillnaden så stor. Husen är kanske mindre, men annars ser de likadana ut som i övriga Estland. Gulgröna eller brungula som om de lånat färg av bärnsten. De människor vi ser, ser vanliga ut. Inga folkdräkter, inga andra konstigheter heller förresten. Vi går in ett hus i centrala Värska, huvudorten för setukeserna i Estland. Det är mörkt och stängt som vanligt i sådana här byggnader i Estland. Men Hanno ger sig inte, utan hittar en dörr, som går att öppna, och där inne finns en dam, som visar sig vara fru Lövi, museiföreståndaren. Hon hälsar på oss, och säger som den mest självklara sak i världen, att vi ska hämta Paul, och komma tillbaka, så ska hon visa oss museet. Vi undrar förstås, om ”alla” vet att vi är i Värska.

När vi träffat Paul och sammanstrålat på museet berättar fru Lövi för oss:

I 700 år har setufolket levt här. Just här. Gränserna var mycket bestämda. Man försörjde sig på det naturen gav, och blandade sig inte med andra folkslag. Om någon gifte sig med en ”utomstående” blev det problem. Han eller hon blev aldrig accepterad. På det viset kunde man behålla sin kultur och sina vanor. För att räknas som setu måste man vara det till hundra procent.

”Jaha, då förstår jag.”

Men något hände. Andra världskriget bröt ut och ockupanter kom från alla håll. Männen blev inkallade, de försvann eller dog. Kollektiviseringen påbörjades 1949. De som protesterade dödades eller blev deporterade till Sibirien. Ungdomarna flyttade till städerna för att kunna försörja sig. Den urgamla setukulturen började upplösas. Barnen kunde inte längre göra alla dessa sysslor, som deras förfäder så självklart gjort. Allt tenderade att suddas ut, och de så viktiga rötterna försvann. Det gick ju inte längre att skydda sin kultur; man kallar sig numera setu även om en förälder är vanlig est.

1992 kom någon med en idé.

”Vi måste ha ett museum.” Men det fanns inga pengar, och det fanns ingen mark.  ”Vad behöver vi?”

Kommunen skänkte mark och genom insamlingar och sponsorer fick man pengar att köpa byggmaterial.

Den första frågan man ställde sig, när man skulle börja byggandet var: Vad är en setubondgård utan vatten och bastu?

”Nåväl. Då börjar vi där.”

Och där började också vår visning. Mot bastun!

Gården består av flera vackra nybyggda trähus på en stor grästun. Lite vid sidan av ligger bastun. En riktig äkta rökbastu. Jag undrade lite försynt, om det inte var jobbigt att sitta i röken. Men den vädrar man ju ut, så det var ju inga problem. Så berättar fru Lövi för oss att förre statsministern Mart Laar har badat i den bastun, och då stod en av kvinnokörerna utanför och diktade en ny sång om honom (det är så deras sånger kommer till). Det var naturligtvis mycket smickrande, och setufolket fick en ny vän.

Och brunnen med vatten fanns ju där utanför. Och den är förresten helgad av prästen. Jag har förstått, att vatten är på något sätt magiskt i Estland. Inget hus får byggas utan att man har kontrollerat hur vattenådrorna löper i marken. Och här blev dricksvattnet helgat av prästen. Setufolket säljer faktiskt färskvatten från Värska. Det finns att köpa i affärerna i Tallinn.

Så går vi till skafferiet. Det ser ju lite opraktiskt ut med stockar till golv, och så särskilt tätt ligger de inte heller. ”Lite konstiga var de ju i alla fall.” Men, nej. Eftersom förrådsbyggnaden var så väl genomluftad på det här sättet kunde man förvara maten där till och med på sommaren. Det var helt enkelt mycket väl genomtänkt.

Själva boningshuset består egentligen av endast ett rum, men med fyra funktioner. Kök, vardagsrum, sovrum och bagarstuga. Bakugnen är skickligt byggd så att man kan sova runt den på fasta britsar och få värme. Föräldrasovrummet är delvis avskilt, där sover även de yngre barnen vintertid. Äldsta dotterns säng står för sig själv i köksavdelningen. ”Hon måste gifta sig först av barnen,” säger Paul som om det förklarar allt. Jag begriper inte riktigt, men det ska väl visa sig vad som menas med det.

Här levde man ett mycket enkelt liv. Ingen lyx som gardiner och andra utsmyckningar var accepterade. Den rikedom man eventuellt samlade på sig fick man visa med kvinnornas smycken.  Ju större halssmycken, desto bättre, ju tyngre, desto förmögnare familj, och en bra brud att gifta sig med.

Vardagslivet var synnerligen inrutat. Kvinnor och flickor hade sina bestämda sysslor, som tog hela dagarna och ofta kvällarna i anspråk. Männen hade sina sysslor. På söndagen gick alla i kyrkan. Man tillhör den ortodoxa kyrkan. Och det är också en källa till bekymmer. Den förre prästen agerade för att man skall lyda under Moskva och den ryska kyrkan, men det vill inte setufolket. Man lyckades avsätta honom och fick en ny präst, som accepterar deras egen vilja. De är estnisk ortodoxa, och tillhör den grekiska kyrkan.

När vi sitter där i storstugan Hanno, Ants, Paul, fru Lövi och jag börjar Paul berätta.

”Livet var så osäkert då. 1954 arbetade min pappa på kollektivet. Han hade hustru och barn att försörja. Någon lön utbetalades inte förrän efter ett år. När dagen äntligen kom för den livsnödvändiga lönen, fick han veta, att ersättningen för ett års arbete var en filmföreställning på kolchosen. Man visade en rysk arbetarfilm. Utan det naturen gav, hade de naturligtvis inte överlevt.

Jag blir naturligtvis alldeles stum. Jag har så svårt att förstå, att någon överhuvudtaget kan överleva med en familj utan att få betalt för sitt arbete. Jag försöker föreställa mig, hur man lever ett helt år utan pengar.

”Men kanske var det trots allt värre för grannen.” Paul fortsätter att berätta.

”Här i granngården bodde en familj med fem barn. 1949 sådde bonden sina åkrar. Han såg att det skulle bli en god skörd det året, och kände tillförsikt inför vintern. Men då påbörjades kollektiviseringen. Han tvingades lämna sin mark och istället arbeta på kolchosen. Utan mat och utan lön. Med hustru och fem barn att försörja. I sin förtvivlan tänkte han då på sin egen odling. Han visste, att det fanns mycket ätbart där. Han kunde ju till och med se den från sitt fönster. Han gick dit och tog några strån från sin egen åker till sin familj. Det upptäcktes och kostade honom sex år i hårt arbetsläger i Assalemma i Estland. Där bröt han benet i ett stenbrott, kom så småningom hem, men hade totalt tappat livslusten. Han dog strax efter hemkomsten.”

Paul börjar spela på ett litet dragspel som finns där, men det låter inget vidare utan fru Lövi fortsätter att berätta om gamla tider istället.

”Vävstolen sattes upp i storstugan på vintern. På våren flyttades den ut i flickornas stuga. Man såg till, att de alltid hade arbete. Det var mycket som skulle vävas. För det första måste ju hela familjen ha kläder, för det andra måste de väva sin egen hemgift och dessutom måste de tillverka presenter till alla i den familj de en gång skulle tillhöra. Det var ett ständigt arbete om de skulle hinna. Gifta sig måste man ju och det gällde att ha friare. Äldsta dottern måste först hitta någon.”

Så börjar hon berätta om sovarna.  Alla flickor skulle ha en sovare. En pojke alltså, som kom och sov i hennes säng på natten. ”Det hände ingenting. De bara sov!” Det gick ju bara under den varma tiden, när de låg i flickstugan. Och nu förstår jag det där med äldsta dotterns säng i köket. Äldsta dottern måste bli gift först. Hon måste ha en sovare först, och då gällde det att utnyttja tiden. Eftersom hon sov för sig själv på vintern, kunde hon ta emot en sänggäst hela året. Skulle någon komma och fria till andra dottern innan den första var gift, fick han lov att vänta. Hur kära de än var. Äldst först. Blev inte äldst gift, kunde ingen annan heller gifta sig. Det berättas om en flicka som inte ville ha någon sovare, men som fick lov att ge med sig. Annars kunde man tro, att hon var underlig på något sätt.

Vi går runt i stugorna och förundras över hur praktiskt allt är. Tänk en sån detalj som potatiskorgen, som är spetsig i botten för att den ska passa mellan fårorna.

Så säger fru Lövi när vi frågar efter toalett:

”Här finns en fin och nybyggd, men setufolket hade aldrig toalett förrän på 30-talet.” Så förundras man över det också, men nu ska vi vidare. Vi ska äta middag hemma hos Paul.

 

Nu kör vi inte längre på asfalt. Nu är det sandvägar, men luften är så stilla denna dag, att dammet, som yr efter oss ligger kvar som ett moln mycket länge. Vi kommer fram till Pauls gård. Men det är inte längre han som är bonden. Nej, det är äldste sonen Kalver och hans hustru Ene som bor här med sina pojkar.

”Det här är nya bondmoran” säger en stolt svärfar.

Ut ur huset ramlar så sonen Alar och hans hustru Kristi. Skrattande hälsar vi på varandra och vi känner oss hjärtligt välkomna. Inne i huset ligger den gamla Anne. Farmor. Böjd av hårt arbete, men nöjd ändå. Hon visar med stolthet de fotografier som sitter på väggen. Anne i sin folkdräkt med alla sina tunga smycken. Jag förstår. Hon var rik bland setufolket. Både ekonomiskt och i själen. Men ändå säger hon till sin svärdotter Viivi, Pauls hustru,

”Du ska inte alltid hålla på med något arbete. Du ser väl på mig, att man inte ska arbeta så hårt.”

Ja, krokig är hon, och hasar sig fram gör hon. Hon har haft Parkinsons sjukdom i sjutton år, men det finns ändå lugn och tillfredsställelse i hennes ögon. Hon letar också fram fotot från sin 70-årsdag. Hon sitter i mitten med hela släkten och alla vänner runtomkring. Hon har på sig folkdräkten naturligtvis, precis som de andra kvinnorna på festen. Nog ser det ut som om mor Annes smycken väger tyngst.

Vad bjuds vi på? Gul färsk potatis, nystekta kantareller, färsk torgsallad, smör, hembakat rågbröd, ost och lite korv. Det behövs ingen korv. Godare potatis har jag aldrig ätit. En underbar måltid. Och så sitter vi på gården och äter, för den pjåskiga svenska gästen tål inte målarfärgslukten i huset. ”Aldrig har det varit så stilla här”, säger Viivi. ”Här blåser det alltid om öronen. Aldrig brukar vi kunna sitta i lugn och ro här.”

Så denna stilla kväll sitter vi och lyssnar på berättelser om deras liv, och vi går och ser när kon mjölkas och när hästen leds ut på bete. Vi tar en liten tur runt den stora köksträdgården.

När vi går runt och tittar säger Viivi som en fullkomlig självklarhet:

”Det var så annorlunda förr. Här kände alla varandra, vi var ju bara vi, och aldrig stals något. Vi behövde ingen som bevakade oss.”

”I morgon åker vi till torget i Tallinn och säljer svamp och potatis,” säger Paul.

”Men det är ju 30 mil! ” Säger vi.

Men så är det. Resa på natten, sälja på dagen och resa hem.

”När Sovjet ockuperade Estland ändrade man gränsdragningen.”

Paul tar fram en karta. Han visar den gamla gränsen, som går med en jämn båge över Peipsisjön och runt hela Setumaa.

”Här ser ni, hela Setuland tillhörde Estland. Vi är ester, och inget annat. Men titta här på den nya gränsen som ritades under ockupationen. Den skär av Estland. Krokig och ojämn går den på fel sida om sjön. Där är en liten böj, för där upptäckte de att det bodde två ryssar. De var säkert inte nyktra när de ritade den här gränsen.  Tvärs igenom vår del av landet går den. Halva min skog hamnade i Ryssland. Förut spelade det inte någon roll. Då var ju marken stulen från oss, men nu, när vi ska ha fått tillbaka vår egendom, då har de taggtråd och gränsvakt, och jag får inte tillbaka min skog. Men det värsta är väl att nu är vi inte längre ett gränsfolk. Nu är vi två gränsfolk. Vi är effektivt avdelade. Familjer hamnade på olika sidor. En man som hamnat på den estniska sidan ville begrava sin bror på kyrkogården i Värska, men eftersom han tillhörde Ryssland numera var det fullständigt omöjligt.”

Det är naturligtvis fruktansvärt traumatiskt att förlora så mycket, både familj och mark, två gånger under sin levnad.

”Kommer vi för nära gränsen kommer gränsvakten med laddat vapen. Kom förresten, så åker vi dit.”

Vi hoppade in i bilen. Alar körde och det hoppade och skumpade på konstiga vägar. Egentligen var det bara 200 meter till gränsen från deras hus.

Ja, verkligen. Det var en taggtråd. Och en bunker. En jordbunker med två smala avlånga fönster.

”Där står han och tittar på oss.”

Ants tog fram kameran för att ta ett kort. Då hörde vi allihop att det rörde sig i bunkern vi hörde ljudet av en mantelrörelse..

”Akta er!” Sa Paul. ”Han kan vara stupfull. Tar han er blir det 48 timmar i förvar i Pskov.”

Ja, det hade ju inte vi tid med, så vi drog oss lite tillbaka.

”Det är ju så, att det är ju nästan bara rysk gränsvakt här, esterna patrullerar bara ibland. Jag vet inte varför det måste vara så här allvarligt. Vi fällde några träd för en tid sedan. Ett råkade falla med toppen in över den ryska gränsen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi gick i alla fall över och kapade trädet. Då kom vakten fram med draget vapen. Det var mycket obehagligt. Vi gick tillbaka och drog in det vi kunde av trädet, och lämnade resten till ryssen.”

”I början förstod inte folk riktigt att det blivit en riksgräns här där det alltid varit vårt land. Det fanns folk som sa, att ´jag ska handla i min affär, som jag alltid handlat i’, men efter att ha suttit i fängelse några gånger gav de upp. Det berättas också, att de till och med arresterade en tjur som leddes över gränsen.”

 

Vi återvände till huset, middagen hade vi ju redan ätit upp. Snart skulle vi skiljas åt. Det kändes lite sorgligt. Man lever så intensivt när människor berättar om sina liv. Vi tog en tur till kyrkogården.

En vanlig ortodox kyrka med lökkupoler, en stor kyrkogård med mycket gamla och helt nya gravar.

Vid entrén fanns en tavla med de viktigaste gravarna. Poeten, setubonden, Paul Haavaoks grav var markerad, liksom fem försångerskor. Det tyckte jag var märkligt, att deras gravar var extra viktiga. Men jag fick veta, att det var en stor ära att vara försångerska. Det är dessutom krävande. Hon måste alltid vara beredd att dikta nya sånger. Hon är konstnär. Och betraktas som en mycket viktig person.

Vi läser på en gravsten. ”Att leva är arbete. Att dö är vila.”

Tidigare hade setukeserna inga efternamn. När Estland blev fritt första gången krävdes det att alla skulle ha det. Då fick man välja vilket namn man ville. Självklart valde man då det vackraste man kunde hitta på. Om du vill veta vad som är det vackraste som finns, ska du söka upp kyrkogården i Värska och läsa efternamn. Öunapuu. Kodumaa. Järvajögi. Det betyder äppelträd, hemland och sjöflod. Det låter inte så vackert på svenska, men för en estländare är det musik.

Då ser vi en sten med namnet Salme Laiuste. Laiuste, det måste vara en släkting. Ants mamma är ju född Laiuste.

”Vem är det?”

”Det var en prästfru.”

Ja! Då minns vi hur moster Tanja har berättat om onnu Kokka. Han var bror till Ants morfar. Präst i ortodoxa kyrkan. Egentligen hette han Nikolai. En gång var Tanja på besök i Värska hos farbror Kokka och tant Salme. Hon hade legat på sjukhus i Pärnu i tre månader med graviditetsförgiftning. Hon for direkt till Värska, och kände sig så fri. När hon kom fram, låg snön över kyrkogården. Gudstjänsten var just avslutad, och människorna kom ut från kyrkan. Först kom prästen. Fader Nikolai. Klädd i sin långa prästdräkt. Tanja kunde inte motstå frestelsen, utan samlade ihop snö till en boll och kastade. På honom! Han drog upp sin långa kjol, och så började ett veritabelt snöbollskrig på kyrkogården mellan prästen och en höggravid kvinna. Folket stod förundrat och tittade på. Men den historien handlar egentligen mer om den tokiga släkten Laiuste än setufolket. Några år senare dog fru Salme i förtid, och så småningom tog fader Nikolai sitt hembiträde, den unga setukvinnan Annouscka till sin kvinna. Hon födde honom senare en son, men då hade de flytt undan röda armén, och bodde i New York.

Tänk att vi glömt att Tanja berättat för oss om Värska!

För övrigt hade vi otur som kom en måndagskväll. På söndagar är kyrkogården full med folk. Då kommer familjerna med matsäck och sätter sig på de obligatoriska bänkarna och pratar, diskuterar, äter och umgås. Man tar det som en självklar utflykt för att alla ska träffas, även de döda.

Vi tar farväl, men bestämmer att vi ska äta frukost tillsammans nästa morgon.

Natten var orolig. Vi bodde på ett gästhem där det fortfarande fanns rester av sovjetmänniskan kvar. Det var ett gästhem för lärarkandidater. Sovrummen var som små klassrum med det allra enklaste möblering man kan tänka sig. Lakanen var rena. Städningen var gjord för några gäster sedan, och toaletten på bottenvåningen var rengjord för väldigt många gäster sedan. Jag satt utanför den dörren och väntade på att vi skulle skrivas in, när en kvinna kom vacklande ut utan att förmå sig att stänga en enda dörr efter sig.  Att de inte kan hålla sina toaletter så rena, att man kan använda dom utan att vara rädd för att man ska svimma av lukten och ohygienen!

Det kändes underbart att komma tillbaka till Pauls går nästa dag. Där var det rent och målarlukten var borta. Hela natten hade de haft fönstren öppna. För min skull.

Vi blev bjudna på den speciella grönsaksröran, som ”alla” ester åt på morgonen förr i världen. Samt kaffe ost och ”tre dagars surgurka”. En läckerhet.

”Hur ska setufolket klara sig?” Frågade vi.

”Det är bekymmersamt. Kommunen är fattig. Det byggs inga nya bostäder. Människorna är fattiga. Ingen har egentligen råd att handla. Ungdomarna kan inte bosätta sig här, där det inte finns några jobb, och ingen kan försörja sig. Förra året dog 20 personer i Värska. Det föddes 3 barn.”

”Om Petseri åtminstone var halvfritt, så vi kunde besöka vår katedral och våra släktingar!”

”Det har hållits en omröstning bland alla som bor i det ryska Setumaa. Det visade sig, att alla vill tillhöra Estland. Även den rent ryska befolkningen. Precis som i Ivangorod öster om Narva förresten. Det är ju också en estnisk stad, som definitivt förlorades 1991.”

Vi blir tvungna att lämna Paul och hans familj. Som avskedsgåva får jag en liten keramikgumma av den unga Ene. Kantareller och några kilo av den goda gula potatisen skickar de också med oss.

”Ses vi inte på torget i Tallinn, så ses vi nästa sommar!” Säger vi och tackar för ett underbart besök.

Vi sågs på torget i Tallinn. Kristi sprang fram till oss och berättade, att pojken Mikk, 9 år hade letat fram böcker om Sverige och studerat det. Då lämnade vi över vår kartbok över svenska vägar, och hoppades att vi ses i Sverige.

Alltid ska jag minnas den respekten som alla i familjen visade varandra. Alltid ska jag minnas den självklara samhörigheten de kände. Trots sin livssituation var de fria människor när de var i sitt eget land. Jag såg på Alar på torget, att han längtade hem.