.

Följetongen. Tidigare: 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30 sept,
2, 5, 7,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 26, 27, 28 okt.

Någonstans någon gång i Estland.

Tallinn

Även julen hade sitt slut. Visserligen var det förbjudet att fira jul, men den ”snälla” regeringen hade ändå gett esterna två lediga dagar i alla fall. Nu var det Johannes Lauristin som var ledare i det sovjetiska Estland. Han hade varit fängslad för att han medverkat vid det kommunistiska kuppförsöket i Tallinn 1924. Nu var han landets högste. Under den här tiden försvann människor, ett par hundra i veckan, utan förklaring. Visst förstod de allihop att det var s.k. folkfiender som straffades, men om de mördades eller skickades iväg till Sibirien visste ingen av de vanliga människorna. Inte heller den närmaste familjen fick veta. Istället blev de beordrade att vara en sjungande glad folkmassa vid olika tillfällen. Just den dagen när Moritz hus på Tartu Maantee hade tagits över av sovjeterna, då hade en stor tackdemonstration kallats ut på gatorna. ”Tack för att vi nu är ett Sovjetland!”  Naturligtvis var de alla bevakade av röda armén. Att det fanns många, många specialinkallade trogna kommunister från Ryssland var inget som talades om. Man kunde se det på hur de var klädda och naturligtvis kunde man höra på språket varifrån de kom. -70 år senare skulle de här massornas leenden tas som intäkt för att esterna var lyckliga när de blev en del av Sovjet, det menade utrikesministern i Ryssland, Lavrov på fullt allvar. Men det var som sagt 70 år senare.-

På skylten står:

Tag med oss i den socialistiska republiken!

Det hölls ytterligare ett val. I januari 1941 valdes till högsta sovjet. Då var all polityr och demokrati helt utraderat. Visst gick de och valde, men välja var inte rätta ordet. Då ska det finnas flera olika partier eller människor att välja på. Ännu kom esterna ihåg vad ett val var. Ett val utan att soldater bevakade medborgarna.

Nõmme

Dagarna släpade sig fram. Om det hände något i huset var det för att lille Vello hittade på något. Han tillverkade leksaker att sådant han hittade och lekte med det. Det fanns också lite böcker i en bokhylla. Boken om Enen tyckte han mycket om. Mamma eller morbror beordrades läsa den, gång på gång. Till slut kunde alla den utantill. Men Vello ville höra i alla fall.

Moritz gick på en längre promenad varje dag. Ibland fick han sällskap av Irina eller Tanja, men för det mesta var han ensam. Då gick han och lyssnade på vad människor talade om. Det var så han fick höra talas om alla som försvann. Om alla som var rädda att de också skulle försvinna en dag. Han såg hur de bytte kassar med varandra. Någon hade potatis, någon annan hade några grönsaker eller annat ätbart, och så bytte de för att få lite variation i ätandet. Hade man en flaska sprit bytte man med en soldat, de var alltid törstiga. Då försökte man få veta vad som hänt familjemedlemmar, men soldaterna visste inte heller något. Någon gång hörde han att det talades om de försvunna sovjeterna som Juhan kört iväg med, men ingen var riktigt intresserad. Människor stod inte högt i kurs. Frågan var vad som var viktigt? Stalin förstås. Honom skulle man hedra i tid och otid. Men annars? Moritz uppfattade inte något annat som var viktigt för soldaterna som fanns överallt i Nõmme.

Moritz som haft gott om pengar, som aldrig behövt snåla, hade blivit bestulen på så gott som alla bankbesparingar. I november hade landet övergått från den estniska valutan till rubeln. 1 Kroon = 1,25 rubel. De pengar som man sparat på banken som översteg 1000 Kroon stals av makten. Som tur var hade han hunnit ta ut en större summa pengar innan ryssen kom. Han hade inte vågat lita på dem. ”När landet är beläget som Estland är, då är man alltid på sin vakt.” menade han.

När solen tittade fram och dagarna blev lite längre, då kändes det ändå som en lättnad. Det fanns något att bli glad över. Vello kunde leka ute lie grand, men han fick bara leka med andra barn när Tanja såg på. Man kunde inte riskera att han avslöjade något om dem av misstag. Små barn förstår inte faran, förmanade Moritz.

En gång hörde Tanja honom tala om farmor och farfar. Hon avbröt honom direkt. ”Vello du är väl inte hungrig?”

Sedan sa Vello något om mat till de andra barnen. Ingen frågade vad han skulle ha sagt och han sa inget. Ingen frågade heller varför de bodde i Juhans sommarstuga. Var och en hade sina egna hemligheter.

Kriget överraskade dem igen. Sista april meddelades att tyskarna landstigit i Helsingfors. Kanske, kanske skulle helvetet ändå ta slut snart.

Den 14 juni förstod de att det inte var över ännu.