Maj 14, 2011. Estniskan som minoritetsspråk i Sverige?

Nu har vi hört det svenska och det estniska bidraget i schlagertävlingen och några till, och jag hoppas att någon av de två vinner. Heja Sverige! Heja Estland!

...

Okt. 22, 2009 skrev jag några rader om minoritetsspråk i Sverige. Då hade Raimo Raag redan lämnat in en ansökan om att estniskan ska bli ett av minoritetsspråken till minister Nyamko Sabuni. Han har sedan fått avslag på den ansökan, men han har lovat att inte har ge upp.

Här kommer hela ansökan, som för övrigt är en intressant läsning som handlar om förbindelserna mellan våra länder och ger också en bakgrund till varför ester ansett sig tvingade att lämna sitt land.

Jag har tagit den i sin helhet från sidan:http://keeleveeb.blogspot.com/2009/01/eestlased-taotlesid-vhemusrahvuse.html

4.01.2009

Prof. Raimo Raag tegi REL Esinduskogu volitusel minister Sabunile ettepaneku anda eesti keelele vähemuskeele staatus

 

Uppsala den 5 januari 2009

Till
statsrådet och chefen för Integrations- och jämställdhetsdepartementet Nyamko Sabuni

Hemställan

På uppdrag av Sverigeesternas förbund hemställer jag härmed om att estniska måtte erkännas som ett av Sveriges officiella minoritetsspråk jämte samiska, sverigefinska, torndalsfinska (meän kieli), jiddisch och romani. Som stöd för min hemställan ber jag att få anföra följande.

1. Bakgrund
I december 1999 erkände Sveriges riksdag samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer som nationella minoriteter. Samtidigt erkändes dessa gruppers språk som nationella minoritetsspråk i Sverige. Erkännandet grundades på de slutsatser som Minoritetsspråkskommittén dragit i betänkandet Steg mot en minoritetspolitik (SOU 1997a och 1997b). Kommittén hade tillsatts i syfte att utreda om och i så fall på vilket sätt Sverige borde ansluta sig till Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk (European Charter for Regional or Minority Languages, Strasbourg, 5.XI. 1992), den s.k. minoritetsspråkskonventionen. Denna är ägnad att skydda och stödja historiska landsdels- och minoritetsspråk. Genom att ratificera denna konvention och ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter (Framework Convention for the Protection of National Minorities, Strasbourg, 1.II. 1995) har Sverige folkrättsligt förbundit sig att skydda landets nationella minoriteter och stödja dessas kulturer och språk i Sverige.

Minoritetsspråkskommittén redovisade i sitt betänkande svårigheterna med att avgöra vilka språk i Sverige som är att anse som landsdels- eller minoritetsspråk enligt den europeiska minoritetsspråkskonventionens definition av sådana språk och vilka språk som är att betrakta som invandrarspråk som inte omfattas av konventionens definition. Konventionens definition lyder i svensk översättning:
”[sådant] språk som av hävd används i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten” (SOU 1997a:313).
Av konventionen framgår dessutom att tillräckligt många personer måste använda ett språk för att konventionen skall kunna tillämpas på detta (SOU 1997a:313).

Med denna skrivelse vill jag visa
att estniska språket talats i Sverige sedan lång tid tillbaka
att estniska används av tillräckligt många personer i Sverige för att konventionen skall kunna tillämpas på detta språk


Därmed uppfyller estniska språket alla krav för att anses vara ett minoritetsspråk i Sverige och bör erkännas som sådant, närmare bestämt som ett territoriellt obundet minoritetsspråk, liksom esterna som grupp borde tillerkännas status av nationell minoritet.

I det följande lägger jag fram en kortfattad beskrivning av esternas historia i Sverige (inom dess nuvarande gränser) tillbaka till nordiska krigets dagar, dvs. under trehundra år. För en utförligare redogörelse och dokumentation får jag hänvisa till mina källor (se bibliografin i slutet av denna skrivelse).

Jag har valt nordiska kriget som bortre tidsgräns eftersom de geografiska områden som i våra dagar utgör Estland före nordiska kriget var en del av Sverige. Denna historiska svensk-estniska gemenskap sträcker sig ytterligare hundrafemtio år tillbaka i tiden, till 1561 då Reval/Tallinn och norra Estland blev svenska. Under hela den tid då de estniska områdena hörde till Sverige förekom en rörlighet bland befolkningen så att estnisktalande under kortare eller längre tid fanns i det område som i våra dagar är Sverige, liksom det fanns svensktalande i det som i dag är Estland. Det finns källor som antyder att ester funnits i Sverige (inom nuvarande gränser) redan under medeltiden (Raag 1999), men dessa beaktas inte i det följande.

Min framställning bygger på historiska och kulturhistoriska forskningsresultat som givits ut i olika publikationer och delvis på estniska. Någon systematisk forskning om den estniska gruppens tidigare historia i Sverige har hittills inte bedrivits. De insatser som gjorts har snarare karaktären av spridda nedslag längs en tidsaxel som omfattar trehundra år.

Forskningsresultaten har inte heller tidigare sammanställts till någon heltäckande bild. Därför har den estniska gruppens historiska hävd i Sverige inte kunnat vara känd och naturligtvis inte heller kunnat beaktas av ledamöterna i Minoritetsspråkskommittén.

Den europeiska minoritetsspråkskonventionens krav på att ett landsdels- eller minoritetsspråk ska vara ”annorlunda än det eller de officiella språken i den staten” avser dialekter av det officiella språket, i detta fall svenska. Att estniska inte är en svensk dialekt utan ett självständigt finsk-ugriskt språk är en självklarhet som inte behöver verifieras.

2. Ester i Sverige före andra världskriget
Minoritetsspråkskommittén påpekar att ingen statistik i Sverige förts över språktillhörighet eller etnisk tillhörighet och att ”[d]etta försvårar bedömningen av vilka språk som kan anses [vara] använda av hävd i Sverige” (SOU 1997a:112). Samtidigt konstaterar kommittén att befolkningen i Sverige före andra världskriget var mycket homogen. Därvid stödjer sig kommittén på statistik från folkräkningarna 1910 och 1930 (SOU 1997a:112).

Mellankrigstidens folkräkningar registrerade 232 estniska undersåtar år 1920 och 184 år 1930, samtidigt som antalet i Estland födda personer uppgick till 327 respektive 492 (SOS 1945:22, 24). Antalet i Sverige födda estättlingar framgår inte av den officiella statistiken. Likväl kan man konstatera att det fanns ester i landet, även om gruppen var förhållandevis fåtalig. Antalet ester och sammanhållningen dem emellan var emellertid så pass stor att man under mellankrigstiden i Stockholm grundade en egen förening, Stockholmi Eesti Selts (Kangro 1976:270) som fortfarande existerar. Även inrättandet av ett lektorat i estniska språket 1938 vid dåvarande Stockholms högskola vittnar om aktivt intresse för Estland och det estniska. Den första innehavaren av detta lektorat hämtades från Estland (Raag 1996: 154; 2002:60–64). Tidigare hade regelbunden undervisning i estniska givits vid Uppsala universitet läsåret 1901/02, höstterminen 1906 samt vår- och höstterminen 1911 (Raag 1996).

Uppgifterna från folkräkningen 1910 äger ingen giltighet för den estniska gruppen i Sverige eftersom Estland då ännu inte existerade som stat och inga medborgare från detta land följaktligen kunde registreras. De ester som vid folkräkningstillfället var bosatta i Sverige registrerades antingen som ryska undersåtar, födda i Ryssland eller svenskar. I det sistnämnda fallet rörde det sig om både naturaliserade svenskar med estniskt ursprung (invandrare) samt ester och ättlingar till ester som var bosatta i Sverige sedan tidigare.

En våg av estniska invandrare hade kommit till Sverige strax före första världskrigets utbrott, i samband med att tsarmyndigheterna med våld slog ned 1905 års ryska revolution som spritt sig även till östersjöprovinserna Estland (=nuvarande norra Estland) och Livland. Antalet baltiska flyktingar som kom till Sverige åren 1906–1914 uppgick till mellan 800 och 1000. Merparten var ester. 35 % av flyktingarna återvände sedermera till hemlandet. Åtskilliga av de som stannade i Sverige ansökte senare om svenskt medborgarskap vilket dock vanligen förvägrades dem (Loit 1990, 2005; se även Hammar 1964). På Grev Turegatan 36 A i Stockholm inrättades vid denna tid också en estnisk byrå (Eesti büroo; Björkegren 1985:332).

1905 års estniska flyktingar var ingalunda de första estniska flyktingarna i Sverige. Under 1700- och 1800-talen flydde en ansenlig mängd estniskt och estlandssvenskt bondfolk till Sverige (om estlandssvenskt bondfolks rymningar se Jakobsson 1976). Sammanlagt tros det röra sig om åtskilliga tusen individer som flydde undan materiell misär samt orättvis behandling och förtryck från tyska godsherrars sida. De flesta var emellertid yngre män i åldern 18–30 år som flydde för att undgå utskrivning till ryska armén. Tjänstgöringen i ryska armén var hård och fruktad. Den kunde vara upp till tjugofem år och innebar i praktiken att den soldatuttagne fick tillbringa återstoden av sitt liv i ryska kronans tjänst. Den estniska allmogens flyktfrekvens var tidvis betydande: 1781–1794 flydde mellan 2 000 och 3 000 personer (Papp 1988, 1993) och ledde till att de ryska myndigheterna lät efterlysa rymlingarna. De kom från praktiskt taget alla delar av den est- och livländska kusten, från Finska vikens inre östra del till Ösels sydligaste udde. I Sverige bosatte rymlingarna sig längs ett vidsträckt kustområde från sydligaste Gotland upp till Fårö och Gotska Sandön, på fastlandet från Torö utanför Nynäshamn upp till Singö i nordligaste Roslagen. I Katthammarsvik på östra Gotland utgjorde estländarna tidvis långt över tio procent av befolkningen och estniska talades där ännu under 1800-talets senare del (Papp 1988, 1990). Denna typ av flykt till Sverige började i mitten av 1700-talet och upphörde först i mitten av 1860-talet.

Inte ens 1700- och 1800-talets rymlingar var de första esterna som sökt en fristad i Sverige. Den äldsta hittills belagda flyktingströmmen från de områden som i våra dagar utgör Estland nådde Sveriges östkust under det nordiska krigets dagar. Den flykten skedde i samband med att ryska styrkor erövrade östersjöprovinserna. Flertalet krigsflyktingar var svenskar som tjänstgjort i olika befattningar i den svenska administrationen i Estland och Livland. Bland flyktingarna återfanns emellertid även såväl balttyska adelsmän och borgare som estniskt bondfolk. De senare utgjordes av pigor, drängar och annat tjänstefolk som de svenska och tyska herrskapen tog med sig till Sverige. Merparten anlände till Stockholm (Snellman 1970, 1971). En och annan av flyktingarna kom att göra bestående insatser i det nya landet, bland annat inom förlagsväsendet (Raag 1998).

3. Ester i våra dagars Sverige
Under andra världskrigets massflykt från Estland fann drygt 28 000 estländare en tillflyktsort i Sverige (Berge 1992; Andræ 2004; Reinans 2006). Flyktingskaran var mycket brokig till sin sociala sammansättning. Gruppen etablerade sig snabbt i det nya landet och byggde här upp ett omfattande och vittförgrenat nätverk av lokala och rikstäckande föreningar, skolor, tidningar, förlag och församlingar (Raag 1988; Kangro 1976). Föreningsväsendet kom mestadels att utgöras av nygrundade organisationer med allehanda inriktning (politik, kultur, idrott, ungdomsverksamhet), men kunde också anknyta till redan befintliga estniska organisationer.
Estniska föreningen i Stockholm hade, som tidigare nämnts, grundats redan under mellankrigstiden. En estnisk förening räknar sin historia till 1904.

Den estniska gruppen i Sverige tillfördes under efterkrigstiden nytillskott i form av såväl politiska flyktingar som anhöriginvandrare från Sovjetestland. Dessa uppgick till omkring tusen personer. Ännu fler ester har kommit till Sverige för kortare eller längre tid sedan Estland 1991 åter blev en självständig stat och inga politiska hinder längre omöjliggör flyttning till Sverige – eller vice versa, svenskars flytt till Estland.

I dag verkar i Sverige drygt hundra estniska föreningar, både rikstäckande och lokala (kontaktuppgifter till de flesta finns på: http://www.rebas.se/rahvuskaaslased/index.php?lang=en). Föreningarna är lokaliserade till Eskilstuna, Gotland, Gävle, Göteborg, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping, Stockholm, Sunne, Uppsala och Örebro. Föreningsväsendet inkluderar 8 evangelisk-luherska församlingar, tre friluftsanläggningar (en nära Sandhem i Västergötland, en nära Gnesta i Sörmland och en i Fjärås utanför Kungsbacka) och två barnkolonier (en i närheten av Brastad i Bohuslän och en nära Ugglarp i Halland). I Göteborg verkar en estnisk teatertrupp. I Stockholm finns en estnisk grundskola (sedan 1945) och två förskolor; en ytterligare förskola finns i Göteborg. I Stockholm utkommer veckotidningen ”Eesti Päevaleht” (Estniska dagbladet, grundad 1959). Det omfattande och mångfasetterade estniska föreningslivet i Sverige visar att Sverigeesternas identitet inte enbart är språklig, utan att det samtidigt rör sig om en kulturell samhörighet som gruppen helt uppenbart är mycket mån om att värna och stärka.
Sverigeesternas förbund är en rikstäckande (tak)organisation och ett kontaktnät för esterna i Sverige. Förbundets syften är att tillvarata sverigeesternas intressen, förmedla information om Estland och stimulera estnisk kultur i Sverige. Dess högsta beslutande organ är Esternas Representation i Sverige. Denna fungerade tidigare som ett självständigt, av sverigeesterna i allmänna val valt representantskap. Representationen har verkat sedan 1956 och de nuvarande 40 ledamöterna valdes hösten 2006 för en period av fyra år.

Antalet ester och estättlingar eller estnisktalande i Sverige i dag kan inte närmare specificeras eftersom det inte förs någon offentlig statistik över språktillhörighet eller etnisk tillhörighet. Antalet i Estland födda personer i Sverige har under hela efterkrigstiden kunnat räknas i tiotusental (se olika årgångar av Statistisk årsbok för Sverige). En statistisk beräkning om andra generationens sverigeester under efterkrigstiden har gjorts (Reinans 1999) och enligt denna fanns det 15 084 personer i landet med minst en förälder som var född i Estland (beräkningen avser år 1994). Även om alla i den andra (liksom i den tredje och fjärde) generationen inte kan estniska, kan det inte råda något som helst tvivel om att estniska används av ett tillräckligt stort antal personer i Sverige för att den europeiska minoritetsspråkskonventionens skall kunna tillämpas på detta språk.

4. Slutsatser och kommentarer
Mot bakgrund av den ovan givna beskrivningen står det klart att grupper av estniska invandrare har kommit till Sverige under nordiska kriget från mitten av 1700-talet till 1860-talets mitt åren 1906–1914 under mellankrigstiden i slutet av andra världskriget under efterkrigstiden och efter 1991.

De som talat estniska i Sverige under de senaste trehundra åren har således till största delen varit till Sverige ständigt nyanlända ester. Samma förhållande konstaterar Minoritetesspråkskommittén om sverigefinnarnas närvaro i det område som nu är Sverige (SOU 1997a:125).

Antalet ester i Sverige före andra världskriget kan tyckas ha varit lågt. Detsamma måste sägas om Sveriges judar. Enligt Minoritetsspråkskommitténs betänkande har en judisk befolkning funnits i Sverige sedan 1775 och omfattade då ca 150 personer. Det kan också ha funnits en period under mitten av 1800-talet då jiddisch användes av endast ett fåtal talare eller inte alls (SOU 1997a:146). Antalet ester i Sverige har under samma tid, från slutet av 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet, uppenbarligen varit betydligt större. Den forskning som hittills bedrivits vittnar om en kontinuitet i användningen av estniska språket i Sverige genom tre sekler.

Även om det finns uppgifter om att estniska talats under lång tid på vissa platser i landet, framför allt Stockholm, Roslagen och Gotland, kan dessa områden knappast utgöra språkets historiska bas i Sverige i den europeiska minoritetsspråkskonventionens mening. Därför är det riktigast att behandla estniska som ett territoriellt obundet språk. Detta accentueras av den geografiska spridning som det estniska föreningslivet uppvisar i Sverige.

Av denna framställning, hur fragmentarisk denna än kan synas vara, står det klart att ester bott i Sverige och att estniska talats i Sverige inom landets nutida gränser i mer än trehundra år. Estniska har därmed övergått från att vara ett invandrarspråk i den europeiska minoritetsspråkskonventionens mening. Antalet estnisktalande kan räknas i tiotusental och några betänkligheter beträffande språkets fortlevnad i Sverige kan inte göras. Mot denna bakgrund och i beaktande av de långvariga och nära historiska banden mellan Estland och Sverige måste estniska rimligen erkännas som ett av Sveriges minoritetsspråk jämte samiska, sverigefinska, torndalsfinska (meän kieli), jiddisch och romani.

Upplagd av Sirle Sööt

 

Trackback
RSS 2.0