.

Bengt Ohlsson fortsätter i dag diskussionen i DN om vad man ska få tycka i Sverige, och jag kan säga att jag hoppas han inte ska bli utfryst, utan att vi svenskar kan visa oss mer mogna och acceptera att människor är olika, att vi har mognat helt enkelt.

 

När ska det röda rinna av kulturens fana?

Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Kan man känna empati utan att rösta rött? Det frågar sig Bengt Ohlsson som hellre gillar läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta ... jaha ... så du bryr dig inte om människor? Du tycker att det bara är pengar och profit som räknas?

Han diskuterar Slussenombyggnaden:

– Jag vet ingenting om de olika Slussenförslagen, men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat.

Orden yttrades av en ung vuxen i min närhet. Och de sammanfattar allting ganska så flagrant.

Hur många av dina ställningstaganden i olika komplicerade frågor, säg Palestinakonflikten, grundar sig på ett öppet och förutsättningslöst sökande efter kunskap, och hur mycket grundar sig på vad ”Lars Norén” tycker?

Här talar han om just det jag menar är så tydligt bland de ”korrekta”, ofta saknar de ordentlig kunskap om vad de anser, ändå är de så bestämda. Som jag brukar säg: Svenskarna visste bättre om hur det var att leva i Sovjetunionen än esterna; de som flytt från helvetet och de som levde kvar i det.

En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza­kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket:

– Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det?

Det mumlades olika ofullständiga meningar.Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet.

Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt.

Jag tyckte att det här var intressant. Jag menar inte att det urskuldar några israeliska våldshandlingar. Det var bara en bakgrund och en omständighet som sällan blivit omtalad.

Det här känner jag också igen. Vi var hos vänner. Vi talade om deportationerna till Sibirien. Vi berättade om de oskyldiga människorna som deporterats. ”Det är klart att de gjort sig skyldiga till något!” sa de andra. ”Nej, vi vet, för det var släktingar som drabbades.” ”Äsch, det är klart att de var förrädare!” Naturligtvis visste de bättre. De vännerna träffar vi aldrig mer.

/…/

Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp. Det finns förstås en historisk och kulturell bakgrund till amerikanernas låga valdeltagande. Men den behöver man inte ta reda på, eftersom USA representerar Överheten.

Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det.

Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller.

Under den sovjetiska tiden var alltid tillståndet värre i USA än i Sovjet. Om jag sa något om vad jag sett och upplevt i Sovjet 1978, då fick jag alltid veta att det var värre i USA.

/…/

Allt ont förläggs utanför en själv. Eller som Sartre sa: Helvetet, det är de andra.

Hur många av dem som tillhör eller tillhörde ”intelligentsian” har inte låtit sig luras som Sartre? Ohlsson vill visa i sin artikel att så gott som hela kultureliten var/ är drabbad.

Han menar också att trots sin kommunism vill de ta bilen till sitt flotta sommarställe på Värmdö, de vill betala så lite skatt som möjligt. Det är ”de andra” som ska leva kommunistiskt.

Men vi tar det som något självklart att Den Radikala Kulturchefen inte vill skatta bort miljon­inkomsterna från sin bästsäljare, utan att hon köper en skrivarlya för att gneta åt sig lite till. Sen hänger hon på sig sin lilla röda stjärna och skriver något flammande inlägg.

Det är så självklart att någon ena veckan kan skriva ett manifest som vänder sig mot tillväxttänkandet, och veckan därpå kräva ökade anslag till sin statligt finansierade verksamhet. (Jag vet vem hon är.)

/…/

Jag är less på den där uppfostrarniten.Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.

Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.

Vad vänsterrörelsen beträffar har min tillhörighet varit total. Jag är fostrad i den, uppvuxen i den och i stort sett alla jag umgås med säger samma fina grejer som Malin Ullgren. Och vi tjafsar konstant. Att röra sig bort från vänstern känns som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt ska ta slut och man ska störta ner i helvetets eldar.

Jag skulle kunna berätta mycket mer om hur vi betraktats som mindre vetande för våra åsikter om Sovjet, men jag nöjer mig med dessa. Faktum kvarstår dock, att vår vänkrets har decimerats med diskussionerna.

Hela artikeln finns här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana