Är det första gången ni är i Sovjetunionen?

Jag fortsätter att berätta om vår resa 1978.

2.


"Är det första gången ni är i Sovjetunionen?” är bland det första jag hör. Det är Ülo som frågar. Då går det inte längre att blunda för sanningen. Vi är i Sovjetunionen. Inte något litet rart Estland, som jag sett så många bilder från, i ”Arkitekturen under frihetstiden", "Det kulturella Estland" och andra böcker. Detta är Sovjet.

En buss tog alla båtresenärerna till hotellet. Den högsta byggnaden i staden. Vi gick till receptionen och fick en rumsnyckel. Ställde in våra väskor på rummet, tog med oss alla presenterna till Ülos bil som väntade, och for hem till Anne och Ülo.

Anne visade oss stolt sin fina lägenhet. Den låg i ett hus för ”finare” folk. Vi förstod inte riktigt, standarden var inte vad vi kallar ”fin”. Ruffigt och opraktiskt med en jättekonstig toalett. Men vilka var vi att döma?

Vi delade ut presenterna, som mottogs med förtjusning av barnen. Ülo hade svårt att förstå att de blev så glada för jeansen! Varför dög inte de ryska jeansen åt dem?

“Titta” sa han. “Vad är det för fel på de här byxorna!” Han höll upp de ryska jeansen, som inget svenskt barn skulle sätta på sig, så “fel” var de.

Men så är det ju alltid. Föräldrar förstår ju inte hur viktigt det är att ha något som gör en privilegierad!

Efter en härlig kväll återvände vi till hotellet. Vi såg genast att våra väskor var flyttade och genomgångna. Så ordentligt hade jag inte vikt ihop kläderna! Jag förstod att någon hade gått igenom vårt bagage!

När vi nästa dag fick besök på hotellet, hälsade alla på varandra, sedan satte våra gäster fingret för munnen, vilket betydde att vi inte skulle prata mer. Vi gick istället ut i parken utanför hotellet. Där sa de till oss att aldrig säga något viktigt inne på hotellet eftersom alla rum var avlyssnade. Hotellets andra våning, där inte hissen stannade, var en avlyssningscentral. Allt som sades i rummen spelades in för att eventuellt kunna användas emot besökarna.

Vi fick inte lämna Tallinn utan speciellt tillstånd. Vi kunde få åka till Pärnu med gruppen, men absolut bara tillsammans med gruppen!

Nu visste vi alldeles säkert att detta var Sovjetunionen.

Utanför staden fanns speciella vakttorn vid vägarna där vakter kontrollerade alla som lämnade Tallinn. En est måste veta sin plats! Hade han inte passet på sig och kunde förklara sig kunde han tas om hand.

Jag tänkte på den svenska fru Lind som reste med ett svenskt ressällskap på bussresa i Ryssland. Vid alla dessa kontroller vid infarten till en ny stad, måste alla pass fram och allt måste kontrolleras. Vid ett tillfälle hölls fru Lind kvar av milisen. Hon utfrågades och fick sitta i timmar och vänta. Varför? Jo, hon misstänktes för att vara estniska, eftersom lind är det estniska ordet för fågel, och som estniska fick hon absolut inte resa fritt i det Sovjetunionen hon i så fall tillhörde!!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0