.

Jag hörde i dag Tomas Gür vara sakkunnig om Turkiet i "Studio 1" i dag. Då tänkte jag (naturligtvis): tänk om esterna fått vara sakkunniga om livet i Sovjetunionen under ockupationstiden. Jag vet ju hur ester istället kämpade för att få sina synpunkter publicerade i svenska media. Det lyckades i princip aldrig. Jag var förresten själv en av dem. Jag skickade in den ena kommentaren efter den andra; jag kunde få ett svar i brev eller mail, men bara en gång publicerade media (Sveriges Radio) något jag tyckt.

Min känsla var att svenskarna ( jag är svensk själv) visste mycket bättre hur det var att leva i Sovjetunionen än esterna som levt där. Hur hade inte uppfattningen kunnat vara om livet i det kommunistiska Sovjet; kanske närmare sanningen.

Någonstans någon gång i Estland.

Det blev inte så mycket mer än ”God natt” på kvällen. Han smekte Ira över håret och la sig till rätta och somnade. Så olikt den man han en gång var. Han var en kvinnornas man. O ja, det var han så medveten om, men nu orkade han inte älska trots att hans unga hustru var så vacker, så tilldragande.

Den här sena kvällen när vårsolen fortfarande syntes som en strimma där borta bakom träden, då låg han ändå med Iras huvud på sin arm och började tänka på att det nog fanns ett slut på detta fruktansvärda liv som getts dem alla.

”När det här tar slut ska vi åka till landet igen och hälsa på släkten. Du ska få träffa mina kusiner Rein och Leida. Moster Leena och morbror Juhan. Hos dem har jag haft så många sköna stunder. Där lever man som förr i världen. Där finns djuren, åkrarna, sjöarna och lugnet. Hur det är nu vet jag inte. Vi ska åka till dem så fort vi sett att allt är bra med mamma och mina systrar.”

”Då följer jag gärna med, men vi måste få veta att min familj mår bra. Jag har inte hört något ifrån dem på så länge. Tänk om de inte finns kvar här!”

”Naturligtvis ska vi ta reda på det. Men varför skulle de försvinna? De talar ju ryska och din pappa är ju lärare i ryska. Varför skulle de ta honom? Ja, ja jag vet. Jag vet att ingen vet svaret på en enda fråga. Allt är så meningslöst.”

”Moritz!  Berätta igen om dina kusiner. Hur bor de? Var någonstans? Jag minns inte säkert.”

”Det är på landet inte så långt från där min pappa bodde när han var mjölnare. Vet du att pappa var bonde? På sätt och vis är det synd att han flyttade från landet. Då hade vi inte haft hyreshus som de bara kunde stjäla från oss, de där sovjeterna.”

”Nej, men de hade väl i alla fall tagit maten, så ni fått svälta. De hittar alltid något att ta från esterna. Du vet nog inte att min pappa föddes i Laius förresten. I samma hus där Jaan Poska föddes före honom. Min morfar efterträdde Poskas pappa som präst i den ortodoxa kyrkan.”

Huset där Jaan Poska föddes, den man som skrev under fredsavtalet med Sovjet i Tartu 1920.

”Ja, jag vet det. Och jag vet också att vår svenske kung Karl XII bodde där med sina män för lite mer än 200 år sedan. Då skulle jag velat vara med. Tror jag. Det var inte så roligt på den tiden heller. Peter den store och kung Karl. Vilket par. Vad de förstörde. Tsaren stal också mat från oss. Han dödade många, många ester och han och hans män våldtog våra kvinnor. Vilka tider! Nej, jag tycker det skulle varit intressant att leva när kung Karl bodde mitt i bland oss. Han skulle säkert varit med på vårt bröllop.”

”Så hade jag dansat med honom på kvällen. Hade du varit svartsjuk då?”

”Naturligtvis. Den stilige mannen och min lilla fru.”

”Vad ska vi göra på landet då? Hos dina släktingar?”

”Vi ska leva. Leva på riktigt. Det var så länge sedan. Vi ska hjälpa till med arbetet. Du tycker ju så mycket om Leena, som för det mesta är i ladugården bland djuren, du minns. Du hjälper henne så är jag på åkern med Juhan och Rein.”

”Nej, nu ska jag sova. Vi får drömma vidare i morgon.” Irina vände sig om i sängen.

14 juni 1941

Helvetet var långt ifrån över. NKVD:s överste i Estland Björn Kumm, hade fått i uppdrag att samla in uppgifter på farliga element i landet redan under vintern. Det höll han på med ända in i juni 1941.

Den 13 juni beordrades alla tillgängliga bilar att ställa sig till milisens förfogande. Vid ettiden på natten började de sedan rulla fram till olika bostäder där ”folkfiender” bodde. De väcktes mitt i natten den 14 juni, fick högst två timmar på sig att packa sina väskor (För vad? Det fick de inte veta.)  Därefter tvingades de ut till lastbilarna och fick sitta på flaket till de kom till en uppsamlingsplats vid någon järnvägsstation. Där stod boskaps- och godsvagnar med galler för fönstret och ett hål i golvet (för deras behov). Vagnarna proppades fulla; även gamla och gravida kvinnor pressades in i vagnarna. Männen i en vagn och kvinnor och barn i en annan. Där fick de först vänta ett par dagar innan tåget lämnade stationen. Hur mådde de då? Hur klarade de väntetiden?

Många dog under resan; liken låg kvar tills tåget stannade och de kunde lämna den döde/döda utanför vagnen.

Det gick helt ordentligt till. Det fanns fraktsedlar med frakten: ”människor” och fraktkostnad angiven.

Så många människor dog under mystiska omständigheter. De dog under deportationen, under flykt, i fängelser efter tortyr eller mördades direkt.

Detta våld och dessa grymma deportationer hade esterna bara hört om ryktesvägen från Ryssland när de levt i frihet och som människor i sitt land. Nu var de själva offer. Självklart hatade de allt som Sovjet och kommunismen stod för. Naturligtvis måste de rädda dem som av någon oförklarlig anledning skickats iväg på ett så grymt sätt till ett sådant hårt och dödande liv i Sibirien. Många ester försvann i skogarna för att undvika att bli tillfångatagna och istället kunna delta i befrielsearbetet.

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 26, 27, 28 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Tallinn

Även julen hade sitt slut. Visserligen var det förbjudet att fira jul, men den ”snälla” regeringen hade ändå gett esterna två lediga dagar i alla fall. Nu var det Johannes Lauristin som var ledare i det sovjetiska Estland. Han hade varit fängslad för att han medverkat vid det kommunistiska kuppförsöket i Tallinn 1924. Nu var han landets högste. Under den här tiden försvann människor, ett par hundra i veckan, utan förklaring. Visst förstod de allihop att det var s.k. folkfiender som straffades, men om de mördades eller skickades iväg till Sibirien visste ingen av de vanliga människorna. Inte heller den närmaste familjen fick veta. Istället blev de beordrade att vara en sjungande glad folkmassa vid olika tillfällen. Just den dagen när Moritz hus på Tartu Maantee hade tagits över av sovjeterna, då hade en stor tackdemonstration kallats ut på gatorna. ”Tack för att vi nu är ett Sovjetland!”  Naturligtvis var de alla bevakade av röda armén. Att det fanns många, många specialinkallade trogna kommunister från Ryssland var inget som talades om. Man kunde se det på hur de var klädda och naturligtvis kunde man höra på språket varifrån de kom. -70 år senare skulle de här massornas leenden tas som intäkt för att esterna var lyckliga när de blev en del av Sovjet, det menade utrikesministern i Ryssland, Lavrov på fullt allvar. Men det var som sagt 70 år senare.-

På skylten står:

Tag med oss i den socialistiska republiken!

Det hölls ytterligare ett val. I januari 1941 valdes till högsta sovjet. Då var all polityr och demokrati helt utraderat. Visst gick de och valde, men välja var inte rätta ordet. Då ska det finnas flera olika partier eller människor att välja på. Ännu kom esterna ihåg vad ett val var. Ett val utan att soldater bevakade medborgarna.

Nõmme

Dagarna släpade sig fram. Om det hände något i huset var det för att lille Vello hittade på något. Han tillverkade leksaker att sådant han hittade och lekte med det. Det fanns också lite böcker i en bokhylla. Boken om Enen tyckte han mycket om. Mamma eller morbror beordrades läsa den, gång på gång. Till slut kunde alla den utantill. Men Vello ville höra i alla fall.

Moritz gick på en längre promenad varje dag. Ibland fick han sällskap av Irina eller Tanja, men för det mesta var han ensam. Då gick han och lyssnade på vad människor talade om. Det var så han fick höra talas om alla som försvann. Om alla som var rädda att de också skulle försvinna en dag. Han såg hur de bytte kassar med varandra. Någon hade potatis, någon annan hade några grönsaker eller annat ätbart, och så bytte de för att få lite variation i ätandet. Hade man en flaska sprit bytte man med en soldat, de var alltid törstiga. Då försökte man få veta vad som hänt familjemedlemmar, men soldaterna visste inte heller något. Någon gång hörde han att det talades om de försvunna sovjeterna som Juhan kört iväg med, men ingen var riktigt intresserad. Människor stod inte högt i kurs. Frågan var vad som var viktigt? Stalin förstås. Honom skulle man hedra i tid och otid. Men annars? Moritz uppfattade inte något annat som var viktigt för soldaterna som fanns överallt i Nõmme.

Moritz som haft gott om pengar, som aldrig behövt snåla, hade blivit bestulen på så gott som alla bankbesparingar. I november hade landet övergått från den estniska valutan till rubeln. 1 Kroon = 1,25 rubel. De pengar som man sparat på banken som översteg 1000 Kroon stals av makten. Som tur var hade han hunnit ta ut en större summa pengar innan ryssen kom. Han hade inte vågat lita på dem. ”När landet är beläget som Estland är, då är man alltid på sin vakt.” menade han.

När solen tittade fram och dagarna blev lite längre, då kändes det ändå som en lättnad. Det fanns något att bli glad över. Vello kunde leka ute lie grand, men han fick bara leka med andra barn när Tanja såg på. Man kunde inte riskera att han avslöjade något om dem av misstag. Små barn förstår inte faran, förmanade Moritz.

En gång hörde Tanja honom tala om farmor och farfar. Hon avbröt honom direkt. ”Vello du är väl inte hungrig?”

Sedan sa Vello något om mat till de andra barnen. Ingen frågade vad han skulle ha sagt och han sa inget. Ingen frågade heller varför de bodde i Juhans sommarstuga. Var och en hade sina egna hemligheter.

Kriget överraskade dem igen. Sista april meddelades att tyskarna landstigit i Helsingfors. Kanske, kanske skulle helvetet ändå ta slut snart.

Den 14 juni förstod de att det inte var över ännu.

Lika länge som de svenska medierna har varit fyllda av finansbekymren i Europa och fr.a. i Grekland, lika länge har de estniska medierna varit det. Det diskuteras fram och tillbaka, och nu skrivs det om att det inte räcker att vara tacksam över att Lettland och Litauen har haft det värre och fortfarande har ett sämre läge. Osäkerheten om framtiden är stor.

…..

Det finns anledning att vara nöjd med att folk dricker alkohol. I det här fallet är det Estland som gläder sig. Utrikeshandeln har växt just därför.

Försäljningen av alkoholhaltiga drycker på export under första halvåret i år ökade  med 39 procent eller 60.700.000 € jämfört med samma period förra året.

Exporten av öl uppgick till 23,6 miljoner liter under de första sex månaderna i år, vilket jämfört med samma period förra året är en ökning med fem procent.

Största importör är, som alltid, Ryssland.

…..

En svår barndom påverkar dina gener resten av livet konstateras i en artikel i Postimees. Det är brittiska och kanadensiska forskare som gjort studien.

Det är barn och vuxna födda i mars 1958 som undersöks.

Forskarna säger att en hård barndom ökar riskerna för hjärt- och kärlsjukdomar. Nu vill de hitta de specifika gener som spelar roll i denna verksamhet. De vill undersöka långsiktiga effekter och om dessa ärvs av barnen.

Detta är av stort intresse för dem som växt upp i Sovjetunionen och andra diktaturer.

På USA:s ambassads hemsida kan vi läsa:

Remembering the Holocaust

January 27, 2011

Remarks of Chargé d'Affaires Robert Gilchrist at Klooga:

Today, January 27, is Estonia's Holocaust and Other Crimes Against Humanity Victims memorial day.  We came to Klooga, the site of a Nazi concentration camp, to commemorate the lives of thousands of people who were slaughtered here and to remember the thousands of others who perished in Estonia. The holocaust, one of the greatest tragedies of the 20^th century, and indeed all of human history, was the state-sponsored systematic and bureaucratic persecution of the Jewish people, which led to the death of six million people. Persecution of other groups for religious, racial, ethnic or other reasons brought the total to an estimated 11 to 17 million people who died because of Nazi tyranny.  Let us mark this day as a way of ensuring that we never, never forget.

 

 

Chargé d'Affaires Robert Gilchrist at Klooga.

Det var bisittaren Dilsa Demirbag-Sten som anklagade de baltiska staterna för att inte ha gjort upp med sin histioria. Hon glömde att kontrollera sina uppgifter, och vi har inte hört något tillrättaläggande.

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 26, 27 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Moritz hällde upp varsin drink åt sig och systrarna. Vello grät i sin mammas knä. Ingen sa något. De drack ur sina glas sakta och bara väntade. Det dröjde kanske en halvtimme till de båda andra var tillbaka.

De båda männen tittade in i rummet. ”Fråga ingenting, så vet ni ingenting.” De vände om och gick över till ladan.

Irina suckade djupt. ”Allt är så hemskt. Vad ska vi göra?”

”Göra? Vi ska överleva. Det är det enda vi kan göra. Vi måste försöka hitta något att äta. Det finns inget att köpa i affärerna. I matkällaren finns inte heller mycket kvar. Ett bottenskrap i potatissäcken. Kanske några morötter. Inte mycket mer. Här skulle vi inte ha ont om mat om de där sovjeterna inte hade tagit allt och skickat till Ryssland. Varför ska vi också svälta? De kan ju fortsätta att ta mat från hela världen så får hela världen svälta. Är det vad de vill?”

Tanja tystnade och såg på Ira, sin lilla syster som alltid varit så i farten, alltid velat göra något. Alltid varit ett bekymmer för mamma. Det kändes avlägset nu. Irina var bara 18 år men hennes ungdom var definitivt slut. Det var ingen idé att tänka på vad som hade hänt de där sovjeterna. Det förstod hon. Hon ville verkligen inte veta. Ett liv var inte så mycket värt längre. Frågan var väl vad som hänt med esterna som gått med på det här. Hur kunde de delta i all denna sörja? Hade de haft det så dåligt under frihetsåren att de tyckte att det här var rätt? Hon förstod verkligen ingenting.

Hon tog Vello i famnen och gjorde honom ordning för natten. Moritz och Ira gick in till sig. Nu gällde det att kunna sova.

Dagen därpå hörde de bilar på gatan. Det måste vara andra sovjeter som sökte efter de försvunna. De låg kvar i sängarna. Ville inte veta. Ville inte visa sig. Men de kom naturligtvis inte undan. Det bankade på dörren. Moritz tog på sig en skjorta och öppnade för en grönklädd.

”Hade ni besök av oss i går?”

”Ja, två män var här.”

”Vad hände sedan?”

”Det har jag ingen aning om. De gick, och vi stängde dörren.”

”Jaha. Och hur många bor ni här då?”

”De som var här i går såg att vi är fyra stycken på 20 kvadratmeter. Det ska vara tillåtet.” svarade Moritz med bitterhet i rösten.

Männen sa inget mer. De vände på klacken och gick ut.

Moritz såg på de andra. Suckade igen. Och hoppades att det inte skulle hända något mer. Han tyckte att det verkligen var skönt att han inget visste om gårdagens sovjeters öde, även om han tyckt bra om chauffören så länge han bara var chaufför. Han var mer orolig för sin mamma som han inte vågade kontakta. Han ville inte göra livet värre för henne.

De skulle haft det ännu värre om inte Juhan kommit in med en säck potatis åt dem.

”Jag fick två säckar av en släkting som hade kvar i sitt förråd. Vi delar på det.”

De överlevde tack vare den potatisen. Det blev lite enahanda men det var bättre än att dö. Så föddes uttrycket ”Den första gästen i ett kommunistiskt land heter Svält.”

Aktuaalne Kaamera i dag.

Apropå finanskrisen i Europa meddelar chefen för Estlands Riksbank att i Estland har alla åtgärder vidtagits enligt regelboken, och de estniska bankerna är mycket starka. Naturligtvis är man ändå mycket beroende av att Europas banker i övrigt inte krisar.
.....

Lärarlönerna har länge diskuterats och lärare har demonstrerat för en rejäl löneförhöjning. Nu har det beslutats i parlamentet att det ska satsas på högre lärarlöner och man ska säkra de sociala förmånerna. Pengarna tas från det man tidigare skulle lagt på militären, som får klara sig på samma budget som tidigare år. Och det har ju gått bra...

.....

Aleksander Rudarku m.fl. flög ett plan från Kabul till Tadjikistan. När de närmade sig flygplatsen där de skulle landa fick de landningsförbud. Men de hade för lite bensin för att kunna återvända till Kabul, så de var tvungna att ändå landa trots förbudet. De blev fängslade. De sitter kvar nu sedan maj månad. De har avböjt stora räddningsinsatser eftersom de hoppas bli befriade om deras fångvaktare inte retas upp. Dock står det utom allt tvivel att det rör sig om utpressning. Beloppet är okänt.

Någonstans någon gång i Estland.

I The Economist kunde man i början av september läsa att ryssarna har slutat återvända till Ryssland. Istället har medelklassen börjat flytta ut. Över 50 % av entreprenörerna säger att de skulle flytta till ett annat land om de fick möjligheten. Mer än 50 % av studenterna skulle göra detsamma. Av hela den vuxna befolkningen vill 22 % emigrera för gott. Dessutom flyr kapitalet landet.

Vad söker man då i utlandet? Inte högre levnadsstandard utan skyddande av äganderätten, säkerhet rent fysiskt, en fungerande sjukvård, god utbildning till barnen. De vill leva ett liv utan mutor, utan att förlora jobbet pga. Politiska skäl, eller bli fängslad pga. någon korrupt byråkrat.

Det berättas också att den ryska staten använder så mycket pengar att de behöver ett oljepris på 120 USD för att klara utgifterna. 75 % av Rysslands export utgörs av olja och gas. En annan större exportprodukt är vapen och vapensystem.

Allt fler som inte röstar på Putin flyttar ut ur landet. Hur det kommer att se ut år 2020 när Putin avgår som president är ett stort frågetecken.

Många av dem flyttar till Estland och driver upp priserna på bostäder i landet. En 2-rumslägenhet i Piritas Strandhus med 74,1 kvm yta kostar nu 340 000 Euro. En 5-rummare med terrass (400 kvm)

Där finns också en med fem rum och en terrass (400 kvm), utsikt över havet och Gamla stan. Pris 1 500 000 euro, exklusive moms.

I Maarjamägi säljs en lyxig villa med en vacker trädgård (717 kvm), som för närvarande används som bostad av en utlandsest. Sex badrum, sex sovrum, fyra-bilsgarage. Pris 2 900 000.

…..

Estoniateatern och Väike Maarjas Böndernas hus. Lika gamla och fullt jämförbara?

Nästa år firar Estoniateatern sitt 100-årsjubileum. Samtidigt gör Böndernas hus i Väike Maarja detsamma. Det var det största kommunala samlingshuset i Estland då, och kallades för Landsortens Estonia. Numera är det ett litet hus i jämförelse.

Jag läser i Postimees att Estland förbereder sig att köpa aktier i Gazprom, det ryska gasbolaget. Intressant.

Obekräftade uppgifter från estniska Konkurrensverket bedömer värdet av den överförda gasen till 25 miljoner. Detta är en tredjedel av inköpspriset från i somras för de aktier regeringen beräknas köpa, och ge landet billigare gas.

.....

Den ryska kyrkan i Lasnamäe saknar pengar till färdigställandet av byggnaden. Det fattas ca 3 milj eesti kroon, och staten har inga pengar till detta, så de 200 000 – 250 000 som kan samlas in per år måste användas. Man jobbar så länge pengar finns, sedan tar man en paus till nya pengar kommer. Savisaars stora bygge blev inte vad han tänkt sig helt enkelt.

Tallinn stad införde för något år sedan en egen skatt på allt som säljs i staden. Nu har Statoil fått ett domstolsbeslut att de inte ska redovisa en sådan skatt, skatten är olaglig. Det betyder med all säkerhet att staden går miste om den extra inkomsten. Nästa företag att gå till domstol verkar bli Neste. Även de stora butikskedjorna överväger om de ska vända sig till domstol. Staden blir återbetalningsskyldig när domstolen dömer ut skatten.

…..

Har ni läst om att en estnisk busschaufför som försvunnit i Karlstad?

Han körde en buss med en kinesisk grupp från Finland och genom Sverige till Norge.  Föraren Aivar Pulver försvann från hotellet i Karlstad i går morse. Försvinnandet har anmälts till den svenska polisen. En jacka har hittats vid Klarälvens strand.

Sonen Marko Pulver talade i telefon med sin far i förrgår kväll. Fadern berättade då att en bil med två män körde efter honom de senaste 170 km. Han trodde att det kanske var en rasist som inte gillade kineser som jagade honom. Han vågade inte en stanna och tanka bussen av rädsla för vad som skulle kunna hända. Sonen ringde polisen.

Från samma flodstrand har en man körts till sjukhus, men han uppges vara svensk.

…..

Evlin Ilves har släppt en kokbok: ”Kingitud maitsed” (ung. smaker i gåva.) Den handlar om mat som hon ätit med gäster från när och fjärran. Rätterna ska vara möjliga för alla att göra och ingredienserna ska finnas i estniska affärer. (eller deras substitut)

28 oktober presenteras boken på Bokmässan i Helsingfors.

…..

En estnisk soldat, Agris Hutrofi, dödades den 15 oktober i Afghanistan.

Han kom hem till Estland i dag i sin kista, och mottogs vid flygplatsen av en hedersvakt och flera höga officerare höll tal där. I morgon sker jordfästningen i Väike Maarjas kyrka. Han efterlämnar hustru och två barn.

Estland menar att de självklart ska deltaga i befrielsekrig om de får frågan. ”Nästa gång kanske det är vi som behöver hjälp.”

När jag skriver om hur hemskt det var under ockupationsåren, då måste man förstå att värst var det för dem som var medvetna om livet under frihetstiden. De som var med om deportationerna, arkebuseringarna och kolchosernas tillblivelse. De som föddes efter 1944 visste vanligtvis inget om det fria Estland. I skolan fick man absolut inte veta något om den tiden, och hemma vågade föräldrarna sällan berätta. När Stalin dog blev det en viss lättnad, och även om lögnerna om livet i väst var legio, så var det svårt att veta hur livet skulle kunna ha varit om landet fått fortsätta att vara fritt. När Tallinnborna kunde se finsk TV kom en annan kris. Nu var det tydligt vad som skiljde. Men hela landet visste inte. Jag minns när sovjetisk TV visade på en nyårshelg i slutet av 1980-talet hur livet var, hur människor levde i olika västländer. ”I Stockholm på Drottninggatan sitter folk och säljer allt vad de har för att få mat för dagen. I Paris har människor inte råd ens med den enklaste bostad. De bor under broarna vid Seine.” Och när Ave kom till Sverige 1988 fick hon veta att hon skulle absolut inte tro på vad hon såg i Stockholm, det är bara kulisser. Där bakom ligger människor och dör på gatorna.

Men de som inte visste, de unga, de trodde att de hade det jättebra. Och det är just det man ibland glömmer. Jag såg bara det grå och tristessen. Alla förfallna bostäder, de omoderna hushållsmaskinerna som såldes i Kaubamaja i Tallinn, de tomma affärerna, de tysta människorna. Försäljerskan i mataffären som blev så arg när hon förstod att hon måste gå ut i lagret och leta efter någon vara vi frågade om. Ja, det var så mycket vi såg, då 1978, som för alla unga var en självklarhet, något de hade accepterat som vanliga livsbetingelser.

…..

En intressant synpunkt på att alla skolor i Estland ska gå över till estniska som undervisningsspråk: En rysk lärare frågar: ”Alla elever vet att jag talar ryska. Alla elever talar själva ryska som förstaspråk. Alla talar vi miserabel estniska. Vad ska jag svara dem när de självklart ber mig övergå till att tala ryska. Hela undervisningen blir bättre då.”

Kanske ska de hjälpas åt med språket. Kanske ska de förstå att de bor i Estland och vad som därmed förväntas av dem. Att deras liv i detta land kommer bli bättre när de känner sig hemma i båda kulturerna. Man kommer ju i framtiden efterfråga människor som behärskar ryska språket och kulturen i framtiden. Det gäller alla länder med många invandrare, att invånarna har kännedom om landets språk, kultur och koder, men också behärskar sin egen speciella kultur. Se på våra utrikeskorrespondenter. Så många av dem har rötter i andra länder och gör ett fantastiskt bra jobb när de rapporterar på svenska. De vet hur de ska presentera landet för oss.

Skulpturen av Gustav Adolf bakom huvudbyggnaden av Universitetet i Tartu.

Gustav Adolfs-dagen närmar sig.

I år fyller universitets Institution för nordiska språk 20 år IE är en av grundarna av ”Gustav II Adolfs länk mellan Sverige och Estland”, som har visat på de historiska banden mellan Sverige och Tartu, Estland.

4:e november, anordnas en ceremoni. Svenske ambassadören Jan Palmstierna och Nordiska ministerrådets direktör Berth Sundström kommer tala.

Professor Sverker Oredsson vid Lunds universitet, ska presentera rapporten som har förändrat historien om bilden av Gustav II Adolf . Professor Helmut Piirimäe och docent Kristi Viiding vid Tartu universitet ska också tala på högtidsdagen.
Evenemanget börjar kl. 16 vid den skandinaviska avdelningen på Universitetsbiblioteket.

UD i Ryssland uppger att Baltikum har gjort formell begäran till Ryssland för att få ersättning för lidande och förluster under ockupationen.

 "Vilnius anspråk är på 20 miljarder dollar, Rigas 200 miljarder dollar och Tallinns fyra miljarder för miljöskador, samt 250, 000 dollar vardera för förtrycket. Ryssland anser att detta är orättvist och orimligt. Ryssland var självt offer och led minst lika mycket som dessa stater, om inte mer.”

Mitjukovi, ryska UD, menar att klagomål av detta slag är orättvist och orimligt. Han bekräftade att Ryssland själv var ett offer för den totalitära regimen och lidandet i det egna landet var minst lika stort.

Tallinn förnekar att ersättning begärts, och jag måste ställa frågan: Är det rimligt att andra stater ska lida och människor få sina liv förstörda för att Rysslands folk lider? De hade verkligen helst sluppit allt detta. Dessutom: varför har Ryssland hittat på det här om Estland? Kanske för att de alltid försöker pressa det lilla landet.

.....

Vi var på en föreläsning på biblioteket en stund i kväll. Det var Heino Rosso, estnisk författare, som berättade om sitt liv (han är född 1928) och sina böcker. Jag ska återkomma till det. Det handlade ganska mycket om livet i det sovjetiska Estland.

Någonstans någon gång i Estland.

Moritz hade haft en bra uppväxt. Det tyckte han själv. Han hade gått i bra skolor och trots att det var på tsarens tid hade han haft all undervisning på estniska. Det var tidigare de tvingats läsa ryska i skolorna. Inte hans pappa, han kunde ingen ryska, utan på slutet av 1800-talet skulle hela Ryssland bli ryskt hade tsaren bestämt. Moritz hade lärt sig både ryska och tyska på gymnasiet i Vestmans skola i Tallinn. Han kunde då inte veta att han skulle klara livet på de kunskaperna.

Det bästa var sommarloven. Det bästa på lovet var att åka till landet. Hans kusin Rein bodde i en bondgård i Väike Maarja med sina föräldrar och sin syster. De var lika gamla Rein och Moritz och tyckte det var lika roligt att cykla till sjöarna och bada. Vattnet var alltid mycket varmare där är vid stranden i Pirita där alla som bodde i Tallinn badade.

Morbror Juhan, Reins pappa, brukade berätta historier för dem om sjöarna. Förr i världen när svenskarna hade Estland och de krigade mot ryssarna, då kastade svenska soldaterna skattekistor i sjöarna för att rädda dem. Vem som helst kunde inte hitta de där kistorna. I Blå sjön är vattnet blåare än i någon annan sjö i Estland. Och det blir aldrig varmare än 18 grader. Där badar de inte!

I Vita sjön finns en skattkista, och den kan bara tas upp av en människa som tänker ge hälften till de fattiga. En mjölnare från Väike Maarja hittade den, men han ville så klart inte ge bort så mycket pengar, så han fick inte upp skattkistan och klarade inte sig själv heller. Där brukar de meta abborre. Moritz och Rein.

Ebavereberget, som inte låg långt från byn där de bodde, hade också många sägner som de gamla berättade. En var om en dam som letade efter något barn i byn som hade ljugit eller tagit något. Hittade hon ett sådant barn tog hon det med sig in i berget, och så var barnet för alltid borta. I berget fanns en stad och där bodde människor som följt med när staden sjönk ner i berget. Det var de som inte ville bli kristna, och var rädda för hämnd av någon som bestämde. ”Ibland” brukade morbror berätta ”kunde man se rök från skorstenarna där inne. Men då måste man vara uppe tidigt på morgonen.” Och det var ju inte pojkarna.

På kvällarna satt de framför kakelugnen i vardagsrummet. Rein, Moritz och Leida, systern, satt uppkrupna i soffan med morbror Juhan och moster Leena och drack kvällste. Fotogenlamporna luktade så där som de gör och utanför gick solen ner bakom skogen långt borta. Trähuset var omgivet av träd som morbrors pappa hade planterat när han köpt gården på 1860-talet. Mittemot huset hade morbror låtit några gammelryssar bygga en stenlada. Den var han stolt över. ”Det syns att vi inte är några fattiglappar med en sådan fin stenläggning” brukade han säga. 1901 stod det med järnsiffror på väggen. Därinne fanns hästarna, korna och grisarna när de inte var ute och åt gräs eller jobbade. Pojkarna fick hjälpa till med djuren ibland, men annars var det moster Leena som skötte ladugården och allt där inne. Hon jobbade flera timmar om dagen med att ge djuren mat, rensa i halmen och mjölka korna. Det roligaste av allt var annars när de fick kasta upp säden på hässjorna. Då kände sig pojkarna stora och starka, och de vuxna brukade säga till dem att de jobbade som vuxna karlar där på åkern.

I stan fanns det inte så många ställen att vara på för en pojke i Moritz ålder. En park fanns det visserligen, Tammsaareparken, men där var han och gungade när han var mindre. Det var Ida om tog honom dit. Så fick han leka medan hon pratade med andra barnsköterskor. Då tyckte han nog att det var roligt, men så här i början av tonåren då cyklade han mest omkring. På gården kunde man inte leka, för så såg alla vuxna vad man gjorde, och det ville man absolut inte.

Pappa tyckte att det var viktigt att lära sig ha hand om pengar. Därför gav han alla sina tre barn en guldrubel på nyårsdagarna. När det sedan blev nyårsdag igen skulle de visa hur mycket det hade blivit av rubeln. Meeri och Elisabet hade förstås lyckats få ihop nästan två guldrubler var, men Moritz pengar var för det mesta slut. Han kunde inte det där med att spara och tänka sig för. Som tur var tyckte systrarna synd om honom, eller också ville de inte att pappa skulle bli arg. Han kunde bli så ursinnig ibland. Så de gav av sina pengar till Moritz. Han fick gå in och visa dem, pappa blev nöjd, sedan fick de tillbaka sina pengar.

Moritz log vid tanken. Han mindes det så tydligt. Sedan hade han en ny guldrubel att jobba med, eller rättare sagt att köpa upp utan att pappa förstod. Det var en sådan rubel han köpt sina första cigaretter för, som han tjuvrökte. Självklart fick de inte slösa sina pengar på något så onödigt för pappa. Men pappa hittade en fimp i källaren en dag. Då blev han så där ursinnig. Skrek åt sin vaktmästare att han inte städar ordentligt. Det var ett fruktansvärt liv. Som tur var kom aldrig pappa på tanken att det kunde vara hans egen son som slängt fimpen! Fast mamma berättade för Moritz många år senare att pappa visst hade förstått att han tjuvrökte, men det fick vara så, så länge han smög med det.

Litauens premiärminister Andrius Kubilius.

Moskva fick ett slag rakt i ansiktet, när den litauiska premiärministern Andrius Kubilius förra veckan sa att man ska ta under övervägande att Litauen kan begära ersättning för den sovjetiska ockupationen.

Det ryska utrikesdepartementet sade att en sådan ståndpunkt "strider mot principer och normer i internationell rätt."

Litauiska myndigheterna ignorerar historiens lärdomar, de fortsätter att blunda för de nynazistiska rörelserna sade Rysslands utrikesministerium .

Ryssland har länge varit irriterat på Estland, Lettland, Litauen, Polen och deras försök att skriva om historien om andra världskriget , i syfte att minska betydelsen av Sovjetunionens seger över Nazityskland.(enligt Ryssland, som har en egen tolkning av historien. De påstår t.ex. att andra världskriget började den 2 juni 1941. De har sin egen syn på detta krig liksom på kriget mot Karl XII.)

Samtidigt som Ryssland fortsätter att betrakta den röda armén som befriare av den tyska invasionen av de baltiska länderna, ser många invånare i Baltikum det som två likvärdiga ockupationer.

Förra året antog Litauens parlament en lag som tillåter åtal för människor som förnekar eller minskar betydelsen av de internationella brott som begicks av Sovjetunionen och nazisterna.

(Postimees)

Man kan undra varför Tyskland betalat så mycket för sina krigsbrott medan Sovjet/Ryssland inte betalat ett öre.

…..

Värmen blir dyrare i Väike Maarja.

Fortum meddelar att på grund av stigande gaspriser har ett nytt högsta pris godkänts av konkurrensmyndigheten för Väike Maarja.

Det nya priset är 64,74 € per MWh. Det kommer att börja gälla från den 7  november. Prishöjningen är 34,5 procent. Moms ingår ej.

…..

Ett bondeupprop i Estland kräver att samma jordbrukssubventioner ska gälla i hela EU. Fortfarande är de nyare medlemmarna lägre subventionerade än de stora västländerna. Men ändå måste även de nya länderna vara med och solidariskt betala för Greklandskrisen.

Intressant!

…..

Pippi och herr Nilsson.

Rakvere Teater lägger ner två succéer. Dels Pippi Långstrump med Ülle Lichtfeldt som Pippi och så Täis Mäng, som vi faktiskt sett två gånger. Synd att vi aldrig kom iväg att se Pippi. Ülle säger att det är en pjäs med kvaliteter som gör att den kan spelas i 100 år. Kanske får vi en chans till lite längre fram!

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,

2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Överallt såg han soldaterna. Han såg också hur människor undvek dem. Barn gick över gatan för att inte komma för nära. Varför var de så skrämmande? Ryktena gick. När som helst kunde de skjuta. Som de gjorde med Enno på perrongen i Nõmme. Vad hade han gjort som måste dö? Först förstod ingen någonting, och det var sådant som gjorde osäkerheten. Varför just han? Och det gällde många. Långt senare fick de veta att han fick inte leva längre därför att han var ”hjälppolis”, dvs. han ställde upp när det behövdes extrapoliser någonstans. Det fanns många studenter som var extrapoliser eftersom det var en bra extrainkomst, även om den var liten. Hur många av dem förlorade sina liv denna tid? Vem har rätt att leva? Vem, anser de här galningarna, har rätt att leva? Vem tar sig rättigheten att bestämma vem som får leva och vem som måste dö? När han deltog i striderna för tjugo år sedan ville han att alla ester skulle få leva. Inte bara i tjugo år. Nej, så länge Gud ansåg att de kunde leva. Moritz trodde på den kristne guden. Han hade lärt sig att be kvällsbön när han var mycket liten, och menade att om man inte tror på Gud och Guds förmåga att göra världen bättre, då fanns inte mycket att leva för. Det kände han särskilt starkt nu. Gud måste se vad som händer och ge oss alla kraft att förändra allt igen. Tillbaka till det Estland de hade.

Han klev av tåget i Nõmme, såg sig vaksamt omkring. Skulle det bli skottlossning igen? Det gick några uniformsklädda män på perrongen, men tydligen fann de inte vad de sökte. Den här gången var allt lugnt.

Också i huset var det lugnt. Tanja läste en saga för Vello och Irina satt bredvid och lyssnade. Kanske en saga var vad de behövde just nu.

”Jag gör lunch”, Irina reste sig och gick ut i det lilla köket där träsoffan där Tanja och Vello sov stod bäddad med locket på.

”Morbror! Kan träden verkligen prata?” Vello såg på honom och ville ha ett svar!

”Ja, om du ställer dig vid ett träd när det blåser, då kan du höra att det säger något till dig. Men du måste vara ensam, annars vill det inte prata.”

”Då vet jag varför jag inte hört något. Men kan äppelträdet prata också?”

”Kanske, men du hör bäst när granarna, tallarna och enarna och ekarna pratar, för de är mest högljudda.”

Moritz log i mjugg. Precis så hade hans mamma sagt till honom när han var liten och hon hade läst sagan om den talande enen.

”Du har inte hört något från Jaan?” Moritz vände sig till Tanja som satt kvar i skinnfåtöljen i vardagsrummet.

”Nej, inte på några dagar. Han lever i skogarna i Pärnutrakten. De är fler där. Ännu så länge hittar de mat i skogen. Hur det blir när det blir riktigt kallt och snö vet jag inte. Jag får väl hitta någonstans att bo där i närheten så jag kan hjälpa honom. Jag är orolig för att han ska göra något dumt, något farligt. Han pratar bara om att rädda sina föräldrar från Sibirien. Hur skulle det gå till? Några män från skogen mot Stalins armé.”

”Jag vet inte. Men det måste finnas en lösning. Det känns som om hela världen är emot oss när de där två jätteländerna arbetar ihop. Vad spelar det för roll vad de kallar sig? Kommunister eller nationalsocialister? Samarbetar gör de och ger sig på oskyldiga stater. Tänk på Polen som blev attackerat från två håll. Nästan samtidigt. Hitler och Stalin. Två galna män!”

”Kom nu och ät! Nu måste vi prata om något trevligt.” Irina kallade på dem från köket.

”Träffade du någon vi känner när du var i Tallinn?”

”Nej, jag gick bara in på baren och åkte hem direkt efter det. Tallinn lockar inte. Vill du tala om något roligt ska vi inte prata om Tallinn.”

Rosor till de nya medborgarna.

Någonstans någon gång i Estland.

På radion fick de bara höra det som de nya makthavarna ville att de skulle veta. Ibland var det någon av dem som påkallade allas uppmärksamhet på att någon från Moskva skulle komma till Tallinn, och det påbjöds samling vid flygplatsen eller Rådhustorget för att hälsa den nyanlände. Dessutom krävdes att alla skulle hurra och vara glada!

Vilka naiva människor det finns. Som om någon, som blivit fråntagen sitt liv, skulle hälsa tjuvarna och mördarna med glädje. Inte ens om de vågat hade de gått dit, inte någon av dem.

Däremot kunde de inte låsa dörrarna för de sovjetiska soldaterna eller andra officiella personer som syntes i samhället. En dag var det en lastbil från Moritz företag som stannade utanför på vägen. Men det var inte någon av hans anställda som klev ur bilen. De var kommunister, det såg han på klädseln. Två män i gröna uniformsjackor kom fram till honom. De betraktade alla äpplen en stund och sedan sa de med skärpa:

”Samla ihop all frukt här! Snabbt!”

”Varför skulle vi ge er våra äpplen?” frågade Moritz.

”Inga frågor! De ska köras härifrån bara.”

Moritz suckade. Han visste inte vad det här var för män, men han ville inte bråka, Han ville inte väcka deras misstänksamhet. Han hämtade en säck från förrådet och började plocka. Tanja och Irina kom och hjälpte honom, men när han såg hur de där männen tittade på dem sa han till dem att gå in.

Männen tog den fyllda säcken. Kastade upp den på flaket och de kunde höra hur bilen stannade vid nästa hus. De samlade in all frukt i området! Vad kan de här hitta på nästa gång?

Det var nog tur att de inte visste då allt som förekom i landet. De visste inte att Stalins speciella sändebud Andrej Zjdanov hade en uppgift med sig att "esterna" skulle avlivas.

Andrej Zjdanov.

Redan på 1930-talet hade kommunister gjort upp en lista för vilka som i första hand skulle utsättas för ”repressiva handlingar” när Sovjet gick in i landet. De grupperna var:

Alla tidigare regeringsmedlemmar

Högre statstjänstemän

Högre domare

Högre militärer

Medlemmar i politiska partier

Medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer’

Medlemmar i akademiska organisationer

Personer som aktivt medverkat i antisovjetisk kamp (soldaterna i frihetskriget)

Säkerhetspoliser

Vanliga poliser

Personer som företräder utländska företag

Alla människor med utländska förbindelser (filatelister, esperantister m.fl.)

Ledare för större företag

Banktjänstemän

Kyrkligt verksamma

Medlemmar i Röda Korset.

Detta betyder att ungefär 23 % av befolkningen skulle arkebuseras eller deporteras. (I Sverige skulle det betyda ca 1.4 miljoner människor) Det här var det inte många som visste under det första året av ockupation. Man visste inte heller hur många som misshandlades på olika sätt. Inte många visste att en ung kvinna vägrade att uppge var hennes man fanns. Därför bröt man först hennes ben, skar sedan av öron och bröst. Eftersom hon fortfarande vägrade uppge var mannen fanns, dödades hon.

Hela omfattningen av deras helvete blev klar först många år senare.

Och så var det esterna som spelade med. Johannes Vares, som nu kallade sig Barbarus, kände han sedan tidigare. Hans äldsta syster, Meeri, Hade gått på konstskolan Pallas i Tartu. Där träffade hon många intressanta människor som efter skolan umgicks som en grupp. I den gruppen fanns Vares. Han var trevlig, sa inte så mycket. Diskuterade inte politik, åtminstone inte när Moritz var med. Nu var denne man med i Tallinns Högsta Sovjet! Och Johannes Lauristin. Man visste redan att han var kommunist. Han hade suttit i fängelse i flera år för att han var med i kuppförsöket i Tallinn på 20-talet. Redan då arbetade han ihop med Moskva. Att han skulle visa sig vara förrädare, det var ingen överraskning.

Dagen efter gick Moritz in på Priits bar i Tallinn och slank in i hans arbetsrum för att be att få låna telefonen. Han ringde till en av delägarna på hans företag, men fick inget svar. Han fortsatte ringa till anställda och till slut var det en som svarade.

”Ni lever!” sa den mannen. ”Vi vet inget om de andra. De hämtades och har inte synts till sedan dess.”

”Och bilarna? Varför var en av våra bilar ute och körde i Nõmme i går?”

”De har lagt beslag på allt som går att använda. Fabriken är stängd. Vi har inget att göra och får inga löner. Men vi är inte så många kvar. När ska detta sluta? Ni måste snart vara tillbaka och göra allt som vanligt igen!”

”Vi får hoppas det. Vi får be till Gud om att de här försvinner från vårt land så att vi får tillbaka våra liv.”

De tog farväl och la på luren.

Moritz återvände till sommarstugan.

För första gången har 85-åriga Armilde besökt sin huvudstad Tallinn.

Hon föredrog att komma dit per bil. Aldrig skulle hon sätta sig i ett flygplan som kan störta när som helst, eller ett tåg som också är farligt, så fort som dom kör. Det enda hon vet om Tallinn är det hon ser på TV, och hon måste få se Zoo, där finns så många spännande djur.

Hon säger att hon inte ens har varit i Tartu, som ligger i samma län som hennes by, Alatskivi.

När de närmar sig Tallinn blir hon chockad över de höga husen. Faller ett sådant hus sönder, då dör du, säger hon. Här kan man inte heller bo för då svälter man ihjäl. Har man inte pengar till mat, då finns ingen skog att gå i och plocka svamp och bär och annat ätbart. Har du det är du rik!

Hon får gå på Zoo, gå runt i staden och även hälsa på presidenten.

"Staden är ganska intressant och vacker”, kommenterar Milde som kan vara diplomatisk.

…..

Morgonrapporten om trafikolyckor i hela Estland mellan kl 19 - 09:

1. En bil med en 78-årig bilförare krockade med en familj, två vuxna och tre barn i en annan bil. Alla forslades till sjukhus men ingen var allvarligt skadad. (Saku)

2. Flicka på rullskridskor körde in i en trottoarkant, skadades och kördes till sjukhus i ambulans.  (Pärnu)

3. Krock med plåtskador (Jõhvi)

Inga övriga brott rapporterades.

.....

Så var det Godmorgon Sverige i dag P1. Angående Juholtaffären. Det konstaterades att alltför många sossar med erfarenhet var bortvalda ur den nya sosseledningen. Juholt själv har ju inte heller någon erfarenhet av regeringsarbete. Det förklarar de misstag han gjort. En gammal "räv" ska kallas in för att lära de nya makthavarna hur man ska agera för att inte göra fel. Hå hå ja ja.

Och jag, som har känt sverigeesternas frustration för att de nedvärderas på grund av sina många regeringsbyten under ”den estniska tiden”, och därför sätter allt i relation till detta, tänker genast: Hur är det då med nya, unga stater där ingen tidigare i historien har tillåtits få någon regeringserfarenhet? Tillåts de att ha någon inlärningstid? Svaret är NEJ. Så föraktfullt det diskuterades i Sverige om alla regeringar som kom och gick under frihetstiden. Om det fyra-åriga auktoritära styret. (Jfr flera stora stater i Europa under samma tid).

Slutsats: Det finns en agenda för gamla stater och en för nya. De nya får inte göra "fel".

.....

Någonstans någon gång i Estland.

De levde nu i det lilla sommarhuset. Irina tyckte det var jobbigt, det hus hon växt upp i hade varit mycket större. Trösten var väl att hon hade Tanja och lille Vello där också, inte bara Moritz.

En dag hade en främmande man knackat på. Han var bror till Juhan, som ägde huset de bodde i. Han hade också flytt från hemmet.

”Jag är ägare till en köttaffär i Tallinn” berättade han, när de satt och drack kaffe och bekantade sig med varandra. ”Har ni varit där? Den ligger vid Rådhuset. Jag hade många kunder. Parlamentet brukade komma in och handla. Ledamöterna alltså. De uppskattade min affär eftersom jag är noga med att allt ska vara färskt och av bästa kvalitet.”

”Självklart” sa Moritz. ”Vem jobbar inte så?”

”Jo, det är väl sant, men ibland tvivlar man… Nu ska ni få höra vad som hände häromdagen. Det var två ryska officerare som kom in. De tittade först på allt jag hade att sälja, sedan frågade de om de fick köpa 250 gram av min rökta korv. Och det fick de förstås. När jag packat in den i papper frågade de om de fick köpa 250 gram till. Jovisst, sa jag och gjorde ett nytt paket korv till dem. Då tittade de på mig och frågade om de fick köpa ytterligare 250 gram. Ni får köpa hur mycket ni vill, sa jag. Då tog de hela korven. Märkligt, eller hur?”

”Ja”, sa Moritz. ”I Ryssland där allt ska vara så bra, där får man inte köpa vad man vill. Allting är begränsat. Jag har kontakt med några ryssar i mitt företag, så jag får höra ibland. Men de vågar inte berätta så mycket. Det är farligt. Allt är farligt där.”

”Vet man vad som hänt president Päts?” frågade Tanja. ”Jag har inte hört om han är i Estland fortfarande.”

Moritz skakade på huvudet. ”Nej, det har inte sagts något om det.” det är väl inte så många som vet. Allt är så hemligt i helvetet.”

”Ja, så blev man då sovjetmedborgare.” Priit, Juhans bror, suckade. Och inte får man säga herr och fru längre. De ändrar på våra liv ända in i detaljerna! Kamrat, va! Och så tog de min affär. Jag kan vara glad att jag lyckades smita därifrån. Annars hade jag varit på väg till Sibirien nu.”

”Det är likadant med mig och mitt företag. De tog allt och gjorde någon anställd till chef. Nu kommer det inte gå så bra där. Han kan ju ingenting!”

Tanja tittade på dem. ”Jag kommer ihåg vad moster Olga berättade en gång. Kommer du ihåg, Ira? Hon arbetade på ett sjukhus i Karelen i Ryssland under tsartiden. Hon var sjuksköterska. Så kom den där hemska bolsjeviktiden och alla läkare blev skickade till Sibirien eller skjutna direkt. Och då satte de vaktmästarna som läkare! De tror inte att någon utbildning behövs. Allt gick förstås fel, och moster Olga flydde därifrån hem till Pärnu.”

”Jo, jag minns”. Ira nickade. ”Är det så det blir här nu?”

De andra bara suckade djupt.

I boken om Polen beskriver Kjell Albin Abrahamson den fruktansvärda pogromen i Kielce i juli 1946. Tragikens udd är uppenbar, pogromen inträffade inte på 20- eller 30-talet utan 1946 efter Auschwitz, Treblinka, Sachenhausen och alla andra rasistiska dödsfabriker, … I kaoset efter andra världskriget och förintelsen var ett människoliv inte mycket värt och pogromen hade säkert kunna inträffa någon annanstans i Europa, men det skedde i Kielce. Före andra världskriget bodde i Kielce cirka 25 000 judar, 500 av dem överlevde Förintelsen.

Han talar om antisemitism i Polen, han är lika störd över beskyllningarna mot polackerna som folk, som jag är av samma beskyllningar mot esterna som folk. I Polen gällde den nazistiska lagen att hela familjen avrättades om någon medlem hjälpte en jude. Omkring 800 polska familjer avrättades som en följd härav. Vid en folkomröstning för att legitimera det kommunistiska maktövertagandet röstade 80 % av polackerna ”nej”. Trots detta angavs att resultatet var ett enstämmigt ”ja”.  Eftersom många judar av naturliga skäl engagerat sig i kommunistpartiet riktades missnöjet mot judar. ... Av antikommunism blev antisemitism.

När detta är sagt berättar K A en otrolig historia om en familj i Kielce där den tioårige sonen inte har kommit hem som han skulle så fadern går och anmäler hans försvinnande till ppolisen. Han ombeds avvakta. "Sonen kommer nog snart." Först två dygn senare kommer han hem. Rädd. Vågar inte berätta att han varit hos en kompis utan att meddela sig. Han hittar istället på en historia om att han hade blivit ombedd att lämna ett paket till någon i ett hus. Han hade blivit fängslad där i en källare och inte lyckats rymma förrän nu. Pojken påstår att det var judar som gjort detta. Polisen börjar genast leta efter huset. Där finns ingen källare och pojken ändrar sin berättelse efter hand. I huset bor 150 – 200 judar som överlevt förintelsen.

Människor börjar samlas på platsen. Miliotär, polis och säkerhetspoliser hade kommit för att undersöka brottet. Historien går om den fängslade pojken, och förändras med tiden. Till slut trodde man att judarna dödade polska barn för att ta deras blod till något speciellt brödbak. Man sägs ha hittat barnlik i huset. Det dröjer sedan inte lång tid förrän första stenen är kastad och tumultet är i gång. Polis och militär är aktiva med sina vapen. Två judinnor kastas ner från en balkong. Det hela utvecklas till en mardröm. Mördandet håller på i en dag. Minst 60 dödsoffer. Två av dem var polacker.

Enligt den officiella propagandan var pogromen en provokation och konspiration för att störta kommunisterna från makten.

Två rättegångar hölls. Den ena var öppen och gällde åtal mot vanliga människor. Nio av de åtalade dömdes till döden och avrättades samma dag.

I den andra, hemliga rättegången mot männen från milisen, armén och säkerhetstjänsten blev alla domar milda. (det strängaste straffet var 2 års fänglse) och samtliga fick amnesti långt innan strafftiden gick ut.

Länge var detta förbjudet samtalsämne i Polen. Nu ställer K A den grovt tillyxade frågan: Är polackerna antisemiter? Han menar att man inte kan säga det.

I februari 1996 bad Polens utrikesminister om ursäkt för pogromen i Kielce. ”Vi skäms över att denna tragedi inträffade i Polen, vi skäms över att polacker deltog i detta brott, vi vill be er om ursäkt”, skrev han i ett brev till Judiska världskongressen.

Det är ett känsligt kapitel: judar och kommunism. Många av Lenins män var judar. Många ändrade sina efternamn till något mer ryskklingande. Adolph Joffe skrev under fredsavtalet med esterna i Tartu 1920. Han var bolsjevik och arbetade för Lenin. Han var nära vän till Trotskij. Några timmar efter att han skrivit under avtalet såg han en estnisk tidningsartikel. Han kunde inte läsa estniska, men såg att efter hans namn, Joffe, hade man lagt till hans ursprungliga judiska efternamn. Han blev fruktansvärt arg och förklarade att om han sett det här innan han skrev på, då hade han aldrig gjort det!

Det kan också tilläggas att istället för att som judarna i Polen söka sig bort från landet efter kriget, var det många judar i Sovjetunionen som flyttade till Estland istället. Där kunde man andas, menade de.

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept, 2, 5, 7,13, 14 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Irina såg förundrat på honom. Visst hade han all anledning att vara förtvivlad. Det var de alla i rummet, men hon hade aldrig hört honom svära. Han var aldrig arg. ”Allt ordnar sig!” var ett valspråk för honom.

”Har någon hört något från Nilla?” (hustrun till mannen som blev skjuten på stationen när de kom till Nõmme), frågade hon.

”Ja sa Tanja. ”Hon är borta. Troligtvis på väg till Sibirien.”

”Det är just det. Vad vinner de här idioterna på att mörda och skicka bort folk för att dö?” Moritz lät lika upprörd som förut. ”Vad är det för god ideologi som ligger bakom? Vi kämpade för ett fritt land där alla skulle få leva. Där alla skulle få det så mycket bättre. De som ville fick studera. De som ville leva på landet fick jord till det. Bara man vill leva bra, så har man möjligheter. Varför ska man döda? Vi är ju inte i krig. De har tagit oss. Satt estniska idioter till regering. Johannes Vares. En bra man. Trodde vi. Nu leder han ett land som är på väg att dö. Vad är det han tycker är så bra? Inga fria val. Mord, arkebuseringar och död. Vad är det som är bra?”

”Ska vi äta nu?” Irina måste få tänka på vardagliga saker. Det går inte att gräva ner sig. Det blir bara värre då.

De bredde varsin smörgås. Drack sitt kaffe och Vello som suttit tyst hela tiden hade svårt att tugga. Rågsmörgåsen växte i munnen på honom.

Tanja såg på honom. La sin hand över hans och försökte prata om annat.

”Behöver vi köpa någon mat i dag? Vello och jag kan gå.”

Samtalet övergick till vad de skulle äta till middag, och Moritz ansträngde sig att lugna ner sig. Den dagen militären kommit till hans hus hade Estland officiellt blivit en del av Sovjetunionen. Det måste finnas en lösning. Andra stater kan väl inte acceptera det här. I dagens värld kan man väl inte ockupera andra länder hur som helst. Han kunde inte riktigt släppa tanken att det inte var detta de riskerade sina liv för, då, i frihetskriget. Så många inte bara riskerade livet, utan förlorade det också. Flera av hans klasskamrater hade dött. Han måste tro att det inte var förgäves.

Det var inte farligt för dem att vara utomhus bland folk. Någon arresteringsorder hade de inte hört talas om, och nu hade de nya namn, så det var inte lätt att hitta dem. De skulle bara undvika att vara på något ställe där de brukade vara tidigare. Det skulle ha känts skönt att sitta i Karlikyrkan på en gudstjänst för att lyssna på prästen och sjunga med i de gamla psalmerna. De hade en egen bänk längst fram i kyrkan, men det var väl självmord att gå dit. Det var som att säga ”Här är vi. Kom och ta oss!”

Moritz tänkte också att allra enklast var det om Tanja gick ut och handlade eftersom hon var bosatt i Pärnu, säkert 12 mil, kanske 13, härifrån. Ingen känner henne, ingen kan skvallra. Det kunde inte vara många i Nõmme som kände Irina heller, de hade inte varit här sedan hon flyttade till Tallinn. Hittills hade det gått bra när de varit ute, men det syns inte utanpå vilka som är beredda att skvallra på andra. Det sas att "de röda" utövade utpressning mot esterna. ”Om du inte berättar om förrädare skickar vi dig till Sibirien!” Och förrädare… Vem bestämmer vem som är förrädare? Eller Vad bestämmer att någon är förrädare? Allt var så osäkert numera.

Den här historien såg jag i Postimees och måste bara berätta:

Pråmdragarna vid Volga.

Två sovjetiska män står och betraktar tavlan.

Den ene säger:  - Titta vilken vacker bild.

Den andre:         -Jag tycker inte att den är så vacker.

Den förste:         -Men nu ser du hur viktigt det är med fackföreningar.

….

Allt om historia nummer 6/2011

I juni 1941 anföll Nazi­tysklands styrkor Sovjet­unionen. Samtidigt krävde tyskarna att få transportera 15 000 be­väpnade soldater tvärs genom Sverige. Till slut godkändes kravet – ett beslut som har fått utstå hård kritik.

Nu ska jag citera från den tidning som berättar om tågen med de tyska soldaterna genom Sverige, och jag ber er jämföra med det faktum att esterna kallats för fascister/nazister under så många år därför att de hälsade de tyska soldaterna med glädje när landet befriades från det helvete de levt i under den sovjetiska ockupationen.

Tyskland begär att få transportera tyska soldater från Norge till Finland. Sverige har förklarat sig neutralt i kriget, så frågan är svår att besvara. Ska Sverige våga utmana Tyskland och riskera ett angrepp med alla risker det innebär? Tyskland hade nått stora framgångar då, under krigets första år. De hade nyss angripit Sovjetunionen.

Samma morgon fick utrikesminister Günther besök av Hitlers speciella sändebud Karl Schnurre. Han lämnade över en kravlista med fem punkter, varav den första var den viktigaste: Den tyska 163:e infanteridivisionen skulle transporteras på svensk järnväg från Norge till finska gränsen.

... Enligt Schnurre visade Günther även nu ”en uttalad förståelse för samtliga tyska militära önskemål”. (Han hade visat sig tillmötesgående tidigare för att undvika att Sverige drogs in i kriget)
Problemet för Günther var att få resten av regeringen med sig. Han valde att söka stöd hos kungen och gav sig därför genast iväg till slottet. Klockan 10.30 kallades även statsministern till mötet med Gustaf V.

Kungen, som under de senaste decennierna inte lagt sig i politiken särskilt ofta, tyckte nu att regeringen skulle godkänna det tyska kravet. Han ville inte riskera en konflikt med Tyskland. Annars skulle han överväga att avgå. Exakt hur kungens ord föll är en omdiskuterad fråga. Klart är dock att Per Albin Hansson valde att tolka det som att kungen hotade med att abdikera om inte regeringen gick med på tyskarnas krav.

Till slut gick man med på tyskarnas krav. Utrikesministern hade redan viskat i deras öra att de skulle få tillstånd, redan innan det var klart, så när godkännandet kom var tågen redan på väg till Sverige.

En av de svenska officerare som följde med transporten skriver i en rapport: ”Överallt vinkade folk och önskade de tyska trupperna lycklig resa. På en station bjöds till och med soldaterna på frukt och choklad.” (ändå hade de inte varit med om någon rysk ockupation)

När kriget var över och tyskarna förlorat, då lät det annorlunda i Sverige.

Då svängde också den svenska opinionen och blev mer kritisk till de eftergifter som Sverige hade gjort.

Beslutet att låta beväpnade tyska soldater resa genom Sverige har i efterhand blivit en pinsam episod som ingen velat ta på sig skulden för. Vad gäller kungens inblandning så hävdade Gustaf V efteråt att han inte alls hade hotat med att abdikera, även om Per Albin Hansson valde att tolka det så.

Så var det med svenskarna. Jag vet att inte alla hurrade när tyskarna for genom Sverige, men inte heller alla ester hurrade när tyskarna kom. Men fascister är de alla i alla fall.
.....



Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept, 2, 5, 7 och 13 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Han måste ha somnat. Han hörde prat från köket när han tittade upp. Irina och Tanja höll på med frukosten. Det kändes nästan som vanligt. Men inte riktigt ändå. I vanliga fall var det Ida, hembiträdet som gjorde frukosten åt familjen, och Irina och han kunde ligga och ha det skönt en stund till. Lille Vello var också vaken. Hur länge skulle han orka med det här märkliga livet?

"Kom nu Moritz. Frukosten är klar." Irina tittade in i rummet.

Han steg upp. Gick in i badrummet och tvättade av sig. Klädde sig. Han var en mycket prydlig människa, som dessutom hade en firma som handlade med kläder. Det här livet i flykt fick inte ändra på något. Han måste försöka leva så vanligt som möjligt, annars vet han inte om han klarar påfrestningarna. Han tänker på sin mamma. Hans lilla snälla mamma, som förlorade sin mamma till Kaukasien innan hon var vuxen. Skulle hon förlora sin son nu? Han måste rädda henne från lidande. Det var helt enkelt hans plikt nu när fadern var död.

I köket satt de två systrarna och småpratade. Vello åt i förundrad tystnad. Moritz satte sig och betraktade de två unga kvinnorna en stund. Ingen skulle gissa att de var systrar. De var så olika. Irina var mörkhårig och såg så ryska ut medan Tanja var en typisk estländska med sitt nordiskt blonda hår.

"Vad tittar du på?" Irina tyckte att han såg ogillande ut. "Är jag inte tillräckligt finklädd?"

"Nu missförstår du. Jag beundrar två vackra flickor. Två vackra unga kvinnor i Nõmme, som borde vara någon annanstans. Har ni sovit gott?"

Jodå, det hade de. De vaknade ungefär samtidigt. Gick upp och började med frukosten medan de diskuterade vad som hänt de senaste dagarna.

"Tanja säger att när de kom hem från besöket hos oss sa deras hembiträde att de vaknade av att det bultade på dörren på natten. Alla gick ner för att se vad det var för oväsen. Några män i uniform och kalasjnikov tog några snabba kliv in i huset och röt:
´Var är husfolket?´
´Är det mig ni söker?´ frågade Tanjas svärfar.
´Ni ska packa vad ni behöver för en tid och komma med här. Ni och er fru. Är någon annan i familjen hemma?´ Soldaten lät definitivt inte vänlig. Det var en order inget annat.
´En tid? Vad betyder det?´ Nu lät han osäker. ´Nej, det är bara vi här. Ni kan titta efter själva.´
´Då så. Om tjugo minuter lämnar vi det här huset vare sig ni har packat eller inte!´Soldaten vände sig till en annan soldat: "Sök igenom huset!"

Mer var det inte. Ingen mer var hemma, så det fanns ingen att hitta. De packade varsin väska, och blev skjutsade därifrån i en lastbil. På flaket!"

"Stackars svärmor! Jag tänker på henne hela tiden." Tanja suckade djupt. "Jag vet inte om jag är glad att vi inte var där. De behöver oss nog. Var de nu är."

"Jag blir så förbannad!" sa Moritz med skärpa. "Ivan IV skickade ester till Sibirien på 1500-talet. Han fick tillnamnet "den förskräcklige". Vad ska man kalla de här idioterna! Varför i helvete gör de sådant? Är de människor, eller någon sorts djur?" Moritz gömde ansiktet i händerna. "Jag trodde vi aldrig mer skulle behöva vara med om något sådant. Vi är ju ett fritt folk i ett fritt land. Hur kan några ester gå med på detta?"

Det kunde man verkligen fråga sig. Det estniska kommunistpartiet var så fantastiskt litet, och ändå hade de fått makten. "Vad säger de nu, Lauristin, Vares och de andra. Var det verkligen det här de ville? Och de som gått med i den där förintelsebataljonen? Förstår de vad de gör? De håller på att döda esternas framtid. Vilken poet. Vares. Han bör väl kunna tänka."

Någonstans någon gång i Estland.

Nõmme

Det var natt. Klockan var över två. Tanja och den lille Vello låg och sov. De hade ordnat en sängplats för dem i vardagsrummet. Tanja var som vanligt högljudd och uppskärrad. Hon behövde så lite för att bli det. Men den här gången var det inte lite. Det hela var fruktansvärt.
Moritz vred huvudet för att se att Irina sov. Han tyckte han kunde höra det på hennes andning, men ville vara säker. Han kände att han i lugn och ro måste gå igenom vad som hänt dem.
När han gifte sig med den unga Irina såg allt så lovande ut. Han hade drömt om en son inom en snar framtid. Allt såg så ljust ut. Så kom september 1939. Polen attackerades från två håll. De stora makterna kunde inte hålla sig borta från det landet som aldrig fick någon lugn och ro. De där två rikena som alltid måste visa sin makt och göra sina länder större. Naturligtvis hade de känt sig lurade på områden när Estland och Lettland lyckades slå sig fria. Hade de kunnat föreställa sig att de två små lilleputtländerna skulle klara dem? Även om de själva var sargade av ett stort krig. Moritz hade ju deltagit. Trots att han bara var sexton år och fortfarande gick i skolan. De var flera klasskamrater som gett sig iväg samma kväll. Han hade inte vågat berätta för sin stränga pappa eller sin snälla, hjärtevarma mamma vad han tänkte göra. De hade aldrig tillåtit det. Aldrig. De hade istället blivit tvungna att acceptera faktum. Han hade gått in i Kuprianovs bataljon. Magister Kuprianov, läraren i Tartu, som hade fått med sig många elever från sin skola också.

Naturligtvis var det värre än han kunnat föreställa sig. Han försökte låta bli att tänka på vad han sett. Och gjort. Det som händer i krig måste bort ur hjärnan! När det kommer flera tusen skrikande män ur buskarna, då måste man skjuta, inte tänka. Inte fråga sig vem det var man dödade. Inte tänka på motståndarens familj. Bara skjuta. Det är han eller jag. Rättare sagt: De eller jag. De var så många. Ryssar och tyskar. alltid samma fiender. Ryssar eller tyskar.
Moritz enda önskan var då, och är fortfarande att leva i sitt land, med sina fränder, på det sätt som de själva skapar. Ett estniskt liv. Ingen visste med säkerhet vad det skulle betyda, men de hade förberett sig så länge. De kunde sköta sig själva utan främmande makthavare.
Hela Moritz vuxna liv hade han levt i frihet. Pappa berättade ibland hur det varit under tsaren. Inga pengar. Arbete. Arbete. men de hade varit fria män. De hade skapat en god miljö för sina barn. Tänk att det var alltid barnen det gällde. Då som nu. De hade alltid ett hopp om att barnen skulle få ett bättre liv. De fick gå i skolor, högskolor under den fria tiden. De fick utbilda sig. Det var en stor vinst. Tidigare generationer hade aldrig fått välja yrke själva. Det hade bara handlat om att arbeta åt sin godsherre. Bara slava åt honom. I unga Irinas familj hade alla män blivit präster i ortodoxa kyrkan. Det var ett sätt att få en utbildning och slippa slava hos en herre. Hur kristna de var, var det ingen som frågade efter. Men sanningen att säga verkade hennes morfar och farfar vara trevliga människor, som kunde skratta och skoja. Morfar var metropolit. Han hade lyckats bra.

Moritz vände sig i sängen. Irina sov fortfarande. Han ville gå upp och ta sig något att dricka, men var rädd att väcka henne. Hon låg med sitt mörka lockiga hår på kudden med munnen lite öppen. Hon var så gudomligt söt. Hur skulle hennes liv bli? Och den son som de skulle få. Han visste att det skulle bli en son. Självklart! Alla män måste ha en arvinge. Hans far hade brutit upp från bondelivet redan före friheten. Han började bygga deras nya liv redan under de första åren på det nya århundradet. Visserligen hade han fått vänta på sin son. Först kom de två flickorna, men sedan föddes han, Moritz. De hade döpt honom i den landsortskyrka som de tillhörde tidigare och där hans släkt fortfarande levde, Ambla kyrka.

Ambla kyrka.

Livet i det fria Estland hade varit spännande. Varje dag var man glad över att andas fritt. Han hade verkligen tänkt så varje dag. Kanske för att han stridit för det. Det är klart att han hade haft motgångar, han som alla andra. Det var så sorgligt när äktenskapet med Klaudia tog slut. Hon var ett bra fruntimmer, men kunde inte få barn. Kanske var det därför det tog slut. Han längtade så intensivt efter ett barn. Hon fick ta med sig allt hon ville ha från deras hem. Hon fick välja själv. Han kunde alltid köpa nytt. Det var inte så noga. Han köpte henne en hattaffär i Helsingfors. Hon var intresserad av kläder, så det passade henne bra. "Jag gjorde vad jag kunde. Jag ville inte förstöra något för henne."
Sedan gifte han sig med Irina.

Därefter kom begäran från ryssarna. Då var det slute på friheten! De ville ha baser för sina soldater i vårt land. Och i Lettland. Moritz har försökt förstå varför president Päts gick med på det. Hade vi inte soldater? Jo. Moritz själv hade vara med om att bygga upp hemvärnet. Han visste att de kunde göra mycket nytta i försvaret. Estniska militärer var skickliga. Men kanske tänkte Päts att nu var inte ryssarna upptagna av annat. Nu kunde de gå in med en armé till antalet större än hela det estniska folket. Kanske var det så. Och Storbritannien var upptagna av annat. De hade inte tid att hjälpa esterna. Men bara ge upp efter allt de kämpat för. Släpper man in ryssarna i landet, då tar de allt. Ge dem en fingertopp och de tar hela kroppen. Och detta hemska val. Herregud! Numera vet vi i det här landet vad ett fritt val är! Vi ser när de manipulerar.

Skillnaden mellan dumhet och genialitet är att geniet har sina begränsningar.

Albert Einstein

I den nya läroplanen som trädde i kraft i höstas lyfts också de särbegåvades behov fram: ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.”

Det här är avgörande för många barn och ungdomar i Sverige. Antingen kastar man bort deras skolår på en meningslös soptipp eller ger man dem en intressant grund att stå på när de fått upptäcka vem de egentligen är, vad de har för förmågor och hur de ska använda dem. Så arbetar de i Estland. Där finns det ingen som gömmer undan ett barn med särbegåvning.

......

Snö i Jõhvi, nordöstra Estland! Eller rättare sagt hagel.



Nu är det bara lite slask kvar.

.....

Polen, som jag berättat så mycket om några dagar, hade parlamentsval i går. För första gången har en premiärminister lyckats sitta kvar efter ett val. Grattis Donald Tusk! Man hoppas nu på lugn och ro. Alltså ingen polsk riksdag. (Det skulle vara roligt.)

Marian Podkowinski

Någonstans någon gång i Estland.

Jag läser en bok av Kjell Albin Abrahamson, "Polen, diamant i aska", från 1997, och jag tycker det är så lustigt när han beskriver sitt förhållande till det landet. Jag känner igen det så väl. Hur man fångas av livet, kulturen, historien i det nya landet. Den här boken är verkligen värd att läsas!

Vad vet vi egentligen om Polen? Väldigt lite. Jag minns en del från skolan, men vad har de yngre svenskarna läst om detta land?
Han skriver om sin förhoppning att nu skulle det skrivas mer pom östra Europa efter  befrielsen från kommunismen. Det trodde jag också. men så blev det inte.
Polens yta är lika stor som Italiens eller fyra gånger större än Österrikes, Enbart i Warszawa bor fler människor än i hela Estland. Baltikum är politiskt, ekonomiskt och journalistiskt överexponerat. Polen är underexponerat. Den svenska senfärdigheten i den polska tigerekonomin märks av det faktum att Sverige ligger på andra plats bland utländska investerare i Baltikum, däremot först på tionde plats i Polen. (1997)



Kjell Albin Abrahamson

Jag håller med honom om att det talas alldeles för lite om Polen i vårt land. Men jag anser inte, absolut inte, att det talas särskilt mycket om de baltiska länderna. Dessutom blandas de ihop. Vilket är ett problem för dessa länder. Sammanblandningen sker inte bara i Sverige; även i EU talar de som om Estland och Lettland är likadana länder. De är mycket olika.

I Polen talar man om "den svenska syndafloden" och tänker då på när Karl X Gustav ockuperade Polen. Då inleddes en mäktig polsk folkresning. Och landet befriades.
En polsk bön som på sina håll bads fram till slutet av 1800-talet lyder: Herre bevara oss från pest, svält, eldsvåda och svenskar. Nationalsången, "Än är Polen ej förlorat", varnar i sin text för svenskarnas framfart.
Polackerna vet mycket om svenskarna.

Han skriver också om det som jag sagt flera gånger:
När jag var ung och gick i skolan tyckte jag i likhet med alla jämnåriga att 1800-talet var för mycket länge sen. Ju äldre man blir, ju mer man kronologiskt fjärmar sig från 1800-talet desto närmare kommer historien. Det är en paradox som är svår att förklara.




.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept och 2 okt.

Någonstans någon gång i Estland.
8 aug 1940

Moritz och Irina väntade i Ennos arbetsrum. Moritz såg alldeles lugn ut när han betraktade Irinas rodnande ansikte. Hon var rädd. Naturligtvis var hon rädd. Han måste vara stark även om han visste att deras liv var i fara. Man kunde inte veta vad dessa galningar skulle göra. Han lutade sig bakåt i stolen. Såg sig omkring i rummet. Juhan Pärt hade ett skrivbord. Inte stort, men tillräckligt för hans skrivarbete. Han tog tydligen emot kunder här inne. Han och Irina satt runt ett litet bord där han placerat några vackra glas på en silverbricka. Elegant. Genom de vita,  vävda linnegardinerna såg de stadslivet. Som i deras egen lägenhet. Hur var det där nu? Hade deras saker flyttats ut eller använde de främmande människorna deras tillbehör, deras kläder? Det var egentligen ointressant just nu, men så var det.
Dörren öppnades och Juhan kom in. Han såg på dem med oro i blicken.
"Vad har hänt?"
"Vi är på flykt. Vi måste härifrån. Galningarna har tagit våra hus och vi vet inte vad de tänker göra med oss."
"Ni måste bo någonstans. Någonstans där ni kan vara säkra. Jag har ett sommarhus i Nõmme. Ni får bo där." Han försökte låta säker på rösten. De fick inte tappa fattningen nu. Världen omkring dem var i kaos. Borta var det land de levt i de senaste tjugo åren. Så fort det gått. Nej, inte landet, inte människorna.

Moritz och Irina hade tagit sina väskor och lämnat Ennos bar. Klockan var nästan fem på eftermiddagen. Männsikorna började lämna sina arbeten och gatorna fylldes av folk. De tittade ner för att inte möta någons blick. De var på väg till stationen.

Det samlades många skrämda människor på stationen. Soldater blandade sig med dem. Nu fick de inte bli avslöjade. De visste inte om de här soldaterna varit på Tatu maante föregående dag. De vågade inte titta efter.

Tåget kom. Det fylldes snart av passagerare och startade sin väg ut ur huvudstaden. Det var varmt. Folk svettades av oro. Ingen sa något.

Moritz och Irina steg av när tåget stannat vid Nõmme station. Många andra gjorde detsamma.

Två män med mörk min och skinnrock kom emot dem. Moritz stelnade till. Var det dags nu? Han kastade ett öga på Irina, men hon tittade åt ett annat håll. Han låtsades ha smuts på byxan; böjde sig och torkade av byxbenet. Då passerade männen honom. Han andades ut. Men kunde inte låta bli att titta hastigt bakåt. Då såg han hur de här mörka männen sa något till en ung man. Mannen började svara, men hann inte säga något förrän de båda männen skjutit honom. Den unge mannen föll handlöst ner på perrongen. Många människor drog efter andan på samma gång.

”Det är Juhan!” Irina skrek till. Men tystnade lika fort. Inte låtsas om. Fortsätt framåt. Framåt.

Enno var gift med Irinas kusin Nilla sedan ett par år. Han hade nyss avslutat sina juridikstudier och praktiserade på ett advokatkontor i Tallinn. Nu var han död.

”Stackars Nilla. Vem ska berätta detta för henne?” Tankarna gick runt i Irinas huvud. Men hon måste gå. Gå. De fick inte lägga märke till henne.

Juhan lämnades där på perrongen. Ingen vågade göra något och marodörerna hade redan gått därifrån. Vad Irina inte visste då, det var att de gick direkt hem till huset där Nilla och Juhan bodde och hämtade Nilla för deportation till Sibirien. En familjemedlem var lika pestsmittad som den som bestrffades. Hur då pestsmittad? Fråga inte. Det bara var så.

Nõmme är numera en förort till Tallinn. På den här tiden låg villastaden en bra bit ut på landet. Det passade Moritz bra.

Stugan var målad i brun bärnstensfärg. Lagom stor för dem och modernt utrustad. "Det går bra för Enno." tänkte Moritz.

Vad skulle de göra? De bar in sina väskor och packade upp. Det fanns plats i garderoberna för deras behov. De hade verkligen inte mycket med sig.
Sovrum, vardagsrum, kök, farstu och en vind. Kanske var det 70 kvadratmeter. Hur som helst var det med än hyresgästerna i Tallinn skulle få att leva i. En trädgård med äppelträd fullt av frukt. Fick de inte tag på något annat att äta, kunde de alltid äta äpplen.

Trodde de.

Prästen Andreas Põld

Någonstans någon gång i Estland.
8 aug 1940 kl.02 .00