.

 

Beror det på hur vi tar till oss det vi läser?

Eftersom jag hade "min" bakgrund iakttog jag med extra skärpa det jag läste som stämde in på "min” sanning. Eftersom du inte visste det jag visste, läste du på ett annat sätt. När allt fler skribenter skrev om de fattiga; hur de led och hur vi skulle hjälpa dem, då var det naturligtvis en mycket god sanning för dig. Och när det någon gång kom små notiser om att människor fängslades i Sovjet eller Kina eller någon annanstans, då betydde inte det något för dig. Kanske tänkte du bara, som så många andra: "De har naturligtvis gjort sig skyldiga till något."

 

Ville då inte jag hjälpa de fattiga? Brydde inte jag mig om den tredje världen?

Jag sa inte så mycket, eftersom det inte gick. Så fort jag försökte säga, att Sovjetunionen, som var ditt rättesnöre, var en ondskans makt, gick du bara iväg med ett föraktfullt leende på läpparna.

Min tro är, att man inte kan säga vem av oss som ville mest väl. Vem av oss som hade ett medkännande hjärta, var det nu sitter. Det handlar om hur vi får veta saker och om hur händelser beskrivs för oss. Även Goebbels sa, att bara en lögn omfattas av tillräckligt många och får leva tillräckligt länge blir den sanning.

Vem var det då, som inte ville att vi skulle veta att hela den kommunistiska världen var i ondskans händer, och inte alls de goda människornas verk?

 

 

 

Om en man vill rädda sitt folk från att dödas i ett krig som aldrig skulle gå att vinna, enligt hans bedömning, får han då ta till alla medel som finns?

Det finns ett brott som direkt dömer ut en människa. Det allra värsta som finns på denna jord, den grymmaste av alla människor är den fascistiska och /eller nationalsocialistiska människan. Det har vi bestämt. Det spelar ingen roll hur många människor som har torterats, arkebuserats, svultits till döds eller på något annat grymt sätt tagits av daga av någon annan organisation eller regim. Det är den fascistiska / nazistiska människan som är Djävulen. Vi vet inte ens skillnaden på fascism och nationalsocialism, utan tror att det är samma sak. (Så har Stalin bestämt.)

 

Alltså: för att tillintetgöra en man, som vill folket illa, kallar den "gode" regeringschefen (Kaonstantin Päts) i Estland sin motståndare (Artur Sirk) för fascist just i det andra världskrigets inledningsskede. Han får delar av västvärlden med sig i sitt förakt, och kan till och med visa på ett vapen, som han låtit placera i mannens hem. Detta avgjorde sedan i efterkrigstiden människors syn på det lilla landet. Eftersom så många hade röstat på denne andre man måste ju landet vara fascistiskt och värt hela världens förakt. (trots detta klassades också Päts som fascist)

Men sanningen? Hur ska vi få veta sanningen?

 

Om du är en god människa, du gör mycket gott bland dina medmänniskor, hjälper, stödjer och finns alltid till hands för behövande, men: du tror inte på Gud. Då hamnar du i den eviga skärselden i alla fall. Du kan ge ditt liv för någon annan, det hjälper inte. Du måste tro på någon Gud!

Detta är en sanning för en mycket stor del av jordens befolkning.

 

Vad Sirk än hade tänkt göra i sitt land, om det vet vi inget. Det sägs absolut ingenting om detta. Men han är dömd i alla fall. Vi har lärt oss att han var fascist. Han är dömd till den eviga skärselden. Tillsamman med de människor som röstade på honom och de andra medborgarna i hans land också.

Men sanningen känner vi inte.

 

Vem har glädje av att vi inte vet sanningen?

Eller är det så att sanningen egentligen är ointressant, en historia som är något att lita på är viktigare. Om jag tror att något är sant, då vet jag det, lever efter det, och är nöjd med mitt liv. Kanske är det svårast för den som förstår först när nästan hela livet är levt att allt i livet varit en lögn. Kanske hade man besparat den människan mycket sorg och hopplöshet om ingen talat om…

Om jag får veta att min sanning, som jag lärt mig leva efter, och inrättat mitt liv efter, bara var en grym lögn, om jag vid slutet av min levnad ska lära mig ett helt nytt liv med nya regler och nya sanningar, och inte orkar med detta som ska vara så fantastiskt, utan vill begrava mitt huvud i sanden, vad gör jag då? Vad spelar sanningen för roll då? Hur viktig är sanningen? När den egentligen inte finns? Vi vet ju, att det som är sant i dag, kanske inte alls är sant i morgon.

 

Om en majoritet av de människor som ska bibringa oss kunskap och nyheter har en speciell åsikt, de tillhör t ex den gruppen med hjärtat på det "goda" stället, till vänster. De förväntas opartiskt och objektivt förmedla sanningar om det dagliga skeendet. Kan de göra det utan att använda sina egna ögon och sina egna koder. Utan att använda sina egna kunskaper grundade på erfarenheter och koder de lärt sig under sitt liv. Kan vi begära det? Är det inte meningen att de rakt av ska berätta vad de sett, eller förmedla kunskap från de böcker, den litteratur de läst? Om då allt från början är en aning präglat av en allomfattande uppfattning om vad som är "rätt" och "fel". Om det sprids en åsikt att man inte ska gräva så mycket i det förgångna, vi lever i nuet, vi är de nya människorna som håller på att skapas. Den nya goda människan, som inte ser till det egna, utan arbetar för allas bästa. Den gamla människan var egoistisk och ond. Då blir det naturligtvis en sanning för oss också.

 

Var den "gamla människan" ond? Levde inte den stora majoriteten, de "vanliga" människorna för att överleva? Handlade inte livet om att leva eller dö? Mat eller svält? Vatten eller törst? Ja, det var en viss egoism. Hon var ålagd att se till att hennes familj, hennes närmaste överlevde. Annars vore det väl märkligt.

 

Men hur blev det nya? Jo, det var ju detta man skulle ändra. ”Se inte till dina närmaste.” De överlever i alla fall, troligtvis, vi lever ju i en välfärdsstat, som tar hand om de sina. Nej, vänd dina blickar mot de andra, de som lider i en annan värld. Och det ska man ju göra. Men om de nära dig dog? Om de sköts ihjäl? Om de svalt eller torterades till döds? Dina närmaste! Är jag då en god människa trots att jag såg dem lida, men inte gjorde något? Slipper jag skärselden?

 

Vad menar jag?

Om jag ser att ett system tar livet av sina medborgare, stänger dem inne med taggtråd och vakter med skarpladdade gevär, får jag inte protestera då? Varför tror ingen på mig? Varför får jag inte berätta om ett lidande som inte följer den pågående trenden, den rådande uppfattningen. Jag undrar: kan vi komma sanningen närmare om vi vågar diskutera det som inte passar in också? Har jag rätt att protestera? Att skrika: Ni vill inte förstå! Varför vill ni inte förstå? Är ni rädda för sanningen? Tvivlar ni så på andra människors omdöme att ni inte vågar diskutera med dem? Är ni rädda för att ni inte kan svara? Är ni rädda för att de kanske vet något som ni inte vet? Är det lättare att vara tyst, att få andra människor att skämmas för att de har en annan sanning än din?

 

Hur ska man kunna tala om det som inte får sägas? Att i det lilla landet dödades 70.000 medborgare under och efter kriget. 70.000 av 1.500.000. Och det som är intressant är inte majoriteten, de 69.017. Utan det som gäller, är de 973 som tillhörde en annan religion. Ja, det är helt fruktansvärt att de 973 dödades under ockupationen, men varför betyder de 69.017 ingenting? Varför ska ingen skämmas över dessa fruktansvärda mord? Varför kan vi aldrig tala om den sanningen? Finns den inte om ingen talar om den? Om vi koncentrerar hela vår avsky på de 973, då är det en fattbar stor mängd dödade, torterade människor. De 69.017 är alldeles för många och går inte att sammanfatta som en enda lidande grupp, och förresten hade de säkert gjort något…..

 

 

Men hur ska vi värdera sanningar? Ja, ingenting förstår vi om vi inte sätter in den i sitt rätta sammanhang. Det går inte att säga hur grym Gustav Vasa var, om vi inte vet hur livet och värderingarna var för människorna då. Lika lite kan vi döma gårdagens händelser om vi inte vet vad det var för värderingar och tankesätt som rådde då.

 

Jaha, men om man skulle tycka att det var "rätt" att ha hjärtat till vänster, då måste det ju ha varit fel att inte ha det. Då måste vi värdera alla sanningar efter detta.

Hur grymt är inte livet för den som inte ser de "rätta" sanningarna? Hur svårt är det inte att höra alla nu förklara sin tidigare ståndpunkt på det ena eller andra märkliga sättet.

 

Jag måste fråga dig: Varför såg du inte? Du besökte väl landet som du visste så mycket om, du till och med skickade dina barn på pionjärläger dit. Du måste ha sett hur allt förföll, eller trodde du att det hade varit värre förr? Trodde du, att husen som stod där gråa och trista, att människorna som sprang omkring och letade mat i halvtomma affärer, att de fått det bättre? Varför trodde du inte på människorna som hade levt i landet? Varför var deras sanning inte sann? Varför frågade du inte varför de flytt? Trodde du att de bara ville ha det lite bättre ekonomiskt, och att de därför riskerade sina liv i dessa små båtar som kom till våra kuster? Nej du trodde ju att de var fascister som flydde för de goda kommunisterna! Varför visste ni bättre orsaken till att de flydde, än de visste själva?

Varför ar det en ära att fatta vapen för att hämnas på anhörigas bortförande, tortyr och död om man tillhör den ena sidan men inte den andra? Varför äger bara den ena sidan sanningen? Varför frågar vi inte?

 

Varför fortsatte du att ifrågasätta dem efter den nya befrielsen? Varför gjorde du dem själva  ansvariga för de grymheter de levt i under de olika ockupationerna? Varför låter du dem inte berätta i dag?

 

Vem bestämmer vad som är information och vad som är desinformation? Hur lång tid tar det till vi är mogna för en annorlunda sanning? En sanning som vänder upp och ner på det vi trott på?