.

Att uppfattningen om "det svenska" är tydlig bekräftas även av Mahmood. Han är född i Pakistan, uppvuxen i Tensta och numera byråkrat och MC-förare. I boken kör han runt i landet för att få klarhet i vad svenskheten är. Hur ska man bli svensk om man inte riktigt vet vad det är, resonerar han. Ja, just det. Mycket viktigt!

Jag känner igen mig i att andra varken ser Mahmood eller mig som svensk. När Fredrik Reinfeldt säger "etniska svenskar mitt i livet" eller när SD:s Björn Söder skriver "Sverige?" i samband med Loreens vinst i Bakur, förstår vi direkt vad som avses. Svenskheten bygger ­fort­farande på föreställningen om blodsband och ursprung.

Mahmood skriver även om att man, paradoxalt nog, kan känna störst utanförskap med "toleranta" människor från exempelvis "surdegsklassen" i Stockholm.

Det påminner om när Mona Sahlin i en intervju till ­Turkiska ungdomsförbundet för några år sedan sade att invandrare "har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop" oss, medan svenskar "har midsommar och sådana töntiga saker."

Den svenska kulturen.

Tanken må vara god, men skapar ett onödigt avstånd till dem hon försöker vara snäll emot.

När jag jobbade som fritidsledare i Botkyrka försökte jag dämpa ungdomarnas för­domar om svenskar som extremt udda typer som saknade kultur och värderingar. Det är ju inte sant.

I boken framkommer det att många kulturella skillnader har att göra med om folk bor i större eller mindre städer. Bonde- och bruksmentaliteten är stark på landet. Och klassperspektivet ska inte glömmas; för egen del känner jag mig mer hemma i svensk arbetarklass än bland överklassinvandrare.

Även om jag inte alltid håller med Mahmoods analyser - han har ett i mina ögon glorifierande vänsterperspektiv när han letar förklaringar till upploppen i förorter - finns en efterlängtad öppenhet i boken. Han reflekterar och kritiserar sig själv när han klagar på att somalierna har tagit över hans barndoms Tensta. Det är heller inte så att invandrare saknar fördomar om svenskar.

Vem har inte ­ varit hemma hos en svensk kompis som barn och fått sitta på rummet när kompisens ­ familj äter middag? Men för ­ första gången läser jag ­någon som nyfiket reflekterar över ­ kulturkrockar utan att döma.

Jag fick många gånger höra om Ants lekkamrat Tommy som skulle sova över natten hos Ants en lördag. Föräldrana hade skickat med honom en (1) fläskkotlett! Ants mamma glömde aldrig de konstigheterna. Antagligen visste föräldrarna inte vad ester åt till middag, eller  trodde de att esterna inte hade råd att bjuda på middag? Å andra sidan hade ju Kristian Luuk ett inslag i sitt program “Sen kväll med Luuk” där han visade hur ester lever. Det var efter befrielsen 1991. Jag kommer inte ihåg exakt, men de hoppade och gjorde massa konstigheter. Det var hans föräldrar som skojade. Det kommenterades aldrig, men om någon trodde att det var allvar, då såg de nog ester som utomjordingar efter det.

I skrivande stund är jag i vackra Blekinge för första gången, på Sweden Rock. Folk på festivalen är mer intresserade av vilka band jag gillar, än vad jag råkar vara född. Redan vid stationen i Stockholm log jag mot svartklädda som skulle hit. Det är som när Mahmood är ute på vägarna och konstaterar att "När två motorcyklister möts hälsar man". Det skapas olika identiteter beroende på sammanhang.

Att somliga som växer upp här vill ses som svenskar är inte konstigt. Men kan svenskheten utvidgas till den grad att Mahmood blir en del av den? När han skissar upp alternativen - assimilering eller segregation - låter det som ett hyfsat mål att sträva efter.