Maj 7, 2011. Familjen Wikström från Ormsö.

Det finns så många öden som behöver berättas om i Estland, ja, i hela Sovjetunionen.




Ett nytt levnadsöde läser jag i Kustbon, tidningen för estlandssvenskarna. Jag gick med i den föreningen för tjugo år sedan eftersom den gällde Estland och var på ett språk jag förstod.

På Ormsö levde en familj Wikström. Fadern, Anders, var född 1871 och aktiv fiskare med två sumpbåtar för att möjliggöra försäljning av levande fisk. En mycket arbetsam man som lyckats bra i sitt arbete. Ni kommer väl ihåg att bara det var anledning till deportation, arkebusering eller annan bestraffning under den sovjetiska ockupationen.
I NKVD:s arkiv börjar det med att ett vittne blir förhört i Kommunalhuset på Ormsö den 25 november 1940. Dagen därpå förhörs ytterligare två vittnen. Utredaren sammanfattar: Kriminell verksamhet: kulak, fiskhandlare, köpte upp fisk av lokalbefolkningen, sålde till Tyskland, antisovjetiskt inställd. "Det som nu sker i samhället mår W illa av. ... W ska tas i förvar.
Han fängslas och skrivs in på stadsfängelset på Patareigtan den 3 december 1940. Wikström får veta vilka som vittnat mot honom, och det finns antecknat vad de sagt:

Vittne 1: För ungefär en månad sedan när han blev av med sina sumpbåtar (de konfiskerades) sa han till mig att det här är inte arbetarfolkets regering när de tar arbetsredskapen från det arbetande folket.

Det andra vittnet sa: ... Han ansåg sig vara en privilegierad människa som var rikare än de andra i byn."

Det tredje vittnet sa: För ungefär en vecka sedan sa han att regeringen är rövare som tar befolkningens egendom. De själva (regeringsmedlemmarna) har inte arbetat, inte slitit, och de kommer från arbetsrum och rövar från människor som verkligen sparat och arbetat ihop sina tillgångar. ... ryssarna kommer inte stanna kvar här länge. ... det kommer en tid när tyskarna kommer och hjälper oss och fördriver ryssarna ur deras kläder och då får vi tillbaka vår riktiga regering."

I den berömda § 58, lagen som de använde för att sätta skräck i folket och samtidigt förse arbetslägren med arbetskraft och bödlarna med jobb, är det ett grovt brott att tala illa om sovjetmakten.

Hur såg det ut i NKVD:s högkvarter på Pagarigatan, där man antar att förhören hölls? Där fanns lufttäta utrymmen där en fånge stoppades in för att plågsamt få mindre och mindre syre att inandas, det fanns liknande utrymmen där 100-gradig vattenånga sprutades in, det fanns elektriska instrument som fästes på kroppen och framkallade kramper. Det fanns också berättelser om små garderober där fångar fick stå upp till 66 timmar för att bli möra. Det var ofta så det började. Rent fysiska angrepp som slag var vardagsmat liksom förhör som varade i flera dygn utan uppehåll. På en vägg i källaren på Pagarigatan syntes spåren av kulhål.

Wikström nekade till alla anklagelser, men blev ändå dömd till fysiskt arbete i ett slutet arbets- och omskolningsläger i Uzbekistan den 28 maj 1941. Därefter vet ingen vad som hände honom. Han har inte varit registrerad i Uzbekistanlägren. Det finns ingen dödsattest.

Dock blev han rehabiliterad 25 maj 1990.
Men familjen får inte veta var hans kropp finns, eftersom det inte finns några uppgifter om detta.


En äldre man blev alltså dömd för att han var bitter över att hans inkomstmöjligheter tagits ifrån honom. Han var helt enkelt för duglig.

En stat får stjäla, men ingen får tycka att det är fel. Så var det.

Ants farmor sattes i en cementgarderob på Pagarigatan  flera dagar i sepember 1944 för att de ville ha tag på hennes son som flytt till Tyskland med sin familj. Hon var en bruten människa när hon kom hem.

Trackback
RSS 2.0