Nov. 22, 2011 Han måste orka.

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 26, 27, 28, 29, 31 okt.
1, 15 nov.

Någonstans någon gång i Estland.

Tallinn

 


Tallinn 1941

 

Han måste orka. Han måste orka se hur så mycket av det han arbetat för sedan han som 16-åring gått ut i frihetskriget, hur det raserats under ett år. Moritz hade åkt iväg till kontoret där han suttit vid skrivbordet och skött sin firma. Han köpte inhemsk textil och importerade utländsk textil till försäljning framför allt till fabriker och affärer i landet. Hans firma hade haft stor framgång och han hade varit nöjd med sitt arbete.  Till och med den stränge Hans hade varit stolt över sin son.

Men nu var så mycket förstört. Firman hade tagits om hand av okunniga människor. De hade inte lyckats sköta någon bokföring alls. De tyger som inköpts under hans frånvaro var ingenting han kunde eller ville sälja till sina kunder. Ja, egentligen visste han inte hur många av hans kunder som fanns kvar. Hade de lyckats sänka hans firma till botten, vad hade då hänt med andra företag i landet?

Han satt vid sitt skrivbord och tittade på skräpet som de lämnat kvar. Telefonen var stulen, hans skrivbordslampa likaså. Varför hade de lämnat kvar hans skrivbordsstol? Den som var så bekväm? Ska man vara tacksam, eller…?

 

Där hemma hade Irina besök av sin svärmor, Anna Lowisa. De sa inte så mycket. Anna Lowisa hade bara sagt att hon var så lycklig att de lever. Sedan hade Irinas svärmor satt sig i soffan i vardagsrummet och bara låtit tårarna rinna ner för sina kinder. Irina hade kokat te åt dem och serverade det utan något annat till. Hon hade ännu inte varit i affären så hon hade inget att bjuda på.

”Du lilla Irina, du är ung du. Du ska leva ditt liv, få en stor familj, uppfostra era barn. Det finns så mycket trevligt kvar i livet. Jag är gammal. Nästa år fyller jag 60, men jag kan säga att jag haft många trevliga stunder i livet. Jag lekte runt kvarnen när jag var liten. Hela sommaren var vi i badet eller lekte på ängen. Jag och mina syskon. Sedan dog min far och mor gifte om sig, och problemen började. Leena och jag fick arbete på olika gårdar och mor flyttade till Kaukasus. Jag hade tur som fick arbete på Hansgården hos min blivande man. Vi gifte oss, flyttade till staden och fick våra tre barn, och då kom glädjen tillbaka i mitt liv. Mina duktiga goda barn. Det var så roligt när Meeri började på konstskolan. Något sådant hade vi aldrig gjort förut i släkten. Och Elisabet blev apotekare. Hon fick utbilda sig. Gå i fin skola. Det fick jag aldrig göra. Ingen flicka fick det när jag var ung. Minst av allt jag eller Leena, min syster. Vi måste försörja oss själva när mor flyttade.”

Ira visste redan att de kom från bondsläkt. De flesta ester gjorde det. Inte hon. I hennes släkt var nästan alla män präster.  Hennes pappa var rektor. Både farfar och morfar var präster. Ortodoxa präster. Moritz var nog bonde i sitt hjärta, trots att han växt upp i stan.

Lowisa drog efter andan, tog en klunk av teet och såg på henne med ett leende.

”Ja du ska veta att min lille Moritz alltid varit en god son. Han har alltid tänkt på sin mor. När han var gift med Klaudia var han en god äkta make åt henne också. Vet du att hon var polska. Han träffade henne på någon resa och så gifte de sig och flyttade in i stenhuset. Hon var så rar, den flickan. Men Hans var nog inte riktigt nöjd. Han ville att Moritz skulle gifta sig ned en estniska. Ja, det var så sorgligt att de aldrig fick några barn. Men nu ska han få det. Eller hur? Du är ju ung och stark. Ni kommer få vackra barn. De blir min stora glädje mina sista år i livet. Era barn. Ja, vi har ju Anne, Elisabets flicka, men de bor så väldigt långt bort där i Viljandi. Era barn kan jag träffa varje dag.”

Ira kände sig generad. Sådant ville hon inte prata om. Hon var bara 18 år, blev inte 19 förrän i augusti. Först skulle de väl ha lite roligt nu när de hade chansen, när röda armén var borta. Hon undrade när Moritz tänkte komma hem. Det skulle vara skönt om han pratade med sin mor istället.

”Hur är det med din syster förresten? Är hon i Pärnu nu?”

”Ja, hon ringde nyss och berättade att hennes man också var hemma. Han har ju varit i skogarna under det här året.”

”Vi får hoppas att hans föräldrar kommer tillbaka också. Man kan undra hur de har det nu.”

”Ja, det undrar vi alla. Ännu har vi inget hört. Men det måste ha varit kallt där borta för dem.”

”Nej du lilla vän. Jag måste gå och göra ordning där hemma. Jag har bara haft vänner i min lägenhet, så det ser bättre ut än hos dig. Människor är konstiga. Att de inte kan hålla snyggt. Det är väl det första man lär sina barn. Kom ihåg det!”

Jo, hon skulle komma ihåg det, men blev glad när svärmor tackade för sig och gick. Hon kände inte den lilla gamla damen så bra. Tidigare hade hon bara behandlats som ett barn av Moritz familj. De tyckte nog att hon var för ung. Hon hade ju nästan kunnat vara hans barn tyckte de.

Någon öppnade dörren. Äntligen kom han hem.

Trackback
RSS 2.0