.

Johan Pitka föddes 1872 i Ansomardgården i en liten by, Jalgsema, Võhmuta kommun i Järvamaa. I sin ungdom blev havet hans passion. Han gick i tre marina skolor: i Käsmu, Kuressaare och slutligen i Paldiski där han fick sitt kaptensintyg. Därefter började han med sina långa resor, som tog honom så långt som till Sydamerika. Han var kapten,  affärsman, sedan soldat och även bonde.

Inför frihetskriget började Johan Pitka organisationen med att kalla hem alla ester från Ryssland.
Efter att ha förstått vad han stod i begrepp att göra dömde bolsjevikerna honom till döden i hans frånvaro 1918. Pitka rakade då skägget, snaggade sig och levde under synonymen Jaan Mets.

Efter tyskarnas tillbakadragande från Estland 1918 grundade Pitka Estlands Försvarsunion, organiserade bepansrade tåg och en marin styrka. Den 15 december blev han chef för den estniska flottan. Marinen följde snart efter - han utnämndes till kapten den 22 april, eftersom viceamiral enligt internationella konventioner kräver att det finns en amiral, men vanliga människor kallade honom trots det amiral. Betydelsen av hans arbete under frihetskriget med de beväpnade tågen och marinen går inte att överskatta.

Ett äventyrligt liv följde efter frihetskriget. Han var aktiv i politiken, blev sedan bonde i Kanada, och efter att ha återvänt till sitt hemland blev han direktör för estniska Kooperativa Förbundet.

Den 22 april 1944 anlände han till Estland via Finland.Det slutliga arbetet med att skydda fäderneslandet från de röda barbarerna hade inletts.Radiotal hölls för att egga massorna. Sommaren 1944 arrangerade Pitka ett anfall på bolsjeviker. Han hävdade att han, trots sin ålder (72 år) fortfarande var kapabel att hantera en revolver och att han hade för avsikt att liera sig med soldaterna i första ledet.
Personalen i den tyska frontens kår i Narva gav Pitka tillstånd att forma en trupp under hans eget befäl. Den truppen skulle agera på kort varsel.Den 21 september, dagen före de rödas invasion i Tallinn gjorde Pitka sitt berömda uttalande med framställan om att män skulle anmäla sig till "Amiral Pitkas Stormtrupper." Ett antal yngre ester anslöt sig. Pitkas män stred i många slag, den mest kända var slaget vid Soodlabron i Vasidla, vidare i Kehra, Rapla, Tallinn, Nõmme. Den mest betydelsefulla striden stod i Keila.
Den sista sammandrabbningen var sedan i Läänemaa där spåren efter Pitka försvann. Det antas att han blev ett offer i striden.

Johan Pitka och Ebavere

1936 köpte Pitka en gård (10,26 hektar) i Lilleoru vid foten av Ebavereberget.  Amiralen sökte med ljus och lykta efter ett lugnt hus på landet, och denna tomt i Ebavere var den mest passande för honom.  Här fann han den perfekta balansen av lugn, utsökt natur och lagom långt från andra byar. Han tänkte ägna sig åt att skriva sina memoarer.  

Johan Pitka och en rättare bodde på gården. Både Pitkas egen och rättarens bostad byggdes med stor hastighet och hög kvalitet. Pitkas hus sägs ha byggts enligt svensk design: fyrkantsvirke, plank och brädväggar med sågspån som fyllnadsmaterial (troligen också kalk). Den fasaden målades med svenskt rödfärg. Enligt byns folk liknade insidan ett fartygs inre accentuerat av ett runt nautisk fönster i foajén.  

Silla Meeta, Pitkas hushållerska, bodde i Pitkas bostad året runt. Pitkas fru Helene bodde där under sommarmånaderna vanligtvis tillsammans med amiralens brorson Henry.

Johan Pitka använde sitt sommarhus. På lördagarna kom han med halv-femtåget till stationen i Kiltsi sedan promenerade han de återstående tre km till huset; på söndagarna gjorde han samma resa men tvärtom. Ibland var han klädd i vanlig kostym. Ibland var han klädd i sin uniform.
Medan radion spelade nationalsången på morgonen hissade Pitka den estniska flaggan. Därefter tog han en promenad i skogen. Efter dessa ansträngande aktiviteter tog han ett bad i det kalla vattnet i tråget vid brunnen, svängde sig runt ett par gånger och torkade sig sedan med en handduk och gick sedan in i rummet.

Han var aldrig sysslolös på sitt lantställe. Han rensade och jämnade ut stigar och gångvägar och odlade i rabatten runt flaggstången. Han trivdes också mycket bra i växthuset på södra sidan av huset. Han var inte heller främmande för arbete ute på fälten utan samarbetade gärna med rättaren när det behövdes för större arbeten.

Amiralen besökte ofta Ebaveretornet, ibland inbjöds grannarna att följa med. En gång hjälpte han en liten flicka som klättrat upp och svimmat och föll ner. En annan gång gick han med sina vänner för att ta ett foto på Finland från tornet. Han stod en lång stund där uppe och observerade horisonten. Sedan meddelade han glatt: "Jag kan se tornen i Finland!" Vännerna såg ingenting, inte ens när de lånade kikaren. - Kanske Pitka såg Finland.

Pitkas familj stod på god fot med sina grannar. Helene Pitka var mycket vänlig och samarbetade gärna med dem. Johan Pitka gick aldrig förbi någon utan att säga något vänligt ord eller prata en liten stund. Dessutom försedde han en granne, som producerade öl, med burkar från Tallinn. Samme granne som han strax före kriget hade informerat med indignerad ton att den estniska regeringen hade övergått från att vara engelskvänlig till att bli tyskvänlig.

När den tyska ockupationen inletts 1940 reste Johan Pitka i hemlighet till Finland. När tyskarna senare ockuperade landet flyttade Helene Pika till gården med sina döttrar. När den röda fronten närmade sig packade hon deras mest värdefulla saker. Fotoalbumen hade Pitka redan tidigare gömt hos grannen, på vinden i hans svinstia. Fru Pitka hämtade dem. Några större saker som soffan, ett stort bord och diverse porslin gav hon till de närmaste grannarna. I september 1944 for Helene Pitka med sina döttrar och deras män via Ösel till Stockholm.
Amiral Pitka sågs aldrig mer i Ebavere. Efter att röda armén hade invaderat landet på hösten 1944 placerades ett tjugotal soldater i Pitkas hem. De avlägsnade minor i området och sprängde tyska depåer och sprängämnen i Äntuskogarna. Medan de fortfarande fanns där brann huset ner till aska 1945
"Johan Pitka och Ebavere" bygger på minnen samlade av J. Lamp and H. Vahermaa.