Maj 18, 2012 Slaget vid Lebavere.
Jag har fått ett hedersuppdrag. Jag ska översätta text på Väike Maarja museums hemsida. Till svenska. Och det är bara för att ni alla ska kunna förstå allt som gömmer sig i den kommunen. Jag började med lite historia:
Slaget vid Lebavere.
Ett slag mellan Röda Armésoldater som retirerade från Tallinn och hemvärnet ägde rum i skogarna här den 8 september 1941. Det var ca 200 ryska soldater.
Från de närliggande byarna drogs 36 eller 38 män ihop, de flesta av dem ditkallade av den lokale skogsägaren Kaarel Kasesalu.
Fänriken Tarmo Undla, hemvärnets chef, delade upp männen i två grupper. 10 - 12 män skickades mot det öppna fältet i öster för att möta de retirerande ryssarna. En större grupp rörde sig genom skogen i väst för en huvudattack. Tre skvadroner formades av denna grupp. Attacken sattes igång. Kaarel Kasesalu, den förste skvadronens ledare, dödades av en fiendekula som träffade huvudet. Helmut Green, en i den andra skvadronen skickades fram och blev allvarligt skadad. Bland ryssarna rådde kaos eftersom de var tvingade till denna oväntade strid. Av ryssarna dödades 14 och skadades 5. Några fler hittades senare i skogen. De retirerande ryska armésoldaterna sköt arbetare vid vägen. Juhan Tamm blev allvarligt skadad.
Slaget vid Lebavere.
Ett slag mellan Röda Armésoldater som retirerade från Tallinn och hemvärnet ägde rum i skogarna här den 8 september 1941. Det var ca 200 ryska soldater.
Från de närliggande byarna drogs 36 eller 38 män ihop, de flesta av dem ditkallade av den lokale skogsägaren Kaarel Kasesalu.
Fänriken Tarmo Undla, hemvärnets chef, delade upp männen i två grupper. 10 - 12 män skickades mot det öppna fältet i öster för att möta de retirerande ryssarna. En större grupp rörde sig genom skogen i väst för en huvudattack. Tre skvadroner formades av denna grupp. Attacken sattes igång. Kaarel Kasesalu, den förste skvadronens ledare, dödades av en fiendekula som träffade huvudet. Helmut Green, en i den andra skvadronen skickades fram och blev allvarligt skadad. Bland ryssarna rådde kaos eftersom de var tvingade till denna oväntade strid. Av ryssarna dödades 14 och skadades 5. Några fler hittades senare i skogen. De retirerande ryska armésoldaterna sköt arbetare vid vägen. Juhan Tamm blev allvarligt skadad.
Monumentet.
Ett monument till K. Kasesalus ära ställdes upp på slagfältet den 8 september 1942. Det gömdes 1949 för att inte förstöras (av ockupanterna) och togs åter fram på 55-årsdagen av slaget den 8 september 1996.
Och så deportationerna:
Sovjetunionens förtryck. Deportationerna.
Arresteringarna i Estland inleddes omedelbart efter den sovjetiska arméns inmarsch i juni 1940. Den 14 Juni 1941 ägde massdeportationer rum. Husen belägrade på natten; folket vaknade, och möttes av de rödas order om deportering. De fick två timmar att packa och fölrdes under bevakning till järnvägsstationerna där boskapsvagnar väntade på dem.
Männen skildes från sin famil och skickades till fångläger. (Eller dödades under resan. Det hände bl.a. Õies pappa) Alla män som deporterades eller greps 1941 dömdes till döden. Endast i de fall där en dödsdom omvandlades till fängelse slapp de fångläger, men också de som skickades till arbetsläger dog av mycket hårt arbete, hunger och sjukdomar.
Familjerna som deporterades 1941 kom ofta till obebodda områden eller områden med låg population där deras äldsta barn och de äldre dog av hunger eftersom föräldrarna sparade de sista bitarna av mat för sina små barn. Därför hamnade också många barn på barnhem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det 10,157 människor som deporterades under 1941.
Den 25 Mars 1949 påbörjades nya massdeportationer. Det var samma fasor som vid tidigare utvisningar. Men den här gången hann människor uppfatta hoten. (Ihopsamling av lastbilar och tåg, rykten, varningar). På grund av detta fick många människor möjlighet att gömma sig.
En resa till Sibirien varade cirka tre veckor. Resan präglades av brist på utrymme, luft och mat. När de kom fram till slutstationen beordrades de att stiga av vagnarna och “slavmarknaden” kunde börja.Det var kolhoschefer som började välja sina anställda. De som såg ut att kunna arbeta, var de första som valdes av “Herrarna”. Först mot slutet började kvinnor, barn och äldre väljas ut.
De deporterade togs emot av lokalbefolkningen och fick flytta in i hus där människor redan bodde trångt. Esterna själva byggde senare ett litet hus i obränt tegel. Esterna kallade sitt hus Lerhuset, men lokalbefolkningen kallade det Estland.
De deporterade stöttade varandra, men hade också en god relation med sibirierna. Esterna respekterades för sitt hårda arbete, sin snabbhet och pliktkänsla.
25 mars 1949 var det 20,702 människor som deporterades från Estland, av dem var 1860 från Lääne Virumaa, 125 personer från Vao kommun (numera Väike Maarja).
De deporterade släpptes under 1957 och 1958.
Och så deportationerna:
Sovjetunionens förtryck. Deportationerna.
Arresteringarna i Estland inleddes omedelbart efter den sovjetiska arméns inmarsch i juni 1940. Den 14 Juni 1941 ägde massdeportationer rum. Husen belägrade på natten; folket vaknade, och möttes av de rödas order om deportering. De fick två timmar att packa och fölrdes under bevakning till järnvägsstationerna där boskapsvagnar väntade på dem.
Männen skildes från sin famil och skickades till fångläger. (Eller dödades under resan. Det hände bl.a. Õies pappa) Alla män som deporterades eller greps 1941 dömdes till döden. Endast i de fall där en dödsdom omvandlades till fängelse slapp de fångläger, men också de som skickades till arbetsläger dog av mycket hårt arbete, hunger och sjukdomar.
Familjerna som deporterades 1941 kom ofta till obebodda områden eller områden med låg population där deras äldsta barn och de äldre dog av hunger eftersom föräldrarna sparade de sista bitarna av mat för sina små barn. Därför hamnade också många barn på barnhem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det 10,157 människor som deporterades under 1941.
Den 25 Mars 1949 påbörjades nya massdeportationer. Det var samma fasor som vid tidigare utvisningar. Men den här gången hann människor uppfatta hoten. (Ihopsamling av lastbilar och tåg, rykten, varningar). På grund av detta fick många människor möjlighet att gömma sig.
En resa till Sibirien varade cirka tre veckor. Resan präglades av brist på utrymme, luft och mat. När de kom fram till slutstationen beordrades de att stiga av vagnarna och “slavmarknaden” kunde börja.Det var kolhoschefer som började välja sina anställda. De som såg ut att kunna arbeta, var de första som valdes av “Herrarna”. Först mot slutet började kvinnor, barn och äldre väljas ut.
De deporterade togs emot av lokalbefolkningen och fick flytta in i hus där människor redan bodde trångt. Esterna själva byggde senare ett litet hus i obränt tegel. Esterna kallade sitt hus Lerhuset, men lokalbefolkningen kallade det Estland.
De deporterade stöttade varandra, men hade också en god relation med sibirierna. Esterna respekterades för sitt hårda arbete, sin snabbhet och pliktkänsla.
25 mars 1949 var det 20,702 människor som deporterades från Estland, av dem var 1860 från Lääne Virumaa, 125 personer från Vao kommun (numera Väike Maarja).
De deporterade släpptes under 1957 och 1958.
I Väike Maarjasria museum kan man se utställningen "Historien om familjers" Det är cirka sju familjer som gick igenom skräcken. Det finns nästan 170 fotografier och ett stort antal av arkiverade dokument. (Här visas också historien om Õie, min väninna som har berättat sin historia för mig.)
Trackback
