.

Jag har översatt ett stycke till av artikeln i Postimees:

 

Sibirien sänkte sig över oss som ett rent mörker.

Vi alla bildade en lång kö med grå oxar framför oss. Plötsligt lystes platsen upp. Det var missiler som belyste oss som om vi var en vit slavmarknad.
Vi valdes ut av kolchoserna, som ville ha duktiga, starka arbetare. De svagare ac oss var ointressanta, liksom stora familjer.
Ingen ville inte ha oss till en början. Sen användes vi för att stapla allt bagage på en släde.

 

Sista resan började, höga snödrivor följde oss säkert tio mil. Det var mycket kallt. Vi saknade våra handskar. Jag var mycket sjuk och kände av en olidlig törst. Någonstans i ett litet hus lämnades oxarna i förvar, pappa gick in för att be om vatten. Han kom tillbaka med ett stort glas vatten och vi fick alla lite vatten att dricka.

Vi kom till en usel kolchos omgiven av en öde stepp med ylande vargar.

Vi befalldes att gå in i ett litet pörte, som påminde om en fårkätte, med frost över väggarna och en kalv i ett hörn.  Där bodde redan en man och en kvinna, vars lilla barn nyss hade dött.

 

När jag kommit in gick jag direkt fram till vedspisen och la mig att sova som en medvetslös. Jag var tacksam för värmen från spisen för övrigt var allt kallt och hårt.

Jag vaknade av en smällande piska och en hård mansröst som skrek "stavaite". Vi var alla fortfarande dåsiga efter sömnen, men började litegrand förstå vad som pågick. Sedan befalldes vi att gå till ett annat pörte att bo i. Alla måste gå till kontoret och skriva upp sig själva och sedan göra så en gång i månaden.

 

Arbete blev det inte mycket av just då, vi fick lite bröd och potatis av några ryssar, som själva var mycket trötta.

 

Kolchosen gav oss, som inte arbetade, bara lite bröd, 100 gram per person och dag.

Den 16 april födde mamma en liten flicka som fick heta Endla. Det fanns ingen läkare där, en gammal häxkvinna hjälpte mamma. Mammas rop på hjälp kommer förfölja mig hela livet.

Efter förslossningen, någon gång i mitten av maj skickades mor att arbeta med fåren. Eftersom vi inte hade några handskar eller vantar tog mamma med sig ull från fåren för att kunna göra garn i hopp om att någon skulle ha en spinnrock. Men det upptäcktes av brigaden. De kom och förde henne till ett fängelse i Novosibirsk som låg 25 kilometer bort. Hon åtalades för förskingring och fick tre år i fängelse.

Detta gjorde allt så svårt för oss. Meningen med livet var borta. Vi visste inte hur vi skulle överleva. Lilla Endla grät. Vi hade ingen mjölk. Vi hade inget att äta själva. Vår yngste bror gick till en damm och hämtade lite vatten. Jag kommer inte ihåg när Heldurs bror började fånga fisk som han sedan kokade.

 

Som tur var kom fru Maria Sumberg som var från Tallinn, och som kommit i samma vagn som vi, och hjälpte oss. Hennes man var en läkare som fängslats. Senare kom han ut och arbetade som läkare i Narva Jõesu sanatorium.
Maria arbetade i ladugården och började varje dag med att fylla en flaska med mjölk till barnet. Naturligtvis var hon jätterädd när hon gjorde det. Skulle det upptäckas skulle Maria drabbas av samma öde som mamma.

En dag fick Endla öroninfektion. Jag blev så orolig. Jag blåste varm luft i hennes öra. Lyckligtvis frisknade hon till. Sedan fick jag själv en stor böld på kinden. Då kom en häxkvinna och behandlade mig, sedan dess har jag en stor fläck kvar på kinden.

 

Ofta diskuterar vi hur man kunde överleva och varifrån vi fick mat. Jag samlade ihop mina och mammas kläder och gick genom byn för att sälja allt, ibland fick jag potatis, lök, mjöl och salt.