.

Svenska Dagbladet och Benjamin Katszeff Silberstein igen.

Blodiga arv från svunna tider.

Han skriver om Kina, Kambodja och Nordkorea och att det stora delar av partieliten gått igenom kanske rentav kan antas ha framkallat en form av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Syndromets möjliga inverkan på politiska skeenden ska inte underskattas. I boken Cambodia’s Curse (som ledarsidan tidigare skrivit om i en kolumn tidigare i år) nämner författaren Joel Brinkley möjligheten att PTSD skulle kunna förklara vissa av de mer auktoritära personlighetsdragen hos Hun Sen, dagens kambodjanske diktator. Han genomlevde, liksom resten av landet, de röda khmerernas terror, och att den inte skulle ha färgat också honom är en omöjlig tanke. Brinkley skriver också om hur spåren från de röda khmerernas terror lever kvar genom PTSD i samhället i stort, och om hur syndromet ärvts ned genom generationerna.
Förutom att vara en mycket intressant historisk exposé väcker Ola Wongs artikel tankar också om detta. Historien lever kvar mitt ibland oss, vare sig vi vill det eller ej.

Detta gäller i allra högsta grad också folken i det gamla Sovjetunionen. Putin är helt färgad av Sovjet och håller på att skapa ett nytt rike som det nyss avvecklade. I de baltiska staterna finns naturligvis också rester kvar av det som människor gått igenom. Och när jag skriver det, då tänker jag på hur de trots allt lyckats skapa nytt. I Estland finns rester från Sovjet och många månniskor lever med PTSD. Särskilt de äldre som har egna minnen av de värsta åren till 1950-talets mitt. Men även de som var vuxna under senare sovjetisk ockupation är direkt påverkade av händelserna. Ändå har de skapat detta nordeuropeiska land så befriat från den kommunistiska kulturen utan att gå till överdrifter. Ett land som vi alla kan känna oss hemma i. De är bara att beundra.

…..

 

Senaste numret av tidningen Axess har som tema “Religionen bortom vetenskapen”, och jag ska börja med en artikel av Mats Wiklund med rubriken “Ryssarna är inte rädda längre”.

Den tyske historikern Karl Schlögel har studerat våldet och terrorn under Stalin, och skrivit boken “Terror och dröm. Moskva år 1937”.

 

 

Stalineran fascinerar inte minst genom att den mänskliga naturens sämsta sidor blottläggs. Terrorn genomsyrade allt: deformerade, tystade och bröt ned. Att säga sanningen, att vara ärlig, var förenat med dödsfara.

Här måste jag redan göra en liten kommentar. Efter att ha läst Arkadi Vaksbergs böcker har jag snarare fått uppfattningen att “sanning” är ett inadekvat ord. Det handlade inte om sanning. Det handlade om att rädda sitt eget liv så länge som möjligt och ta till vilka medel som helst..

Schlögel har läst “Mästaren och Margarita” av Mikhail Bulgakov och tar den som utgångspunkt i sin bok. Han menar att För Bulgakov kan kommunismens människofientlighet bara skildras som en grotesk avvikelse från norm- och veklighetsuppfattning. /../ Nästan alla teman som utgör det gåtfulla med året 1937 finns uttalade: förvirringens hopplöshet, de klara distinktionernas försvinnande, de överfallsliknande och chockartade intrången av obekanta, anonyma makter i vanliga människors liv, rädsla och förtvivlan.
Detta chockartade liv fanns kvar i Sovjet tills Stalin dog. Även de nyockuperade länderna drabbades av nattliga besök. Alla sov oroligt tills de hörde en bil stanna utanför deras bostad, de väntade på att höra på vilken dörr det skulle ringas. Var det inte deras dörr kunde de äntligen sova lungt en natt till.

Han berättar också om kommunismens introduktion i Ryssland:
Ideologiskt var Ryssland, utan arbetarklass, inte redo. Men han (Lenin) såg sin chans och tog den Lenin använde sig av Marx som det passade honom. /../ I stort sett allt som Lenin skriver legitimerar våld och diktatur.
/../ I samma ögonblick som Lenin och bolsjevikerna tog makten såg de sig tvungna att behålla den, inte minst för sin egen överlevnads skull. Det permanenta undantagstillståndet och övertygelsen om nödvändigheten av ett permanent maktinnehav gick hand i hand och upphörde inte förrän med Sovjetunionens kollaps 1991.

Ja, jag är helt övertygad om att det handlade om ett maktövertagande och inget annat när bolsjevikerna tog makten. Det här var dessa herrars möjlighet att få bestämanderätt över hela den ryska befolkningen. Ideologin var en annan fråga.

Vad beträffar utrensningspolitiken var Lenin tydligen först med att använda uttrycket “den slutliga lösningen”. Vad jag vet är detta första gången som ett politiskt ledarskap beslöt att eliminera och straffa en viss del av befolkningen.

Precis det Silberstein skrev i sin förra artilkel i SvD som jag skrev om i går, kan man förundras över varför detta inte är ett så allvarligt brott att människor som är anhängare av den kommiunistiska tron inte misstänkliggörs i vårt land. Att döda bönder och intellektuella är inget brott, men... kallar inte kulturchefen och hennes meningsfränder sig för “intellektuella”? Då skulle det vara helt i Lenins anda att ta livet av dem. Låter det OK?