juni 29 2012. Kyrkan i Väike Maarja.
Väike Maarja Kyrka före augusti 2010.
Vilken dramatik!
Väike Maarjas kyrktorn blåste ner i en orkan förra sommaren. Tornet ställdes upp på gräset vid kyrkan i två delar för att repareras. I maj lyftes det upp på kyrkan igen. Så långt var allt gott och väl.
I går skulle korsets sättas fast högst upp i tornet. Hanno påbjöd att vi skulle vara där och se det. Det var vi gärna. När vi kom till kyrkan satt en man högst upp och höll på med något. Jag såg inte vad. Det var ju så högt upp.
Väike Maarjas kyrktorn blåste ner i en orkan förra sommaren. Tornet ställdes upp på gräset vid kyrkan i två delar för att repareras. I maj lyftes det upp på kyrkan igen. Så långt var allt gott och väl.
I går skulle korsets sättas fast högst upp i tornet. Hanno påbjöd att vi skulle vara där och se det. Det var vi gärna. När vi kom till kyrkan satt en man högst upp och höll på med något. Jag såg inte vad. Det var ju så högt upp.
Vi gick in i kyrkan och betraktade det stora korset, ungeför två meter högt och det guldägg som ska placeras under korset.Inuti ägget i en metallbehållare finns dokument om kyrkan. Dess historia och stormen.
Det gamla korset ligger sorgset i ett gammalt kapell... och det nya korset och guldägget väntar på sin stora stund..
Därefter gick vi upp en bit i tornet. Kyrkan är byggd 1346 av en gotländsk mästare. Under kyrktaket kunde vi se stenhögar, rester av byggnationen. Det var spännande att ta sig uppför den gamla trappan av tegel med olika höjd på trappstegen. Här går vi där folk har gått sedan 1346!
Ut igen. Händer det något? Vi tittade upp mot tornet. Det var jobbigt att titta upp så där. Det gjorde ont i nacken och vi blev yra i huvudet.
Mannen där uppe höll på med något. Han hade en lite byggnadsställningen högst upp på tornet att stå på. En liten repstege hängde nedför halva tornet. Där var det ett konstigt svart hål.
Mannen där uppe höll på med något. Han hade en lite byggnadsställningen högst upp på tornet att stå på. En liten repstege hängde nedför halva tornet. Där var det ett konstigt svart hål.
Då såg vi. Han höll på att dra upp guldägget med ett rep. Han drog och drog. Fick tag i det. Reste sig upp och lyfte ägget. Han höll det framför sig och försökte sätta det rätt för att kunna trä det på hållaren som ska gå genom och stödja korset. Han jobbade och jobbade. Vi andra stod bara och stirrade på honom med båkåtböjda huvuden. Jag hade ställt mig bekvämt med huvudet lutat mot bilen!
Då plötsligt hörde alla ett rop däruppifrån. “Kurrat! Auk on liiga väike!/Djävlar! Hålet är för litet!” Det lät lite konstigt med svordomar från ett kyrktorn! Alla log i mjugg. En man som stod på en annan byggnadsställning vid tornets början svarade något och så ropade de saker till varandra. “Nej,” ropade mannen högst upp, som svar på något. “Jag har kastat ner repet redan!” Vi förstår att han har problem. Den andre försvann ur vår synvinkel efter en god stunds palaver. Sedan syntes han igen i det svarta hålet! Där gled han ut. Det var en öppning i tornet! Hivade sig upp till sin arbetskamrat och sedan hörde vi något som mest lät som gnissel. Det är när mannen filade på metallen för att göra hålet större. Så lyfte han bollen och gjorde ett nytt försök att trä på den. Och sakta, sakta gled den ner och stannade vid spirans topp! Han gjorde det! Nu var det bara korset kvar.
Vi såg korsets väg uppför nornet i en lina. Vi hörde det också. Det blåste en del och korset gungade och slog mot tornet.
Men efter en stund tog mannen högst upp emot det och jobbade med att få upp det till hållarens topp. Efter mycket om och men lyckades han. Höll den så rakt som möjligt för att trä på det, men måste ge upp. Också det hålet var för knappt tilltaget. Han måste ta ner det igen. Lutade det mot byggnadsställningen där uppe. Tog sig ner för tornet in genom hålet och sågs inte mer. Vi väntade, och väntade. En efter en lämnade folk området. Bilarna åkte iväg. Och vi också.
Men efter en stund tog mannen högst upp emot det och jobbade med att få upp det till hållarens topp. Efter mycket om och men lyckades han. Höll den så rakt som möjligt för att trä på det, men måste ge upp. Också det hålet var för knappt tilltaget. Han måste ta ner det igen. Lutade det mot byggnadsställningen där uppe. Tog sig ner för tornet in genom hålet och sågs inte mer. Vi väntade, och väntade. En efter en lämnade folk området. Bilarna åkte iväg. Och vi också.
Kommentarer
Trackback
