Utvisning: Mammas rop på hjälp glömmer vi aldrig. 1

Koidu Bergmanns egen berättelse (Postimees 25.3.12)



Nästan sju år i Sibirien har lämnat ärr í både kropp och själ. Dessa tider glömmer jag inte.
De kommer aldrig någonsin glömmas bort.

Det var skollov i mars, jag låg i sängen hemma med hög feber; jag led av akut angina. Mor, far, mina två bröder och farmor - alla var hemma. Mamma hade tidigare på kvällen tvättat våra vinterhandskar och hängt upp dem över spisen för att torka.
Vårt hus låg i skogskanten. Mitt i naturen. Far var jaktvårdare. Vi hade ett mycket vackert och trivsamt hem.

Den ödesdigra natten låg alla och sov utom jag. Tidigt på morgonen sparkades dörren upp och glas klirrade. Alla vaknade och vi gick ner för att se soldater stå i vårt hus. Mor stod halvnaken vid köksbänken. Hon var gravid och jag var så rädd att jag darrade som av feber.


Hastigt meddelades att familjen ska skickas till Sibirien. Vi fick en halvtimme på oss att packa våra saker, det allra nödvändigaste. Men vi hade inga handskar, soldaterna hade stulit dem.
På gården stod en stor lastbil och väntade på oss

Vi kommenderades in i lastvagnen med gevärspipoir riktade mot oss. Jag var insvept i en filt och tittade rakt fram.
Resan började. Jag minns att min mor och mormor ropade ut sin förtvivlan med hög röst, eftersom vår söta hund, vår katt Mole och vår fina häst lämnades kvar på gården.

Det började dagas och en stark vind följde oss i tre mil. Vi blev tillsagda att lämna bilen vid handelsstationen. Där stod ett tåg med påmålade vita bokstäver på ett främmande språk. I lastvagnen fanns egentligen plats för högst tjugo djur, Vi var sjuttio stycken som placerades där. Vagnsdörren stängdes med järnstänger och fönstren täcktes av hullingförstärkta galler.

Färden till Ryssland tog tre veckor. En gång om dagen fick vi mjölksoppa ”miska” och lite vatten. Medan vi slumrade lös strålkastare på oss alla. Det var ingen idé att skämmas när man gjorde ”det mest akuta” framför alla andra.

Jag kände fortfarande av febern och ömheten och känslan av att kvävas.

Bilen stoppades vid estnisk-ryska gränsen. En soldat kom in och ville få ut mig från vagnen.
Han började då slåss och slet fram mig till dörren. Min far lyckades dock stoppa honom.

När min far äntligen lyckats få upp mig på vagnen igen, såg han en käpp som lyftes mot mitt huvud. Soldaten fick in ett hårt slag och skadade min hals och något ruttet sprutade ur min hals.

När jag sedan kom till medvetande igen kände jag en oerhörd smärta. Jag kände det som om jag kvävdes, och jag var törstig. Sedan somnade jag och minns inget mer.

Min mamma sa att det bara var tack vare pappa, som jag klarade mig. Många sjuka barn och gamla människor kastades ut från tåget, utan att någon visste vad det skulle hända med dem. Lyckligtvis började jag återhämta mig - jag överlevde!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0