.

När jag tittar igenom min lista över böcker jag läst sedan jag började med bloggen, då ser jag för det första att det är inte alla böckerna. För det andra att det är en stor dominans av böcker om Stalin. Och fler har jag som väntar på att bli lästa. Varför är jag så intresserad av just honom? Det är väl självklart att det är intressant med en så sjuk och så fullkomligt hänsynslös  människa med så mycket makt.

Och varför vågade så få ärligt säga att han var galen?

Varför var det så många utanför Ryssland som beundrade det han gjorde? För att han så konsekvent arbetade mot det stora målet: kommunismen i hela världen? Ingenting kunde stå i vägen för de ambitionerna. Och han lyckades få allför många med på noterna. Han satt till och med tillsammans med Bucharin och diskuterade avrättningen av Bucharin själv. Han lyckades få offret att intellektuellt förstå att det fanns ingen annan lösning. Han måste mördas.

Naturligtvis kommer vi också fram till frågan: Varför frågade de inte esterna? Den som jag måste få svar på. Hur kunde vi i väst låta bli att fråga de människor som flydde i panik från Estland (och andra östeuropeiska länder) varför de flydde. Om några människor visste vad som skedde i Sovjetunionen, då var det just de människorna, som nyss levt i ett land där man kunde andas fritt, och sedan ockuperades till ett liv i skräck, fasa och död. Men vi frågade inte. I Sverige fanns det många att fråga. En tidigare statsminister, August Rei som förresten föddes för 150 år sedan den 22 mars 1886. Vi frågade honom aldrig. Inte heller ambassadör Laretei, som också fanns här. Ja, de var ännu fler som skulle kunnat berätta. Är det för att vi svenskar alltid vet vad som egentligen är sant, eller är det för att vi gick på lögnerna som spreds från Sovjet att de var nazister/fascister allihop. Eller var det helt enkelt för att Sovjet/Ryssland var/är ett så stort rike med fruktansvärda vapen?

Vad försiggår egentligen på regeringsnivå? Hur resonerar man? För det mesta får vi inte veta. Just nu har vi fått kunskap om hur det resonerades på UD under och efter kriget när det gällde de baltiska staterna. Och det är skrämmande. Kallt resonerade man om att Sovjet antagligen måste ha en militärbas kvar i dessa länder.  Åt vilket håll  var de vapnen riktade? Mot Natoländerna runt omkring oss naturligtvis. Utan svårighet kunde de omdirigeras mot Sverige också.

Ja, jag beundrar de baltiska staterna som faktiskt lyckades få ut all sovjetisk/rysk militär. Även om det skedde först efter ett par år. Vilket annat land skulle acceptera att ha fiendens militär i sitt land. Sin fria republik. Hur kunde svenskar resonera så märkligt? Aldrig förstod man sig på de här små ländernas styrka och envishet!

En annan fråga jag söker svar på är: Varför har man klandrat de baltiska republikerna så hårt för att de inte klarade att hålla sina länder fria från diktatur under de tjugo år de var fria mellan världskrigen? Hur såg Europa ut då? Hur lång tid hade de övriga europeiska länderna fått på sig att skapa sitt nya land? Jag ska se om jag hittar svaret i en bok jag har på lut: Isberg, Alvin Med demokratin som insats. Men det dröjer ett tag innan jag ska läsa den. Just nu läser jag ju om Stalins barn.