.

juni 23 2012. Man gör tvärtom i Estland.

 

 

Det är midsommarafton. Vi har sett Segerparaden. Två gånger om året står presidenten framför soldater och hälsar dem i stora parasder. I dag var det i ett mycket regnigt Pärnu, och allra mest synd var det om de unga männen som bara var iklädda vita skjortor (och så svarta långbyxor förstås). De unga kvinnorna i den gruppen hade vita skjortor och korta svart kjolar. I ösregent! Tänk om de haft paraden i går istället!

 

 

 

 

Presidenten talade i sitt tal om länder som drar ner på sina försvarskostnader i detta internationella läge. Man gör tvärtom i Estland. Där vet man vad som kan hända om man inte försvarar sig. Det finns en underton av sovjettiden i så mycket som görs här. En kvinna intervjuades efter paraden, och hon sa att förr tvingades man ut för att se sovjetiska parader, numera går hon mer än gärna ut i vilket väder som helst för att se de estniska soldaterna.

 

 

Efter paraden fick vi se ett program om nationalblomman Rukkilii, blåklinten. Den fanns med hela tiden i frigörelsen trots att vi inte alltid såg den. När den långa kedjan från Tallinn till Vilnius bildades, då stod människor med blåklint i fickan. När de sjöng in “den sjungande revolutionen”, då hade de blåklint i knapphålen.
Jag undrar: vad var det som Harry Schein såg när esterna sjöng sina tidigare förbjudna gamla sånger på Sångfestivalplatsen, och han kallade det nazism. Ibland blir jag så förvirrad när saker klassas som nazism och fascism. När man står och sjunger vanliga sånger som man sjungit i många generationer, utom under ockupationen, vad är nazistiskt i det? Jag hävdar mycket bestämt: Vi måste sluta klassa saker efter de benämningarna utan att precisera vad vi menar. Jag anser att vi måste tala klarspråk och ge alla möjlighet att besvara på anklagelserna.
Vi ser just nu ett program på TV som sändes i går. Det är ett program som en hyllning och ett tack för de estniska soldater som stupat eller skadats i Afghanistan. Presidenten sitter där. Alla vet att man måste försvara sig själv och hjälpa andra mot övergrepp. I det här fallet visar Estland sitt självklara stöd för demokrati mot diktatur och talibaner i enighet med Nato.

 

.....

 

Ni minns väl alla serien “Wikmans pojkar”, inspelad 1995, som SvT gav för ganska många år sedan. Den handlade om ett gäng unga pojkar och deras olika öden vid tiden för andra världskrigets början. Mycket intressant och lärorik! Den störste av de unga var Marko Matvete som spelade en yngling son till en pianofabrikant. Matvere har sedan bara blivit störe och större i estnisk teaterkonst. Naturligtvis har han också spelat deckaren i en TV-serie. Han har presenterat Eurovisionsschlagern 2002 efter Estlands seger. (2000 var festen i Sverige, 2001 i Danmark, 2002 i Estland och 2003 i Lettland. Vilken fyrklöver!)  
Emellertid. Han har tillsammans med Jaan Tätte kommit hem från sin segling jorden runt. Ni känner inte igen honom för han såg ut så här vid hemkomsten:

 

När ni såg honom senast, 2002, tillsammans med Annely Peebo hade han inget skägg: