.

I går sa Putin: I Ryssland har man alltid respekterat alla religioner.

Det ni! Nu måste alla läroböcker skrivas om igen. En ny “sanning” presenteras. Och det är redan andra gången jag noterar det. Jag minns inte vem som sa det först, trots att det bara var några dagar sedan. Men det är så det går till: “"Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”, som Göbbels sa.

…..

 

 

Dan Jönsson skriver i dagens DN:
Det är den provocerade makten som kliver fram och visar var gränsen går.

Han jämför Pussy Riot med Lars Vilks och utställningen i Östersund.  .Å ena sidan en politisk protest i en auktoritär stat där frispråkiga konstnärer kastas i fängelse, å den andra en institution i liberala Sverige som nog mest vill slippa bränna fingrarna på en het potatis.
Medan Pussy Riots punkkonsert i Frälsarkatedralen beskrivs som en modig och fräck aktion avfärdas Vilks beslut att tala inför den islamfientliga organisationen Sion – vilket var bakgrunden till Jamtlis bannlysning – som ett besynnerligt ideologiskt snedsteg, och försvaras av ingen.

Historien i Östersund har fått en extra satirisk dimension genom att ”Udda & jämt” var tänkt att ha just provokationen som tema.
Vi applåderar konst som provocerar i Moskva – men när vi själva drabbas ser vi rött.

Jag själv uppfattar att den del av konsten som är provokativ skrivs det mycket om i Sverige. Vi gillar provokationer, men självklart får man inte provocera vad som helst. Inte i Sverige!

Provokationen kan vara som ett fönster som slås upp och släpper in en massa ny luft. Men självklart kan den också bli en dörr som slår igen och skapar större rädsla, mer försiktighet.

i grunden finns ju ingen provocerande konst – bara provocerade människor. Mer exakt, det är den provocerade makten som skapar den genom att träda fram och visa oss var gränsen går. Om provokationen har ett egenvärde är det därför: den kan öppna våra ögon.
Vi bestämmer själva vad vi ska bli provocerade av. Vi bestämmer själva våra värderingar. Det ansvaret ligger på varje människa enskilt. Eller rättare sagt: det borde vara så. Vi borde få ha rätt att uttrycka oss efter vår övertygelse, och om det är alldeles uppåt väggarna ska andra med sina argument övertyga oss om att vi har fel. Eller också kan de inte det, och då kanske det inte är fel...
Det ska inte vara så som det är just nu i Sverige att vi strävar efter koncessus i betydelsen: det är redan bestämt vad vi alla ska tycka. Om jag fick bestämma skulle vi diskutera mera i vårt land. Vid eter-diskussioner måste det finnas representanter för olika åsikter representerade så att det inte blir som på 1990-talet när man fördömde de baltiska staterna helt ensidigt och ingen med en annan bild fick delta. Därför finns alla fördomar kvar i mångas själ som en sanning.
Lars Vilks själv säger att han är beredd att delta i diskussioner med vem som helst. Det ingår i hans konstverk som aldrig tycks ha ett slut.

…..

Lördagen den 18 augusti skrev Lennart Samuelsson en artikel i SvD- under strecket:

Efter Stalins död 1953 påbörjades processen att tömma Gulaglägren och rehabilitera fångarna. Ny forskning förtydligar bilden av återvändarna, vilka svårigheter de stötte på och vilka olika uttryck kampen för upprättelse kunde ta.
Det är de dömda fångarna han skriver om, och speciellt de som drabbades av “den stora terrorn” på 1930-talet. Det var många som dömdes efter § 58, den paragraf man använde när det inte fanns något egentligt brott att döma efter. Man dömdes egentligen för att man hade ett visst yrke som polis eller journalist t.ex.

 

I Gulag. 

De som “bara” deporterades var inte dömda efter någon paragraf, de hämtades och skickades iväg med maktens rätt.
Efter Stalins död våren 1953 gavs amnesti för cirka en miljon fångar, de flesta med vanlig kriminell belastning. Amnestin förknippas med en brottsvåg som det året svepte över landet. Nästa steg för den nya partiledningen var att rehabilitera högt uppsatta funktionärer, militärer och vetenskapsmän som i slutet av 30-talet fallit offer för den stora terrorn. Massan av politiska fångar som dömts enligt strafflagens paragraf 58 om ”kontrarevolutionär verksamhet spioneri, eller skadegörelse” frigavs några år senare. Denna föga kända del av sovjethistorien har utforskats av den brittiska historikern Miriam Dobson som i ”Khrushchev’s cold summer: Gulag returnees, crime, and the fate of reform after Stalin” (2009) även visar hur myndigheterna på 50-talet sökte etablera en rättvisare och mer effektiv kriminalvård än Gulagsystemet för att hejda uppkomsten av nya kriminella nätverk. Det skulle dröja till efter 20:e partikongressen och Chrusjtjovs ”hemliga tal” i februari 1956 om Stalintidens terror innan sovjetregeringen på allvar tog sig an de hundratusentals politiska fångarna i Gulag.

Det var inte lätt att komma tillbaka i det sovjetiska samhället efter att ha straffats som “sovjets fiende”. För dem som bara deporterats utan dom, för dem var problemet att visa att man inte numera var en del av KGB. När en släkting, Nilla, som fått jobb på ett apotek efter hemkomsten från Sibirien dit hon deporterats för att hennes man arbetat som polis under frihetsåren, försökte visa bilder från Ants konfirmation i Jakobs kyrka vågade andra släktingar inte titta av skräck för att hon skulle rapportera vidare att de tittat på bilder från väst.

Kardinalfrågan för hennes, (Nanci Adler i boken Keeping faith with the party: Communist believers return from the Gulag (Indiana University Press, 239 s), undersökning är varför så många före detta partimedlemmar inte nöjde sig med en juridisk upprättelse och ekonomisk kompensation för de påhittade brott som de dömts för, eller oftare tvingats ”erkänna” under tortyr, utan också enträget vädjade till partiet om att återfå sitt medlemskap.
Samtidigt som partiledningen stödde en uppgörelse på det individuella planet för offren för Stalintidens repression lyckades den framställa övergreppen som utslag av uteslutande orsakade av ”Stalins personkult” och hans paranoida misstänksamhet. Den officiella propagandan förmådde med retoriska grepp ändå framställa den epoken i ett förklarat och positivt skimmer.
Artikeln skriver egentligen om att många av de återvändande politiskt dömda förtvivlat försökte komma tillbaka till kommunistpartiet. Varför? De hade ju straffats så hårt!
Han presenterar några teorier om att kommunismen var som en religion. De trodde fortfarande på ideologin, men ansåg att Stalin gjort avsteg från den rätta läran och därför hade de råkat illa ut.
Ja, det var som en religion! Det är en av farorna med alla -ismer. Man slutar tänka logiskt, man får regler uppställda av någon annan för hur man ska leva. För många människor är det absolut lättast att leva med färdiga regler och ritualer. Dessutom var högtidligheterna regisserade efter ortodoxt mönster. Vi ser det tydligt vid paraderna i Moskva. Dessutom tycker jag att det är intressant att se att flera tunga kommunister i Sverige numera tjänar den svenska kyrkan. Jag har sett med egna ögon hur religionen förändrade en familj i vår närhet och gav dem ekonomisk framgång. De var i trängande behov av regler för sina liv.

Artikeln avslutas med
Av den hittills framkomna dokumentationen är det svårt att bestämma hur många dömda kommunister som däremot under tiden i lägren bröt med sin ideologi, liksom att fastställa i vilka politiska riktningar detta motstånd mot sovjetregimen kanaliserades hos ”den tysta majoriteten” bland medborgarna i allmänhet och lägerfångarna i synnerhet.

Det är viktig forskning detta, men det tar tid innan det forskats färdigt i ämnet. Det är stort och komplicerat, och vi har utsatts för så stor propaganda att det tar en god tid att urskilja vad som är verklighet bakom den.