.

En tuff tomhetskänsla stannade kvar. Kolchosen hade en lastbil som tog oss till järnvägen i Novosibirsk. Det här tåget var lite bättre eftersom där inte fanns några beväpnade vakter ombord. Kanske tog resan en vecka, jag minns inte säkert.

 

Bajkalsjön.

Tåget tog oss till kanten av Bajkalsjön. Det var natt. Månen speglade sig i Bajkals öppna vatten. Det var en mycket vacker vy som den alltid sett ut. Vi togs till Bajkals vatten för att dricka. Jag minns när vi körde genom en tunnel och jag tittade ut genom fönstret och såg en jättestaty över Lenin. Tågvärden sa på ryska att monumentet byggts under 25 år av fångar, sedan frigavs de.

Vi kom fram till baracken där de bott, där fanns tre ganska bekväma rum. Jag hade säkert tyckt att det var fint om jag inte hade känt en så stor sorg.

Den andra morgonen gick vi till Heldurs grav, den låg på en hög kulle där många ester var begravda. Straxt efter dog också en ung man från Tartu när han föll från den höga kranen.

 

Flickor och pojkar som rest tillsammans med Tammi på resan mot öster hade målat Heldurs kors med vit färg.

När vi första gången kom till Heldurs grav såg vi en fågel sitta på den. Det var hjärtskärande…

 

 

Mamma gick dit varje dag trots att den var långt från staden — senare plogades kyrkogården bort.

Där i Fjärran östern träffade jag en mycket trevlig yngling. Vi har fortfarande kontakt.

Det var skönt att känna andra människors stöd, annars tycktes det inte finnas någon orsak för mig att leva vidare, så mycken smärta hade jag upplevt både fysiskt och psykiskt.

 

Dagarna gick och jag fick arbete som chef på industriskolan för pojkar. Jag städade också där på halvtid, och de kallade mig Katja, jag kände mig som en apa.

 

Vårt pörte brann och vi var åter utfattiga. Sedan fick vi en ny bostad, och ett något bättre liv: 2 rum och kök. Vi fick också lite kläder.

 

Dagarna fortsatte att gå, en dag kallades vi in på kontoret och fick veta på ryska att vi var fria. Vi fick våra pass. Vi var totalt stumma. Det fanns inga ord. Kanske alla kan förstå det. Men det var alldeles sant. Vi befriades den 23 januari 1956.

 

 

Hem!!

 

Åter plockade vi ihop några saker, vad minns jag inte. Först när vi stod och väntade på tåget utan någon vakt eller följeslagare förstod vi att tåget skulle föra oss hem.

Den känsla vi fick när vi passerade den ryska gränsen, och hemlandets blå himmel syntes över oss kan inte förklaras med ord. Äntligen fick vi ro i själen efter allt som hänt.

 

Här är dikten igen:

 

Dikt dedikerad minnet av min bror Heldur av Koidu Bergmann,.

 

Du begravdes långt hemifrån.

Du sover i utländsk jord.

Det är ingen någonsin

som har gråtit vid din grav.

 

Främmande människor sådde gräs,

ställde ett kors och ett gravljus där.

De plågar dig ej,

de var egentligen inte till dig.

Blommorna på stjälk,

så underbart vackra.

Solen från öster,

så underbart vacker,

lyser över graven.

 

En liten fågel från norr

som flög söderut när vintern kom

stannade framför ditt kors

och sjöng för dig länge, länge.

Så grymt utsatte skaparen oss,

utan ens ett litet korn till tröst,

det som har gett så svåra sår

för vårt folk och vårt hemland.