.

Detta är en karta över landet Estland. Detta är landet Estlands Riksvapen.

Naturligtvis ska man inte kommentera idiotuttalanden. Proletären, en tidning för kommunisterna i Sverige borde få leva i tysthet, men jag kan inte låta bli. Jag måste skriva om idiotierna för att man ska förstå varför folk tror att Estland är ett hemskt land. Alltså. Då kör vi.

Först rubriken:
En smutsig historia.

Den höger som idag styr Estland har aldrig gjort upp med sin smutsiga historia. Glöm för all del inte att den estniska borgerligheten under andra världskriget så till den grad lierade sig med den nazistiska ockupationen, att Estland som första land förklarades ”Judenfrei”, judefritt. Och det utan att SS och behövde röra en finger. I Estland sköttes judeutrotningen av de estniska fascisterna.

Så tror de -eller vill de att alla ska tro. Historieskrivning är ett relativt begrepp. Alla skriver efter sin egen vilja. Ja, Estland var det första land som förklarades "Judenfrei", men Estland var också det första land som gav judarna autonomi. Det var när de själva kunde bestämma. Nej, det var inte esterna själva som gjorde det. Det var nazisterna som initierade de ca 900 judarnas död, och den tyske ledaren hade bråttom för att få äran att vara förs i Europa att utropa ett land som "judenfrei". Att några ester hjälpte till är högst beklagansvärt, men, som sagt, idioter finn det överallt. Sedan kommer naturligtvis frågan: Varför har inte de sovjetiska kommunisterna gjort upp med sin smutsiga historia? De är skyldig till långt fler mord och förstörda liv i Estland än nazisterna. Vi ska också komma ihåg, att när nazisterna kom sågs de som befriare efter ett år, ordagrant menat, i Helvetet.
Estland anslöts till Sovjetunionen sommaren 1940. Efter beslut i den nyvalda folkförsamlingen. Eller som den tidigare ryske ambassadören i Estland sa: Vi kan se att alla ester var glada vid anslutningen. På alla bilder skrattar de av lycka.
Numera vet vi alla —utom kommunisterna, att det var ett typiskt kommunistiskt riggat val. Vi vet att fotografierna inte heller var äkta.
Men bara historierevisionister förnekar att beslutet var folkligt förankrat. Anslutningen till Sovjet befriade Estland från två årtionden av halvfascistiskt förtryck, med brett stöd från en stor folkmajoritet. Det som borgerligheten såg och ser som ockupation, var befrielse för arbetare och fattigbönder.

Vi vet alla att esterna levde ett mycket bättre liv under den första friheten än de sovjetiska folken någonsin gjort. Den nedmontering som skedde efter 1940 är straffbar! Att kalla landet halvfascistiskt är också ett bevis på okunskap. Den fantastiska utveckling som skedde visar på skillnaden i möjligheter. ma kan ju säga, att chansen att lyckas är större om man utbildar människorna än att ta livet av de som kan något. Det är bättre att låta bönderna leva och producera mat  än att sådana som inget kan ska försöka Utan kunskaper. Hur fort förstördes inte Ukrainas produktion efter att landet var en "kornbod"?

1944 befriades Estland återigen. Då från nazitysk ockupation. En befrielse som kostade röda armén 218.500 döda.

Nej, nej, nej. Estland var en fri nation med egen regering när det ockuperades igen av sovjeterna. Ja, det värsta är, att röda armén sköt sina egna om de försökte retirera. Esterna bad aldrig röda armén strida och dö i deras land. Esterna hade varit lyckligare om de lämnats i fred.

Ok, ok, jag slutar nu. Det tjänar ingenting till. Jag kan bara inte förstå vad man har för glasögon på sig, när man inte begriper att människor vill leva sina liv i lugn och ro, och inte hela tiden känna sig oroliga för att förlora det på ett eller annat sätt. Så undrar jag också vad som var fascism uner "den estniska tiden", som esterna själva kallar den.

Så här skriver den Estniska ambassaden i Stockholm på sin hemsida:

... Estlands frihetstid fick dock ett abrupt slut genom Molotov-Ribbentropp-pakten, vilken delade Europa mellan nazistiska och Sovjetiska influenser. Estland ockuperades och blev således ofrivilligt förenade med Sovjetunionen 1940.

Under Sovjetunionens styre decimerades Estlands befolkning, varpå den totala förlusten uppgick till hela 36 %. Den tidigare så välmående marknadsekonomin var förstörd och ersatt med en kommunistkommenderad ekonomi. Trots detta var Estland det land, tillhörande USSR, som var mest ekonomiskt mest avancerat. ( De var ester och européer och hade visat sin duglighet redan under frihetstiden. De var dessutom inte helt knäckta av kommunismen) Estland fick även verka som bedömningsgrund för ett antal försök till ekonomisk reform.

20 augusti 1991 återinfördes självständighetsdeklarationen, från 1918, i Estland. Redan dagen därpå började Estland att återupprätta sina diplomatiska kontakter med andra demokratiska länder. För Estland blev detta ett historiskt datum, vilket kom att innebära fokusering på principerna för landets styrelseskick, och även återställandet av grundlagen.

De har också en fin Kronologi

Jag träffade alltså mina gamla klasskamrater i går. Det var fantastiskt roligt. Somliga var sig lika, andra absolut inte! Men det var ju 50 år sedan vi sågs sist.
Maud är bosatt i Katalonien. "Det är fruktansvärt svårt i Spanien nu. Min dotter har fått sänkt lön, och många, många är arbetslösa." Då kände jag att jag måste fråga, -Estland har ju nyss rett ut sin finansiella kris på ett föredömligt sätt-  så jag frågade: Hur är det med regering och andra välbetalda. Sänker de också sina löner?" "Du är inte klok! De har alla sina förmåner kvar. Självklart." Ändå ska hela Europa hjälpa dem, även Estland hjälper till, men visst skulle det se bra ut i alla krisländer om deras regeringar, riksdagar, bankfolk m.fl. föregick med gott exempel. De är ju mer skyldiga till krisen än de unga som ännu inte fått något arbete, bara för att ta ett exempel.


Soldater från Afghanistan har kommit hem. Försvarsminister Mart Laar och ÖB Ants Laaneots tog emot dem. Mart Laar tackade hela familjerna. "De har kämpat lika mycket som sin soldat."
ÖB sa:"De estniska soldaterna har visat sig vara lugna och rusar inte iväg utan är eftertänksamma." De har skött sig väl i många olika krissituationer.

En soldat på hemväg från Afghanistan.

Såg ni i DN i dag:

Den ryske affärsmagnaten Michail Chodorkovskij fick på tisdagen sitt straff kortat med ett år, från 14 till 13 års fängelse.

Domen — likalydande för hans affärspartner Platon Lebedev — meddelades av en appellationsdomstol i Moskva.

Den innebär att Chodorkovskij, känd som skarp kritiker till ledarna i maktborgen Kreml, kan räkna med frigivning 2016.

De två skulle egentligen har frigetts i år, men i december fick de sina tidigare straff förlängda.

Det ser ju bra ut, men visst är det spännande att se om han någonsin blir fri igen!

Amnesty har i dag utsett dem till samvetsfångar skriver Postimees.

...

Den 11, 17, 21 och 24 jan 2011 skrev jag om Vladislav Savics bok "Putin och rysskräcken". Han menar att vi svenskar har fel förhållningssätt till Ryssland. Att övriga Europa har ett bättre samarbete med dem. Jasenko Selimovic skriver på dagens Brännpunkt i SvD:

Rysk makttörst hotar Europa.

Han diskuterar faran med Rysslands olje- och gasexport till Europa på ett mycket bra sätt, som slår undan fötterna för Savic (som jag annars tycker ger intressanta reportage i radion)

Putin bygger en stormakt med gas och olja som vapen. Lyckas han nu köpa vitryska energitillgångar ger det Ryssland ytterligare kontroll över Europas energiexport. Sverige och EU behöver en nyktrare syn på rysk energipolitik, skriver folkpartisten Jasenko Selimovic.

Den ryska taktiken skulle kunna sammanfattas med: i går tanks – i dag gas. Premiärminister Vladimir Putin inledde under sin tid som president en era av rysk återhämtning och byggande av en rysk stormakt, ledd av energibolagen. Energipolitiken utnyttjas för utrikespolitiska syften och energibolagen är statens vapen.

Samtidigt anstränger sig Ryssland för att monopolisera olje- och gasledningar till Europa och Kina. Från 1999 har det skrivits många olika avtal om att transportera olja och gas från omkringliggande länder via Ryssland. 2002 skrevs bland annat ett 15-årigt avtal om export av kazakstansk olja via Ryssland. I de fall Ryssland inte fick monopolisera olje- och gasledningar byggdes konkurrerande ledningar som skulle minska profitabiliteten hos konkurrenternas (Blue stream), eller bildades gaskarteller i syfte att skapa ”en gemensam exportstrategi”. Det Kreml inte gillar bestraffas och bekämpas med energivapen. Sedan 1991 har landet, världens största gasexportör, stoppat leveranser till olika länder mer än 45 gånger.

... År 2007 skars alla leveranser av kol och oljeprodukter till Estland av i samband med ”statykrisen” i landet.

... Putins ambitioner sträcker sig till en stormaktsposition, vilket kräver ”realpolitik”, rå makt och energioberoende. Det ryska valet nästa år kan innebära en chans att byta riktning. Men det är fortfarande för många osäkra faktorer. Fram till dess att Ryssland ändrar sin taktik bör Sverige undvika att hamna i ett farligt beroende, och samtidigt hjälpa andra EU-länder att ta sig ur det.

Så långt artikeln, som bör ge alla en tankeställare. I Estland planerade man för att lägga in Eesti Energia på börsen. Som tur var gjorde man inte det. Risken att ryssar skulle köpa upp företaget var för uppenbar.

...

Mats Holmberg har i DN beskrivit sitt första möte med Pärnu så: Småvägarna är det som görbilresan genom de baltiska länderna till ett äventyr.

Vi tar spjärn mot stormen i bad­orten Pärnu, någon timme söder om Tallinn. Stadens hurtbullar spelar volleyboll på stranden, deras mera dästa grannar dricker mjölkchoklad på stans kaféer, och som så många gånger senare slås vi av hur det gångna seklets dramatiska och komprimerade historia har präglat de baltiska ländernas kultur.

Det tidiga 1900-talets överklassvillor och insuttna kaféer samsas med sovjettidens betongkomplex. Krogmenyerna varvar klassiska, baltiska fiskrätter med det ryska kökets rödbetssoppor, piroger och de köttfyllda pastaknyten som kallas pelmeni.

Estland, Lettland och Litauen bjuder på en kulturblandning och exotism som saknar motsvarighet inom Sveriges närområde.

I dagens DN Kultur skriver Johan Öberg om Sköna bad på andra sidan havet, dvs i Pärnu.

Pärnu Ranna Hotell/ Strandhotell

Badentusiaster reste till Estlands ”sommarhuvudstad”Pärnu redan på 1800-talet.

Nu vaknar gamla trävillor ur sin törnrosasömn och KGB-chefens hemliga sommarresidenshar blivit konferenshotell.

... I slutet av 30-talet fanns direktbåt från Stockholm och hotellen satsade på svensktalande personal.

Sommaren 1939 firade Pärnu 100 år som badort. I september utbröt så andra världskriget. Sommaridyllen som också levde gott på kurortsgäster resten av året, slogs i spillror; Sovjetunionen invaderade snart, 1940 började Stalins paranoida deportationer, året efter kom tyskarna tillbaka för att tvingas bort igen med stor ödeläggelse som följd 1945, många ester fl ydde till Sverige, deportationerna fortsatte – tusentals människor försvann för alltid i Gulag. (Det var titusentals människor som försvann till Gulag)

...

Det är fascinerande att gå omkring på området och se hur Sovjetunionens toppgarnityr ville ha det – även om Andropov själv inte hann njuta av härligheten – han dog strax efter att han kommit till makten. Gorbatjov fi ck heller aldrig chansen att kolla på film i den stora bion eller smörja kråset i restaurangen, omgiven av höga staket bevakade av militär. Men högsommaren är ofta snäppet hetare här än i Sverige på grund av ryssvärmen. Så snart lockar sightseeing mindre än det som de flesta trots allt kommit hit för sedan 1800-talet – dags för ett dopp.

Valentine Lasmanes fyller 95 år i maj. Det är osäkert vilket datum ,skriver Jan Falk på DN:s Familjesida i dag.
Hon föddes i Ukraina men vid slutet av första världskriget flydde familjen till Lettland där fadern var född. Där fick hon uppleva det nya fria Lettland. Men också omvandlingen till sovjetstat och senare tyskarnas ockupation.
Hon arbetade som journalist och fick troligen ha kvar jobbet trots Sovjet -bland de första som deporterades hörde just journalister- för att hon talade ryska och var född i Ukraina. Folk byttes ut på redaktionen och innehållet kontrollerades. Efter en kort tid slutade hon frivilligt på tidningen och blev lärare långt bort från Riga.
När hennes bror dog i difteri omskolade hon sig till sjuksköterska. Hon fick en snabbutbildning och skickades bl.a. till fronten för att ta hand om skadade soldater. Hon fick kontakt med motståndsrörelsen och lettiska politiker som arbetade för ett fritt Lettland. Då började hon arbeta med radiokommunikation och tog emot och skickade krypterade meddelanden. Sändaren flyttades ständigt, men till slut kände hon att hon att det var för farligt och att hon var tvungen att fly landet. Det blev med en båt över Östersjön.

Hon fick olika arbeten i Sverige, bl.a. på postgirot. Men där trivdes hon verkligen inte. "Atmosfären var obehaglig. Det fanns en föreställning om att vi var nazister och tyskvänliga", berättar hon själv. När så Baltutlämningen (när svenskarna skickade tillbaka flyktingar på Sovjets order) skedde, då funderade hon på att flytta till USA. Efter att ha varit i England och Tyskland en tid förstod hon att hon skulle trivas bäst i Sverige trots allt.
Nu arbetar hon med att informera sina landsmän över hela världen om sådant hon anser att de ska veta. Hon skriver rapporter i en lettisk tidning.
I boken "Sverige under beredskapsåren" har Valentine Lasmane skrivit kapitlet "Han tryckte en revolver i min hand...". Hon har gett ut boken "Överfarten" på lettiska där 30 letter intervjuas om sin flykt till Sverige.
...

I DN finns en artikel på ledarsidan, skriven av Annika Ström Melin som har rubriken:

Kroatien: Alltför nationellt.
... men när det gäller Kroatien finns ett problem. Det blev väldigt tydligt för några veckor sedan.
Den 16 april fylldes huvudstaden Zagreb av demonstranter. Det brändes EU-flaggor på gatorna och 30.000 människor protesterade mot att Haagtribunalen dömt Ante Gotovina till 24 års fängelse för krigsförbrytelser.

... I omvärldens ögon är han ( Ante Gotovina) alltså en krigsförbrytare. Men i Kroatien anses Gotovina fortfarande vara en hjälte.

Kroatiens premiärministerJadranka Kosor förklarade i ett uttalande att domen är ”helt oacceptabel” och att Gotovina varit ansvarig för en ”laglig operation för att befria ockuperat kroatiskt territorium”.

Det är ett oerhört uttalande som tyder på att landet inte förstått vad det mest grundläggande av alla EU-krav går ut på.

För bakom alla tekniska regler om avfallshantering, fiske och finanskontroll handlar det om något viktigare: att begränsa nationalismens krafter i Europa – och fred. När arvfienderna Frankrike och Tyskland inledde samarbetet för över sextio år sedan hade det bara gått fem år efter andra världskrigets slut.

Men minnet av krigets fasor fanns kvar och det tog tid innan fransmän kände sig helt bekväma med att sitta vid samma mötesbord som tyskar.

Men efter tre fransk-tyska krig på sjuttio år hade regeringarna i Paris och Bonn fått nog. De konstruerade en mekanism för samarbete på en gemensam marknad och hoppades att länderna på så sätt skulle växa samman och aldrig mer rikta sina vapen mot varandra.

Det har på  det hela taget gått bättre än väntat. Men ett land som betraktar krigsbrott som hjältedåd borde ha en bit kvar till medlemskap.

Ants reagerade på detta och skickade in följande mail till ledarredaktionen, och vi kan se på nätet och kommentarerna där att det är fler som reagerat. Både positivt och negativt. Det lustiga är at det är människor som varit med i krig som är mest negativa.

Hej.
Vad är det för oerhört med det? Serberna i Kroatien sågs av kroaterna som ockupanter; som  ryssar sågs och fortfarande ses som ockupanter i t.ex Kazakstan, Georgien, i stora delar av Sibirien, i Estland, Lettland o Litauen, som judarna av palestinierna (araberna) i mellanöstern, turkarna av armenierna, marockanerna av berberna osv, osv.
Alla ockupanter har betraktats med misstänksamhet eller fruktan. Hur tror du tjeckerna såg på tyskarna 1938? Vad gjorde Tjeckerna med de tyskar de fick tag i 1945? Även efter det att kriget var formellt slut. Hur många kommunisttjecker har ställts inför rätta för sina tyskmord? För att inte tala om de sovjetiska miljonmorden i det besegrade Tyskland!?
Mig veterligen finns det bara tre länder i modern tid som inte mördat sina ockupanter och mördare, nämligen Estland, Lettland och Sydafrika. I alla övriga delar av Världen och gamla Sovjet mördades och jagades ockupanter och ryssar. Ryssar från 1990 o framåt och i ett par år i de befriade staterna (dock inte i Estland och Lettland).
Än idag minns man de sovjetiska mördarhorderna som drog fram i det av Sovjet ockuperade Europa. Skulle det vara ett oerhört uttalande om man ville att Ryssland, precis som Tyskland skulle ställas till svars för sina handlingar? Vore det rätt att den baltiska gerillan som kämpade mot sovjetmakten skulle anklagas för mord? För övrigt kan jag berätta varför det finns så relativt få ryssar i Litauen. Jo, litauerna har under hela sovjettiden dödat ryssar på gatorna i de litauiska städerna. Litauen uppfattades inte som ett trevligt land av de ryska ockupanterna. Ester och letter knäcktes emellertid eller som de ryska myndigheterna sa  mot slutet av 90-talet när esterna påpekade att de inte dödad en enda ryss efter befrielsen medan ryssen dödad och deporterad hundratusentals ester o balter: ni är ju européer. SIC!
Jugoslavien var en terrorstat och terrorn utövades av serber, huvudsakligen på andra än serber. Kroatien lyckades genom krig befria sig från det som blev Serbien. Det måste ju du veta lika väl som jag. De sysslade med frihetskamp. Kriget startades av Serbien och Kroatien försvarade sig. Serberna förlorade.
MVH
Ants ...

Jag fortsätter med artikeln om Sverige och konsensus i tidningen Axess. Jag menar att om vi förstår hur vi själva tänker och fungerar, då kanske vi lättare ser hur andra gör det, eller på vad sätt vi skiljer oss från andra kulturer.

Johan Lundberg ställer frågan om man inte fortfarande i dag får betala ett högt pris för att uttrycka avvikande åsikter? ... och säger man att den samtida bildkonsten är för idébaserad ... så utmålas man som nazist. Jag tycker att det är ett rätt högt pris... att många av just den anledningen drar sig för att gå mot strömmen. Det är allvarligt. ... Eller borde vara. För alla dem som inser att demokrati och absolut enighet inte hör samman.
Det skulle vi alla kunna hålla med om, eller hur? Tänk så mycket roligare om man kan diskutera ett problem eller en uppfattning ur flera synvinklar. Har ni tänkt på hur roligt det är att lära sig något nytt?
... Säger man att man ska diskutera invandringens konsekvenser, så blir man utmålad som nazist.

Dansken Mikael Jalving  berättar om en svensk journalist som skrev två signerade ledare i DN mot Jalving som person efter att han läste en av Jalvings böcker (där han beskriver svenskarna) där han hävdade att jag inte borde få fortsätta som seriös journalist. ... Det är att kriminalisera budbäraren istället för att ta sig an dennes budskap.
Jalving misstänkliggjordes även för att han deltagit i ett möte med Nationaldemokraterna. Vilket han inte ångrar. Han menar att det är naivt att kritisera partier som NP och svenska SD genom att beskriva dem som rasistiska. Jag tror att ju mer man demoniserar partier och rörelser desto bättre villkor får de. Ju mer man försöker förtrycka uppfattningar eller synpunkter, desto mer vänder de tillbaka i demonisk form.
Här håller jag med honom helt och fullt. Det bästa sättet att bli a med SD är att kritisera dem seriöst för vad de anser. Inte för vad man tror att de anser. Det har jag skrivit om tidigare.
Han säger också: Jag delar inte premissen att man bör vara enig med det forum man talar till. Det kortsluter hela debatten och idén om vad debatt är.
Mycket bra sagt! En diskussion ska vara en diskussion och inte ett föredrag.

Och apropå att Jalving inte fick komma till Publicistklubben i Malmö p.g.a. sina åsikter säger Johan Lundberg: Det har inte varit några problem för dem som höll tal på kongresser och konferenser i öststaterna att komma till tals i svensk offentlighet. Och om vi ser till Publicistklubben så har Jan Guillou haft klippkort där - trots hans samarbete med KGB och med en palestinsk "befrielseorganisation" som DPFLP.

(Det har förundrat mig att det varit så under så lång tid. Kanske är det därför så många i Sverige skrattade hånfullt åt oss när vi före Sovjets fall försökte tala om de fruktansvärda livsförhållandena i landet. "Det är likadant i Amerika!" kunde folk säga.)

Per Svensson säger: Men däremot om vi ska tala om svenskhet så finns det en konsensus som jag tycker är helt rimlig och det är att det finns vissa typer av grupperingar och ideologier som vi bestämmer oss för att ta avstånd ifrån.

Johan Lundberg svarar: Men det finns ju en asymmetri i svensk debatt. Det är ingen som reagerar när Sven Wollter blir intervjuad i ett soffprogram fastän han är stalinist. Man uppfattar Per Ahlmark och Jan Myrdal som jämbördiga parter.... Vill man ha en förändring kan man väl inte acceptera de här spelreglerna? Att vi accepterar stalinister som legitima samtalspartner men inte nazister? Det leder ju till att kommunistregimer kommer att fortsätta att överslätas och förringas.
Per Svensson: ... det är en följd av att under 1960- och 1970talet så normaliserades stalinistiska och maoistiska uppfattningar. De blev en del av den normala debattkulturen, kanske till och med kom att dominera den.Och därför ska vi vara försiktiga med NP och SD så att de inte får samma betydelse.

Per Svensson menar att nationalism är en primitiv, religiös känsla.

Och då blir jag irriterad. Den estniska nationalismen till exempel är en ren frihetskänsla. En glädje över att vi är vi. Vår kultur är viktig inte den inhumana sovjetkulturen!

Man ska inte blanda ihop rasister med nationalister. säger Jalving, och fortsätter: Nationalism för mig är att man värdesätter det man ärvt genom historien, genom sin barndom, genom sitt språk, genom det speciella ljus som en gång sken i litteratur, musik och folkloristisk kultur. Att man kan värdesätta allt detta samtidigt som man kan ha invandrare.

Där tycker jag precis som Jalving. Och jag är varken kommunist, nationalsocialist, fascist eller religös fanatiker.

Alltså en mycket intressant och tankeväckande artikel!

Nu vet jag vad ni ska se på SvT1 på måndagar. Repris någon annan dag, men jag antar det går att se på play också.!

Seriestart: Genom Ryssland på 30 dagar

Finsk resereportageserie från 2010. Under 30 dagar reser programledaren Ville Haapasalo med tåg genom Ryssland, från Moskva till Vladivostok. Resan börjar i hans andra hemstad - Moskva. Haapasalo är född och uppvuxen i Finland, men utbildade sig till skådespelare i Sankt Petersburg i början av 90-talet. Han åtnjuter stjärnstatus i Ryssland efter sin medverkan i ett par ryska filmsuccéer.

Nej, inte för att det är så himla bra! Utan för att det är roligt att se hur ryssarna ser sig själva. Och apropå den man som kommenterade min blogg i vintras och sa att esterna är så kulturella och inte gör grovjobben själva fick vi höra i programmet:

Den 1 januari bestämdes att alla som arbetade i Moskva utan arbetstillstånd skulle köras ut från stan omedelbart med tåg. Den 2 januari kom ett fruktansvärt snöoväder. Hur skulle man få bort all snön? Det var ju svartjobbarna som jobbade med sådant. En moskvabo skulle aldrig göra ett grovarbete! Tågen stoppades. Vände. Männen kunde arbeta igen. Så var det med det grovjobbet.

I Moskva går också ett prat om en hemlig tunnelbana. Den går ännu längre ner i jorden än den vanliga. Haapasalo (väldigt likt Haapsalu förresten) intervjuade folk på gatan, som fullständigt självklart och utan att ifrågasätta det menade att den tunnelbanan var till för politikerna. Där skulle de ta sin tillflykt när någon vätebombade stan.

Och förresten var det någon som kallade presidenten för "Kamrat Medvedev". Allt är som förr.

...

I tidningen Axess som kom i dag finns ett reportage av Johan Lundberg. Det är ett samtal mellan dansken Mikael Jalving, som anses extrem (eller som rasist) och hans motsats i Sverige Per Svensson.

De diskuterar framför allt om Sverige och koncensuskulturen.

Lundberg själv berättar: Heidenstam skrev på 1890-talet ... det som gör svenskarna med rätta obemärkta i världen, är deras fixering vid allt som är nytt och modernt. Det gör att svensken aldrig får en fast karaktär. ... Baksidan är att det kan leda till identitetslöshet, förakt för historia och framför allt svårigheter att hantera avvikare som inte snöar in i det där förnuftiga, rationella mönstret.

Intressant. Jag menar att den som inte passar in i koncensus förlöjligas och negligeras.

Jalving säger att i Danmark menar man ... när man vinner något, så förlorar man också något. Vinner man något tekniskt förlorar man något gammalt och känt.

Jag är ledsen, men jag slutar här för i dag. Jag fortsätter i morgon. Jag lovar...

Nu har vi hört det svenska och det estniska bidraget i schlagertävlingen och några till, och jag hoppas att någon av de två vinner. Heja Sverige! Heja Estland!

...

Okt. 22, 2009 skrev jag några rader om minoritetsspråk i Sverige. Då hade Raimo Raag redan lämnat in en ansökan om att estniskan ska bli ett av minoritetsspråken till minister Nyamko Sabuni. Han har sedan fått avslag på den ansökan, men han har lovat att inte har ge upp.

Här kommer hela ansökan, som för övrigt är en intressant läsning som handlar om förbindelserna mellan våra länder och ger också en bakgrund till varför ester ansett sig tvingade att lämna sitt land.

Jag har tagit den i sin helhet från sidan:http://keeleveeb.blogspot.com/2009/01/eestlased-taotlesid-vhemusrahvuse.html

4.01.2009

Prof. Raimo Raag tegi REL Esinduskogu volitusel minister Sabunile ettepaneku anda eesti keelele vähemuskeele staatus

Uppsala den 5 januari 2009

Till
statsrådet och chefen för Integrations- och jämställdhetsdepartementet Nyamko Sabuni

Hemställan

På uppdrag av Sverigeesternas förbund hemställer jag härmed om att estniska måtte erkännas som ett av Sveriges officiella minoritetsspråk jämte samiska, sverigefinska, torndalsfinska (meän kieli), jiddisch och romani. Som stöd för min hemställan ber jag att få anföra följande.

1. Bakgrund
I december 1999 erkände Sveriges riksdag samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer som nationella minoriteter. Samtidigt erkändes dessa gruppers språk som nationella minoritetsspråk i Sverige. Erkännandet grundades på de slutsatser som Minoritetsspråkskommittén dragit i betänkandet Steg mot en minoritetspolitik (SOU 1997a och 1997b). Kommittén hade tillsatts i syfte att utreda om och i så fall på vilket sätt Sverige borde ansluta sig till Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk (European Charter for Regional or Minority Languages, Strasbourg, 5.XI. 1992), den s.k. minoritetsspråkskonventionen. Denna är ägnad att skydda och stödja historiska landsdels- och minoritetsspråk. Genom att ratificera denna konvention och ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter (Framework Convention for the Protection of National Minorities, Strasbourg, 1.II. 1995) har Sverige folkrättsligt förbundit sig att skydda landets nationella minoriteter och stödja dessas kulturer och språk i Sverige.

Minoritetsspråkskommittén redovisade i sitt betänkande svårigheterna med att avgöra vilka språk i Sverige som är att anse som landsdels- eller minoritetsspråk enligt den europeiska minoritetsspråkskonventionens definition av sådana språk och vilka språk som är att betrakta som invandrarspråk som inte omfattas av konventionens definition. Konventionens definition lyder i svensk översättning:
”[sådant] språk som av hävd används i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten” (SOU 1997a:313).
Av konventionen framgår dessutom att tillräckligt många personer måste använda ett språk för att konventionen skall kunna tillämpas på detta (SOU 1997a:313).

Med denna skrivelse vill jag visa
att estniska språket talats i Sverige sedan lång tid tillbaka
att estniska används av tillräckligt många personer i Sverige för att konventionen skall kunna tillämpas på detta språk

Därmed uppfyller estniska språket alla krav för att anses vara ett minoritetsspråk i Sverige och bör erkännas som sådant, närmare bestämt som ett territoriellt obundet minoritetsspråk, liksom esterna som grupp borde tillerkännas status av nationell minoritet.

I det följande lägger jag fram en kortfattad beskrivning av esternas historia i Sverige (inom dess nuvarande gränser) tillbaka till nordiska krigets dagar, dvs. under trehundra år. För en utförligare redogörelse och dokumentation får jag hänvisa till mina källor (se bibliografin i slutet av denna skrivelse).

Jag har valt nordiska kriget som bortre tidsgräns eftersom de geografiska områden som i våra dagar utgör Estland före nordiska kriget var en del av Sverige. Denna historiska svensk-estniska gemenskap sträcker sig ytterligare hundrafemtio år tillbaka i tiden, till 1561 då Reval/Tallinn och norra Estland blev svenska. Under hela den tid då de estniska områdena hörde till Sverige förekom en rörlighet bland befolkningen så att estnisktalande under kortare eller längre tid fanns i det område som i våra dagar är Sverige, liksom det fanns svensktalande i det som i dag är Estland. Det finns källor som antyder att ester funnits i Sverige (inom nuvarande gränser) redan under medeltiden (Raag 1999), men dessa beaktas inte i det följande.

Min framställning bygger på historiska och kulturhistoriska forskningsresultat som givits ut i olika publikationer och delvis på estniska. Någon systematisk forskning om den estniska gruppens tidigare historia i Sverige har hittills inte bedrivits. De insatser som gjorts har snarare karaktären av spridda nedslag längs en tidsaxel som omfattar trehundra år.

Forskningsresultaten har inte heller tidigare sammanställts till någon heltäckande bild. Därför har den estniska gruppens historiska hävd i Sverige inte kunnat vara känd och naturligtvis inte heller kunnat beaktas av ledamöterna i Minoritetsspråkskommittén.

Den europeiska minoritetsspråkskonventionens krav på att ett landsdels- eller minoritetsspråk ska vara ”annorlunda än det eller de officiella språken i den staten” avser dialekter av det officiella språket, i detta fall svenska. Att estniska inte är en svensk dialekt utan ett självständigt finsk-ugriskt språk är en självklarhet som inte behöver verifieras.

2. Ester i Sverige före andra världskriget
Minoritetsspråkskommittén påpekar att ingen statistik i Sverige förts över språktillhörighet eller etnisk tillhörighet och att ”[d]etta försvårar bedömningen av vilka språk som kan anses [vara] använda av hävd i Sverige” (SOU 1997a:112). Samtidigt konstaterar kommittén att befolkningen i Sverige före andra världskriget var mycket homogen. Därvid stödjer sig kommittén på statistik från folkräkningarna 1910 och 1930 (SOU 1997a:112).

Mellankrigstidens folkräkningar registrerade 232 estniska undersåtar år 1920 och 184 år 1930, samtidigt som antalet i Estland födda personer uppgick till 327 respektive 492 (SOS 1945:22, 24). Antalet i Sverige födda estättlingar framgår inte av den officiella statistiken. Likväl kan man konstatera att det fanns ester i landet, även om gruppen var förhållandevis fåtalig. Antalet ester och sammanhållningen dem emellan var emellertid så pass stor att man under mellankrigstiden i Stockholm grundade en egen förening, Stockholmi Eesti Selts (Kangro 1976:270) som fortfarande existerar. Även inrättandet av ett lektorat i estniska språket 1938 vid dåvarande Stockholms högskola vittnar om aktivt intresse för Estland och det estniska. Den första innehavaren av detta lektorat hämtades från Estland (Raag 1996: 154; 2002:60–64). Tidigare hade regelbunden undervisning i estniska givits vid Uppsala universitet läsåret 1901/02, höstterminen 1906 samt vår- och höstterminen 1911 (Raag 1996).

Uppgifterna från folkräkningen 1910 äger ingen giltighet för den estniska gruppen i Sverige eftersom Estland då ännu inte existerade som stat och inga medborgare från detta land följaktligen kunde registreras. De ester som vid folkräkningstillfället var bosatta i Sverige registrerades antingen som ryska undersåtar, födda i Ryssland eller svenskar. I det sistnämnda fallet rörde det sig om både naturaliserade svenskar med estniskt ursprung (invandrare) samt ester och ättlingar till ester som var bosatta i Sverige sedan tidigare.

En våg av estniska invandrare hade kommit till Sverige strax före första världskrigets utbrott, i samband med att tsarmyndigheterna med våld slog ned 1905 års ryska revolution som spritt sig även till östersjöprovinserna Estland (=nuvarande norra Estland) och Livland. Antalet baltiska flyktingar som kom till Sverige åren 1906–1914 uppgick till mellan 800 och 1000. Merparten var ester. 35 % av flyktingarna återvände sedermera till hemlandet. Åtskilliga av de som stannade i Sverige ansökte senare om svenskt medborgarskap vilket dock vanligen förvägrades dem (Loit 1990, 2005; se även Hammar 1964). På Grev Turegatan 36 A i Stockholm inrättades vid denna tid också en estnisk byrå (Eesti büroo; Björkegren 1985:332).

1905 års estniska flyktingar var ingalunda de första estniska flyktingarna i Sverige. Under 1700- och 1800-talen flydde en ansenlig mängd estniskt och estlandssvenskt bondfolk till Sverige (om estlandssvenskt bondfolks rymningar se Jakobsson 1976). Sammanlagt tros det röra sig om åtskilliga tusen individer som flydde undan materiell misär samt orättvis behandling och förtryck från tyska godsherrars sida. De flesta var emellertid yngre män i åldern 18–30 år som flydde för att undgå utskrivning till ryska armén. Tjänstgöringen i ryska armén var hård och fruktad. Den kunde vara upp till tjugofem år och innebar i praktiken att den soldatuttagne fick tillbringa återstoden av sitt liv i ryska kronans tjänst. Den estniska allmogens flyktfrekvens var tidvis betydande: 1781–1794 flydde mellan 2 000 och 3 000 personer (Papp 1988, 1993) och ledde till att de ryska myndigheterna lät efterlysa rymlingarna. De kom från praktiskt taget alla delar av den est- och livländska kusten, från Finska vikens inre östra del till Ösels sydligaste udde. I Sverige bosatte rymlingarna sig längs ett vidsträckt kustområde från sydligaste Gotland upp till Fårö och Gotska Sandön, på fastlandet från Torö utanför Nynäshamn upp till Singö i nordligaste Roslagen. I Katthammarsvik på östra Gotland utgjorde estländarna tidvis långt över tio procent av befolkningen och estniska talades där ännu under 1800-talets senare del (Papp 1988, 1990). Denna typ av flykt till Sverige började i mitten av 1700-talet och upphörde först i mitten av 1860-talet.

Inte ens 1700- och 1800-talets rymlingar var de första esterna som sökt en fristad i Sverige. Den äldsta hittills belagda flyktingströmmen från de områden som i våra dagar utgör Estland nådde Sveriges östkust under det nordiska krigets dagar. Den flykten skedde i samband med att ryska styrkor erövrade östersjöprovinserna. Flertalet krigsflyktingar var svenskar som tjänstgjort i olika befattningar i den svenska administrationen i Estland och Livland. Bland flyktingarna återfanns emellertid även såväl balttyska adelsmän och borgare som estniskt bondfolk. De senare utgjordes av pigor, drängar och annat tjänstefolk som de svenska och tyska herrskapen tog med sig till Sverige. Merparten anlände till Stockholm (Snellman 1970, 1971). En och annan av flyktingarna kom att göra bestående insatser i det nya landet, bland annat inom förlagsväsendet (Raag 1998).

3. Ester i våra dagars Sverige
Under andra världskrigets massflykt från Estland fann drygt 28 000 estländare en tillflyktsort i Sverige (Berge 1992; Andræ 2004; Reinans 2006). Flyktingskaran var mycket brokig till sin sociala sammansättning. Gruppen etablerade sig snabbt i det nya landet och byggde här upp ett omfattande och vittförgrenat nätverk av lokala och rikstäckande föreningar, skolor, tidningar, förlag och församlingar (Raag 1988; Kangro 1976). Föreningsväsendet kom mestadels att utgöras av nygrundade organisationer med allehanda inriktning (politik, kultur, idrott, ungdomsverksamhet), men kunde också anknyta till redan befintliga estniska organisationer.
Estniska föreningen i Stockholm hade, som tidigare nämnts, grundats redan under mellankrigstiden. En estnisk förening räknar sin historia till 1904.

Den estniska gruppen i Sverige tillfördes under efterkrigstiden nytillskott i form av såväl politiska flyktingar som anhöriginvandrare från Sovjetestland. Dessa uppgick till omkring tusen personer. Ännu fler ester har kommit till Sverige för kortare eller längre tid sedan Estland 1991 åter blev en självständig stat och inga politiska hinder längre omöjliggör flyttning till Sverige – eller vice versa, svenskars flytt till Estland.

I dag verkar i Sverige drygt hundra estniska föreningar, både rikstäckande och lokala (kontaktuppgifter till de flesta finns på: http://www.rebas.se/rahvuskaaslased/index.php?lang=en). Föreningarna är lokaliserade till Eskilstuna, Gotland, Gävle, Göteborg, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Stockholm, Sunne, Uppsala och Örebro. Föreningsväsendet inkluderar 8 evangelisk-luherska församlingar, tre friluftsanläggningar (en nära Sandhem i Västergötland, en nära Gnesta i Sörmland och en i Fjärås utanför Kungsbacka) och två barnkolonier (en i närheten av Brastad i Bohuslän och en nära Ugglarp i Halland). I Göteborg verkar en estnisk teatertrupp. I Stockholm finns en estnisk grundskola (sedan 1945) och två förskolor; en ytterligare förskola finns i Göteborg. I Stockholm utkommer veckotidningen ”Eesti Päevaleht” (Estniska dagbladet, grundad 1959). Det omfattande och mångfasetterade estniska föreningslivet i Sverige visar att Sverigeesternas identitet inte enbart är språklig, utan att det samtidigt rör sig om en kulturell samhörighet som gruppen helt uppenbart är mycket mån om att värna och stärka.
Sverigeesternas förbund är en rikstäckande (tak)organisation och ett kontaktnät för esterna i Sverige. Förbundets syften är att tillvarata sverigeesternas intressen, förmedla information om Estland och stimulera estnisk kultur i Sverige. Dess högsta beslutande organ är Esternas Representation i Sverige. Denna fungerade tidigare som ett självständigt, av sverigeesterna i allmänna val valt representantskap. Representationen har verkat sedan 1956 och de nuvarande 40 ledamöterna valdes hösten 2006 för en period av fyra år.

Antalet ester och estättlingar eller estnisktalande i Sverige i dag kan inte närmare specificeras eftersom det inte förs någon offentlig statistik över språktillhörighet eller etnisk tillhörighet. Antalet i Estland födda personer i Sverige har under hela efterkrigstiden kunnat räknas i tiotusental (se olika årgångar av Statistisk årsbok för Sverige). En statistisk beräkning om andra generationens sverigeester under efterkrigstiden har gjorts (Reinans 1999) och enligt denna fanns det 15 084 personer i landet med minst en förälder som var född i Estland (beräkningen avser år 1994). Även om alla i den andra (liksom i den tredje och fjärde) generationen inte kan estniska, kan det inte råda något som helst tvivel om att estniska används av ett tillräckligt stort antal personer i Sverige för att den europeiska minoritetsspråkskonventionens skall kunna tillämpas på detta språk.

4. Slutsatser och kommentarer
Mot bakgrund av den ovan givna beskrivningen står det klart att grupper av estniska invandrare har kommit till Sverige under nordiska kriget från mitten av 1700-talet till 1860-talets mitt åren 1906–1914 under mellankrigstiden i slutet av andra världskriget under efterkrigstiden och efter 1991.

De som talat estniska i Sverige under de senaste trehundra åren har således till största delen varit till Sverige ständigt nyanlända ester. Samma förhållande konstaterar Minoritetesspråkskommittén om sverigefinnarnas närvaro i det område som nu är Sverige (SOU 1997a:125).

Antalet ester i Sverige före andra världskriget kan tyckas ha varit lågt. Detsamma måste sägas om Sveriges judar. Enligt Minoritetsspråkskommitténs betänkande har en judisk befolkning funnits i Sverige sedan 1775 och omfattade då ca 150 personer. Det kan också ha funnits en period under mitten av 1800-talet då jiddisch användes av endast ett fåtal talare eller inte alls (SOU 1997a:146). Antalet ester i Sverige har under samma tid, från slutet av 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet, uppenbarligen varit betydligt större. Den forskning som hittills bedrivits vittnar om en kontinuitet i användningen av estniska språket i Sverige genom tre sekler.

Även om det finns uppgifter om att estniska talats under lång tid på vissa platser i landet, framför allt Stockholm, Roslagen och Gotland, kan dessa områden knappast utgöra språkets historiska bas i Sverige i den europeiska minoritetsspråkskonventionens mening. Därför är det riktigast att behandla estniska som ett territoriellt obundet språk. Detta accentueras av den geografiska spridning som det estniska föreningslivet uppvisar i Sverige.

Av denna framställning, hur fragmentarisk denna än kan synas vara, står det klart att ester bott i Sverige och att estniska talats i Sverige inom landets nutida gränser i mer än trehundra år. Estniska har därmed övergått från att vara ett invandrarspråk i den europeiska minoritetsspråkskonventionens mening. Antalet estnisktalande kan räknas i tiotusental och några betänkligheter beträffande språkets fortlevnad i Sverige kan inte göras. Mot denna bakgrund och i beaktande av de långvariga och nära historiska banden mellan Estland och Sverige måste estniska rimligen erkännas som ett av Sveriges minoritetsspråk jämte samiska, sverigefinska, torndalsfinska (meän kieli), jiddisch och romani.

Upplagd av Sirle Sööt

Det visar sig att det inte bara handlar om att Putin ska bli den nye tsaren. I dagens DN kan vi se att han också är den nye Paulus.

"Under sina dagar i KGB gjorde Putin orätta saker till en början. Men när han blev president fylldes han av den helige anden och precis som aposteln började han leda sin flock", berättar sektledaren Moder Fotina i tidningen.
Det var inte illa. Kan det bli bättre? Vilken saga!

I Litauen har man istället dömt en sovjetpolis.
Sju litauiska poliser och gränspoliser dödades vid en tullstation vid gränsen mot Vitryssland den 31 juli 1991. De sköts i huvudet. Då var det en månad kvar av Sovjetunionen.
Enligt domstolen var förövarna tre män från inrikesdepartementets specialgrupper i Riga som handlat på order av sin chef. En av dem var den nu dömde. Han blev lettisk medborgare efter Sovjets fall och utlämnades till Litauen. De tre andra misstänkta bor i Ryssland som vägrar lämna ut dem. Detta kunde vi läsa i gårdagens DN.

För 10 år sedan vann Estland Eurovisionsschlagerfinalen i Köpenhamn. Det var första gången de deltog i tävlingen!  Segrarna var Tanel Padar och Dave Benton. Den senare är född i Aruba, men boende i Estland.

Vinnarna 2001

Bloodlands.



Läste ni i SvD i dag? Det är ett nytt namn på ett område från Östersjön till Svarta havet där blodet flöt under andra världskriget. Det gäller judar, vitryssar, ukrainare, polacker, ryssar och balter. Timothy Sniders bok Bloodlands recenseras av Per Högselius.

Mellan 1933 och 1945, har Snyder räknat ut, mördades mer än 14 miljoner människor – judar, vitryssar, ukrainare, polacker, ryssar och balter – i ett område från Östersjön till Svarta havet. Stupade soldater och civila som dött i kriget är inte inräknade, bara de människor som dog i medvetna, från Berlin och Moskva fjärrstyrda, mordkampanjer. Förintelsen var den värsta av dessa, men inte den enda. Siffran 14 miljoner tycks snarast i underkant jämfört med tidigare deluppskattningar. Men Snyders bok bygger inte på uppskattningar, utan på bödlarnas egna rapporter. Problemet är att flera nationer och etniska grupper haft intresse av att överdriva antalet offer.

Offren blev ju så många just för att Sovjet och Tyskland interagerade och provocerade varandra till allt hemskare dåd. Svältens Ukraina, NKVD:s etniska utrensningar, Hitlers svältläger för sovjetiska krigsfångar, upproret i Warszawa och Auschwitzs gaskamrar definierar tillsammans en distinkt epok. Det spelar ingen roll vilken mordmetod som användes: utsvältning, dödsskjutningar eller gaskamrar. Ty allt hänger ihop genom den enda, singulära avsikten: att mörda.

”Bloodlands” har redan blivit till ett begrepp, som i två korta stavelser tvingar oss ned i ett europeiskt dödsrike.

Det är en mycket grym period i världshistorien vi kan se tillbaka på. Minns dock : "Det viktigaste vi kan lära oss av historien, det är att vi inget lär oss av historien."

Arkadij Vaksberg

Arkadij Vaksberg är död. Han skrev bl.a. boken Giftlaboratoriet som jag skrev om den 9 oktober 2010. Han har skrivit fler avslöjande böcker om Sovjetunionen. Han ägde en unik kunskap om livet där, och han hade förmågan att kunna berätta den så att makthavarna i Sovjet tillät hans skrivande och så att det blev ny kunskap för oss. Han skrev ett hundratal understreckare i SvD.

Från och med början på 90-talet kom en rad böcker på teman som alla på ett eller annat sätt var förknippade med Vaksbergs yrkesbakgrund. Han skrev om Moskvaprocessernas åklagare Andrej Vysjinskij, om KGB och Lubjanka, om Sovjetmaffian, om Stalin och judarna. Vaksberg var en enastående kännare av den sovjetiska underrättelsetjänsten, som han ägnade år av arkivstudier åt.

Så skriver Bengt Jangfeldt ,som kände honom personligen, i dagens SvD

Jag kommer sakna hans intressanta berättelser i tidningen.

stridsvagnen.

Just där har några kriminella bränt den estniska flaggan. Det är en handling med allvarliga symboler. Sedan 1945 firar den rysktalande befolkningen den sovjetiska segern den 9 maj varje år.

I Tallinn hade det blivit en vana att den ryskltalande befolkningen samlades vid statyn, som fått namnet Bronssoldaten och stod mitt i Centrum. Bråken hade eskalerat med åren, och 2007 beslutade den estniska regeringen att statyn måste flyttas till en krigskyrkogård, som låg fritt från trafiken.

Att några nu har bränt den estniska flaggan i Esland ses som ett allvarligt brott. Det är menat som en provokation. Polisen har påbörjat undersökningar av saken.

Det påminner mig om när några skolungdomar en mörk natt hade hissat den estniska flaggan i ett vattentorn i det sovjetockuperade Estland 1956. När dagen kom och människor såg den blev de alldeles till sig. "Fascisterna har kommit!! Hjälp! Vi måste fly! Fascisterna är här!" De var helt galna av skräck de som skrek så, och de var naturligtvis ryssar. Pojkarna, som numera är äldre män, blev aldrig avslöjade utan har nu självmant berättat historien.

Ants farmor sattes i en cementgarderob på Pagarigatan  flera dagar i sepember 1944 för att de ville ha tag på hennes son som flytt till Tyskland med sin familj. Hon var en bruten människa när hon kom hem.

Det blir några sådana i de baltiska ländern berättar dagens Postimees.

Det blev en relativt lugn valborg och första maj. Vi har hört om allt bråk i Sverige; här var det inget sådant. Studenterna hade allt möjligt för sig i Tartu, men inget gick över styr. Det roligaste var nog "båt"-tävlingarna på Emajõgi. De tog vad de kunde hitta att åka på, och sedan gällde det att få de andra att ramla i floden. Jag gissar det var ganska kallt i vattnet.

Helt normala studentikosa lekar!

I går kväll brann en av de största valborgdeldarna i Narva.

Nej, toppnyheten i dag var Saligförklaringen av påven Johannes Paulus II. Han gav människorna hopp om ett bättre liv. Det var han som gav Lech Walesa kraften att genomföra det han gjorde. Han ses som en av befriarna av Östeuropa. Påven var en mycket viktig person i den här delen av världen. Han var på besök i Tallinn 1993, när Lennart Meri var president. Då var fortfarande sovjetiska/ryska soldater i Estland, och oron var stor: Vad skulle kunna hända? Men ingen incident  hände. Påven höll ett tal på estniska! Och Tallinn var sprängfullt av människor som ville vara med den historiska dagen.

Påven i Tallinn.

Varje söndag klockan nio på kvällen är det en rapportering om veckan som gått. I dag talade man om de två vice bankcheferna i Riksbanken som fått sparken. På ett pressmöte sa den ene av dem, att han kom att tänka på en Steve Pollak-film där man sköt hästarna! Allmänt fniss. Sedan blev han lite allvarligare och menade att den som stod bakom detta borde se sig i spegeln.
Men antagligen beror avskedandet på
1. det behövs nytt blod i banken.
2. banken ska ev. politiseras ungefär som våra statliga verk, där generaldirektörerna utses politiskt.

Det börjar bli brist på husläkare. Systemet måste byggas ut. Här, där vi bor, där finns det en husläkarcentral som fungerar bra, som vi ser det. Om man ringer till doktorn efter kontorstid eller på helgen kommer doktorn hem. Som på den gamla goda tiden i Sverige.

Hotell Skåne ligger vid järnvägsstationen i Tallinn. Alldeles utanför hotellet har man byggt en friluftsscen som ska rivas igen i höst. Den heter Bastion Skåne. Det låter bra, tycker jag.

Och nu till ett inslag, som jag undrar om ni känner igen på något sätt.
Det är så här att elpriserna går upp hela tiden. Det blir bara dyrare och dyrare; kunder har inte råd att betala elräkningarna. I gamla hus är dessutom isoleringen undermålig eftersom uppvärmning inte kostade något på sovjettiden.

Men. Eesti Energia gör jättevinster. Investerar i utlandet. Höjer chefernas löner till himmelska belopp. "De tänker inte på människorna. Vad skulle det företaget vara utan människor?" undrade en vanlig est. Känner ni igen problemet?