Den okände kusinen från öster 3


Nu ska vi se vad hur de arbetade i Riksdagshuset i slutet av 19890-talet i den brännande frågan om Baltikums frihet. (se även 21,22 och 25 maj) Jag kan inte förkorta så mycket. Det är så viktigt.

Vi kan se att partierna skiljer sig åt i synen på grannstaterna.
Motion: M1985/86:U518 “Sovjets annektering av Estland, Lettland och Litauen”.

Birger Hagård (m) vill att Riksdagen skall ge till känna att Sverige inte anser sig ha erkänt annektionerna 1940 de jure, utan enbart de facto, och därmed “klarlägga mycket av den osäkerhet som råder beträffande Sveriges egentliga ställningstagande till Sovjetunionens ockupation av de baltiska staterna”. Argumentationen grundar sig på en moralisk plikt, delvis som återupprättelse för baltutlämningens “opåkallad eftergiftspolitik”, delvis på Estlands starka historiska band till Sverige och argumentet att en stats suveränitet inte utsläcks i och med ockupation av densamma. “Ockupation var - och är naturligtvis fortfarande - illegal. Den har aldrig erkänts i något fredsfördrag. Inte heller av de fria staterna i Väst”, skriver Hagård. Den sovjetiska ockupation beskrivs som brutal och illegal, medan balterna framställs som frihetslängtande offer som förtvivlat kämpar emot övermakten. Utskottet avstyrker motionen med motiveringen att den inte tillför något nytt till en gammal situation, men utskottet hänvisar till “realiteter” och inte moralisk eller juridisk rätt, vilket antyder ett de facto erkännande men inte ett de jure.

Bengt Silfverstrand.

I debatten för Bengt Silfverstrand (s) utskottets talan och anför att “vi gagnar inte dessa folks intressen med till intet förpliktande uttalanden”, det vill säga, det är inte fråga om en oenighet i verklighetsbeskrivning eller argumentation, utan enbart i handlingsrekommendation, dock tycks utskottsmajoriteten mena att vi inte kan göra något. Narrativen är även den gemensam, det är Sovjetunionen som är “de onda” och balterna som är “offren”. Vår plikt är att hjälpa “offren” så mycket “vi” kan. Det är signifikant att de baltiska staterna genomgående företräds av adjektivet “små”,  medan Sovjetunionen ofta refereras till som “supermakten” eller “Moskva”, av alla inblandade i debatten. Det finns tydliga exempel på motsättningen estniskt land - sovjetisk makt.

Motion 1987/88:Jo842 har som syfte att motverka sovjetisk fosfatbrytning i Estland. I motionen nämns hela tiden landet som Estland, medan makten är sovjetisk. Motionen utgår från att landet Estland är ockuperat och exploateras av Sovjetmakten utan hänsyn till folket, som ändå protesterar trots...”de risker som sådan motsträvighet för med sig”.


Här förstår vi att de svenska riksdagsmännen har förstått litegrand om förhållandena i Estland.

På det stora hela följs samma mönster som tidigare, men två motioner, som tyvärr inte behandlas detta år, och en interpellationsdebatt avviker.

M1987/88:U518 är i någon mening en förebådning om vad som komma skall, visserligen diskuterar den inte Estland i sig, men syftet är intressant: dels vill motionären att Riksdagen anslår medel till att dokumentera svenskt språk och kultur i Estland, och dels att effekten på Visbys tv- och radiosändare ska höjas så att svensk massmedia blir tillgänglig i Baltikum. Förhoppningen om förändring tar här motionären till att föreslå en konkret åtgärd som han hoppas är positiv för befolkningen i Baltikum, tidigare förslag har alltid rört baltiska flyktingar i Sverige.

M1987/88:U529 innehåller dels ett yrkande på att Sverige ska ta upp de baltiska folkens situation i internationella fora och dels en lista på ett antal konkreta åtgärder för att utöka kontakterna med de baltiska folken, främst handlar det om kommunikationer, sådant som teletrafik, direkta flyglinjer och Sveriges Radios utlandssändningar. Situationen i Baltikum beskrivs som tämligen oförändrad: “Några politiska fångar har släppts - samtidigt ska man vara medveten om att några grundläggande förändringar ännu inte inträffat” och överhuvudtaget finner jag det signifikant att “Sovjet” enbart används när den politiska makten berörs, området och folken definieras som Baltikum/baltiskt. Motionen beskriver även ryska som “förtryckarnas språk” i Baltikum och inmarschen 1940 likställs med Nazitysklands ockupation av Danmark och Norge. Det påpekas även att Baltikum må vara geografiskt nära, men kommunikationsmässigt är Australien närmre, eftersom det överhuvudtaget är tillgängligt. Sveriges önskade roll beskrivs som “den goda grannen” som bör driva frågan i internationella fora, inte minst eftersom Sverige är ett alliansfritt land. Det hänvisas även till “små nationers rätt” i det mellanfolkliga umgängetî och att “mänskliga rättigheter ska respekteras oavsett stormaktsintressen”. Detta och önskan om att anmäla Baltikum till FN:s utskott för avkolonialisering tyder på att det finns en viss skillnad i synsätt jämfört med bara ett par år tidigare. Vad som framförallt skiljer är handlingsrekommendationen att gå ytterligare ett steg längre; det handlar inte om att förtydliga en skillnad mellan de facto och de jure, utan att faktiskt söka förändra det som tidigare sågs som oföränderligt. /.../



Gunnar Hökmark.

Något som kommer nära en behandling av motionen är den utrikespolitiska debatt som förs i Riksdagen den 16 mars 1988. Det är i denna debatt som Sture Ericsson (s) kallar Gunnar Hökmarks (m) önskan om att Sverige ska ta upp balternas situation i internationella fora för “stolligheter” eller “tokigheter”. /.../ Hökmarks motion skiljer sig i tonen ganska rejält från tidigare motioner, inte minst i narrativen som framhäver en betydligt större gemenskap mellan Sverige och Baltikum än tidigare texter. /.../ beskriver Ericson och Hökmark situationen i Baltikum i närmast identiska ordalag, med den viktiga skillnaden att Ericson hänvisar till “den konstitutionella debatten” i Sovjetunionen, det vill säga att balterna agerar inom Sovjetunionen medan Hökmark tycks betrakta Sovjetunionen och Baltikum som två skilda enheter (vilket är en förutsättning för att den förra skall kunna ockupera den senare). På sätt och vis spelar detta tidigare svensk osäkerhet huruvida erkännandet är de facto eller de jure, och vad detta skulle innebära.

Interpellation 1987/88:239,



Sten Andersson.

alldeles i slutet av riksdagsåret ställd av Hökmark och besvarad av utrikesminister Sten Anderson (s) om Sverige stödjer en Europarådsresolution som benämner Sovjetunionens införlivande av Baltikum som en “kränkning av folkens rätt”. Interpellationsdebatten visar på flera gemensamma beröringspunkter, som Sovjetunionens bristande respekt för mänskliga rättigheter, beskrivningen av Baltikum som “grannar” och det önskvärda i bättre kommunikationer mellan Sverige och Baltikum.

Det här är en stor förändrimng mot tidigare. Socialdemokraterna formulerar sig bra.
/.../ Genomgående i debatten nämns “vår geografiska, historiska och kulturella närhet” till Baltikum, och de baltiska staterna tycks betraktas som skilda från övriga Sovjetunionen, som vanligen framstår som en opersonlig “Sovjetmakt” eller “Moskva”. Visserligen betonar Anderson att Sverige “de facto har erkänt införlivandet av de baltiska staterna” och nämner att Sverige protesterar mot “alla kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen” vilket antyder att han inte ser samma skarpa distinktion mellan Sovjetunionen och Baltikum som Hökmark.
/.../  Från och med å̂r 1987/88 finns det en viss förhoppning om förändring och en delvis annan syn på Baltikum: kanske är inte balternas bästa hopp att fly till Sverige utan en förändring i hemländerna. Samtidigt finns det inte någon enighet om det önskvärda eller ens möjliga i svensk aktion för att stödja baltisk frihet, utöver att upprätta kontakterna över barriären Östersjön. Däremot är verklighetsbeskrivningen och narrativen nästan enstämmiga, undantaget Hökmarks motion, oavsett vem som är upphovsman. Det faktum att baltisk frihet ens debatteras, även om den avfärdas som stolligheter, är en stor skillnad från tidigare år.

Det går att notera en förändring bara till det följande riksdagsåret. Det finns dubbelt så många motioner och även frågor och interpellationer samt viss debatt i frågan. Vidare har inställningen förändrats: det är inte längre någon tvekan att Sverige skall stödja Estland, /.../ Den stora oenigheten har nu istället flyttats till beskrivningen av folkfronterna i Baltikum: vill de ha självständighet eller autonomi?

Ett exempel på förändring är 1988/89:UU3 vilken behandlar de ovan nämnda motionerna M1987/88:U518 och M1987/88:U529.

Den historiska bakgrunden i betänkandet går längre än vad som tidigare varit fallet: de självständiga staterna blev “tvångsmässigt införlivade” och har utsatts för “hårdhänt förryskning” och det har varit omöjligt för de baltiska staterna att “på egna villkor upprätthålla förbindelser av olika slag med andra länder”, det vill säga, underförstått så är de baltiska staterna är faktiska nationer i sig och det är Sovjetmakten som är problemet.
I detta betänkande skiljs även de baltiska staterna åt: Estland har mest gemensamt med oss, följt av Lettland, medan Litauen snarare blickar söderut även om de också är grannar på andra sidan Östersjön. Denna samhörighet över Östersjön har “under en lång följd av år -inte varit möjligt att upprätthålla”, och för att återupprätta den “naturliga” samhörigheten måste förhandlingar till med Sovjetunionen, men särlösningar för Baltikum utesluts ej. Utskottet avstyrker dock Hökmarks begäran om att ta upp balternas självständighet i internationella fora eftersom det  “enligt utskottets bedömning inte [skulle] gagna de baltiska folkens sak”, men baltisk självständighet eller i varje fall självstyre är inte längre fullkomligt otänkbart. Med tanke på att utrikesutskottet i stort sett har samma medlemmar som de föregående åren, inklusive Ericson, så verkar det som en tämligen omfattande förändring ägt rum.
/.../ Det är även i denna debatt som en företrädare för Vänsterpartiet Kommunisterna yttrar sig för första gången och det som är intressant i sammanhanget är att även denne beskriver balterna som ett förtryckt folk som nu strävar efter sina självklara rättigheter. Miljöpartiet, som nu är representerat i Riksdagen, argumenterar även de på ett liknande sätt som övriga partier och i den aktuella frågan ställer de sig eniga med den borgliga reservationen.
När det gäller Vänsterpartiet kommunisterna ska vi komma ihåg att partiet tidigare varit medlem i Komintern, en sammanslutning organiserad i Moskva, där de europeiska kommunistiska partierna fått ekonomiska bidrag och Sovjet fattat besluten.
/.../ Överlag är tonvikten i motionen på att en förändring pågår på andra sidan Östersjön, snabb, viktig och positiv för både oss och balterna.
/.../ betänkandet 1988/89:KrU11 innehåller uttalanden om att Baltikum är vårt närområde och kulturutbytet är viktigt jämfört med övriga Europa.

Det finns även ett flertal motioner, från samtliga partier, som betonar miljösamarbetet med Baltikum. Tidigare har det handlat om att Östersjön hotas av sovjetiska utsläpp - det är förvisso fortfarande det scenario som målas upp - men nu finns det möjlighet att samarbeta med balterna för att åtgärda de sovjetiska problemen, med eller utan Moskva. Överlag beskrivs Estland som liknande “oss”  fast på andra sidan Östersjön och kontrollerade av Moskva.
/.../  Flera motioner nämner att det är esterna som har stoppat de sovjetiska planerna på fosforitbrytning. Något som kommer fram i ett flertal motioner är den “nya” geografin. Den gamla öst-väst dikotomin är inte korrekt utan det finns ett Centraleuropa och “Tallinn är den huvudstad som ligger närmast Stockholm”. Samtidigt är detta en ny och föränderlig situation, och därmed är den ovan och potentiellt farlig: krigsrisk, miljöproblem och instabilitet är hot österifrån, men överlag är tonen positiv och betonar möjligheter mer än hot.

Tendensen att skilja Baltikum från resten av Sovjet märks tydligt till exempel i
M1988/89:U53
från folkpartiet som önskar ge de baltiska staterna, men inte Sovjetunionen, observatörsstatus i Nordiska Rådet. /.../ Motiveringen till denna handlingsrekommendation är att Sverige tjänar på ett välmående och stabilt Baltikum men framförallt att vi är skyldiga att hjälpa våra grannar till “värdigare och drägligare livsmöligheter”. Slutligen menar motionärerna att “Baltikum är i vissa avseenden en del av Norden”.

M1988/89:U531
som syftar till att markera Baltikums gränser i officiella kartor, istället för att “Sovjetunionen sträcker sig ända ut i Östersjön”. Det blir även vanligare att referera till de enskilda republikerna och där särskilt esterna känner en samhörighet med Norden, via historia, kultur, religion och finsk tv.

Det finns även en anomali i form av vpk:s motion
M1988/89:U562
“Sverige, de västeuropeiska gemenskaperna och Europapolitiken”.
I denna menar Lars Werner (vpk) med flera att Sverige är en del av Centraleuropa, och inte Västeuropa, vilket alla andra menar. Däremot så uppvisar inte vpk någon som helst avvikande åsikt i fråga om Baltikum, då de skyller miljöförstöringen på det sovjetiska systemet. Det bör noteras att vpk överhuvudtaget inte yttrat sig någon gång tidigare mellan 1984/85 och 1988/89, vare sig i protokollförda debatter, motioner eller reservationer.

Genomgående i den första undersökningsperioden gäller att det hänvisas mycket bakåt till tidigare inlägg, interpellationer från 1968 och 40-talet, och andra gamla anföranden. Generellt sett är narrativen gemensam för samtliga debattörer, våra “kusiner” hålls fångna i öst, men fick de bara frihet skulle de vara som vi i Norden. /.../ Enligt den socialdemokratiska regeringen är denna aktiva politik snarare ansvarslös och oförsiktig än aktiv. Samtidigt så intensifieras kontakterna med Baltikum mot slutet av undersökningsperioden och de förslag som antas under arbetsåret 1988/89 skulle sannolikt inte ens kunnat läggas fram under 1985/86. Det är alltså inte det önskvärda i en given handlingsrekommendation som ifrågasätts, utan enbart huruvida det är praktiskt tillämpligt att handla så. Det finns även vissa inslag av paternalism i argumentationen; med synsättet att “vi” ska hjälpa “dem” som behöver är det kanske oundvikligt att sådana inslag dyker upp.

/.../ Man kan se två faser i denna undersökningsperiod: 1985-86/87 råder fortfarande en kalla kriget-diskurs: Sovjet är hotet från öst och inte att lita på. Det finns en utbredd skepsis till möjligheten till förändring, och allt som kan göras är att beklaga Baltikums öde medan vi sitter still i båten. Från 1987/88 sker dock en förändring i och med att det militära och politiska hotet från öst försvinner, medan miljöhotet från öst blir dominerande. Jämför frågor om sovjetiskt lastbilsspionage 1985/86 med sovjetisk fosforitbrytning 1987/88; i båda fallen
är Sovjetunionen ett hot och opålitligt, men i helt olika frågor.
Vad som framförallt framkommer är en bild av “våra vänner balterna” som liksom vi försöker hejda sovjetisk miljöförstöring, dock behöver de vår aktiva hjälp och vårt stöd. Mot slutet av perioden börjar det bli vanligare att en enskild stat nämns istället för Baltikum som kollektiv, även om Baltikum fortfarande är mycket vanligare. Det blir också en större diversifiering av materialet under tidsperioden vilket skulle kunna ge möjlighet till en bredare bild av våra grannländer, men beskrivningarna tenderar ändå att se ungefär likadana ut. Vad som även är intressant är att det inte finns några propositioner som berör Estland före 1989/90, det vill säga, trots debatt i kammaren och ett antal motioner så är det aldrig så att regeringen tar initiativ till någon handling. Samtidigt är det uppenbart att den starka diplomatiska närvaron i Baltikum, som överträffar alla andra västländers, inte kan ha skett utan att regeringen beordrat detta: en verbal passivitet och initiativbrist paras alltså med en “diplomatisk aktivism”. I detta fall går det att se att utrikespolitiken förändras innan gränsen ändras.
/.../ I november 1989 menar Sten Anderson på besök i Tallinn att Estland inte är ockuperat och blir rättad av Estlands dåvarande regeringschef Indrek Toome som menar att det visst är en ockupation. Bara några få dagar senare byter Anderson fot totalt han inför en demonstration av exilbalter utryckte sin “innerliga glädje över att folket i Estland, Lettland och Litauen efter femtio mörka år äntligen skymtar chansen till ekonomisk, social och politisk självständighet”. Samtidigt förnekar inte Anderson att Estland är ockuperat i den ovan refererade interpellationsdebatten, tvärtom menar han att det är just det som Sverige har erkänt. Möjligen kan man se den första förändringen i slutet av 80- talet som ett förtydligande av en syn man talar tyst om för att det ses som utrikespolitiskt “stolligt” att göra något annat, men när den faktiskt framstår som möjlig så görs en 180- graders sväng i den officiella svenska synen.

Det här visar hur man förändrade synen på de baltiska staterna och Sovjet under slutet av 1980-talet. I riksdagen. Den “vanlige” svensken ändrades inte lika mycket. Många hade en positiv syn på Sovjet ända in på 2000-talet, och esterna “var ju fascister” fick vi ofta höra.

Någon gång i slutet av 50-talet var Ants på HUF-möte. Kommuynisterna var inbjudna gäster. Ants kunde inte låta bli att tala om att han absolut inte kan förstå hur kommunisterna kunde samarbeta med Sovjet, detta omänskliga samhälle. De kommunistiska ungdomarna tog ilöla upp, men HUF:s ordföranden bad dem om ursäkt för “överlöpningen”. Till och med högerpolitiker på den tiden... Han blev senare känd industriman.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0