.

.....

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 okt.

Nõmme

Moritz låg och vred sig i sängen. Det var lika svårt att somna varje natt. Han kunde absolut inte vänja sig vid flyktinglivet, även om det var i Nõmme, så nära Tallinn. Han tänkte på hur tiden i frihet hade förändrat livet för hans familj. Han tänkte på sin pappa som dött två år tidigare. Han hade varit den stränge men tålmodige esten. Han som vill leva ett estniskt liv utan inblandning av andra folk och deras kulturer. ”Åtminstone i det här området där esterna bor ska de få leva efter sina idéer”, brukade han säga. Anna Lowisa ville bara att hennes barn skulle få ett bättre liv än det hon levat. Elisabet, mellanbarnet, hade gift sig med en apotekare och flyttat till Vilnius där han köpt ett apotek. Hon hade det säkert bra där med sin man och sin lilla dotter Anne. Hon var också utbildad apotekare, så de arbetade tillsammans och hade dessutom en anställd på apoteket. Var de var just i detta ögonblick visste han inte. Han hoppades bara att de kunde leva någorlunda normalt eftersom alla behöver mediciner.

 

Mer bekymmersamt var det för hans äldsta syster Meeri. Hon hade studerat vid konstskolan i Tartu. Det var underbara år för henne. Det hade han förstått. Hon hade kommit in i konstkretsarna och utvecklats som konstnär men också som kvinna. Det var flera av de unga männen där i Tartu som hade visat stort intresse för henne. Men hon hade inte på allvar fastnat för någon förrän hon träffat den ”fantastiske Valdis som skulle bli en så stor konstnär”. Så hade hon presenterat honom för familjen, och inte ens pappa hade haft något att invända. Nej, alla tyckte att han var trevlig och dög till make åt Meeri. Han talade felfri estniska, men hade hela sin familj i Lettland. När det blev dags för sagobröllopet i Kaarlikyrkan i Tallinn och hans föräldrar och syskon naturligtvis deltog, då hade Meeri förmanat sin familj att tänka på att hans familj inte kunde estniska, så de måste ta hänsyn till det under hela dagen och kvällen.

 

Det blev ett roligt bröllop. Stämningen var hög och Moritz var så glad för Meeris skull. Men. För det blev ett men. När pappa Hans hade köpt en lägenhet åt dem i Riga och de bott där en kort tid, då förstod Meeri plötsligt av något som hände, han mindes inte vad, att Valdis inte alls var lett, utan est. Han och hans familj bodde i Pärnu. De talade alla utmärkt estniska, och kunde egentligen ingen lettiska. Meeri förlorade all glädje när hon förstod vad det hela handlade om. Hon pressade ”Valdis”, som egentligen hette Valdemar så hårt hon kunde för att han skulle ge en godtagbar förklaring. När hon till sist förklarade att hon tänkte begära skilsmässa, och han svarade att det skulle han gå med på om han fick en stor summa pengar. Då förstod hon hur lurad hon var. Hon rafsade ihop sina saker och tog tåget hem till Tallinn och grät ut i mammas famn. Pappa blev fruktansvärt upprörd, men gick med på utpressningen. Han betalade med förklarade han att han aldrig önskar ens höra talas om den mannen igen. Som tur var hade Meeri inte blivit gravid under det korta äktenskapet, så han försvann ur deras liv.

 

Någon bankade på dörren på deras hus i Nõmme. Det hade hunnit bli vinter. Alla ester hade fått veta att det var absolut förbjudet att fira jul. Därför hade det inte kommit in någon gran i deras hus. Så vad kunde någon av idioterna nu vilja? Moritz klev upp ur soffan, öppnade dörren, och såg där naturligtvis en man i den där gröna jackan. En kommunist.

 

”Jaha, vad är det nu då?” frågade han.