nov 11 2012. Ingen krigsförklaring.

 
Det blir så mycket hemskare när man kan se bilder från den fruktansvärda tiden 1939-1941. Just nu går en serie på estnisk TV om "historiska sår", och i kväll handlade det om just det.
 
 
Röda armén i Tallinn 1939.
 
Vi måste komma ihåg att det absolut inte är fråga om något krig! Ryssarna hade begärt att få baser för sina soldater i Estland och president Konstantik Päts såg ingen möjlighet att slippa undan. Den 22 sep 1939 skrev han under en överenskommelse, och sedan kom 100 000 soldater in i landet.
De sökte sig i första hand till kusten och öarna där de krävde bostad och mat. Jag vet ju att huset där Ants och hans familj och pappans släktingar bodde, dit tvingade sig många ryska familjer in. Det sades i filmen att "ryssarna kunde inte förstå att esterna kunde bo så stort, bara en liten familj i varje lägenhet eller bongård." På en bondgård på Hiiumaa flyttade ett hundratal soldater in där det bara bott en familj på 5 personer.

I de flesta fall fick familjerna tre veckor på sig att ge sig iväg. Vart? Det blev deras eget problem. På Saremaa blev de anvisade en uppsamlingsplats på fastlandet där de sedan skulle skickas vidare. Problemet var då, att det var dyrt att ta sig dit, det kostade ca 500 EEK, och sedan skakade bara ryssarna på huvudet åt dem. De hade inga förslag på vart de skulle ta vägen. Förvirring.
Dessutom skulle folket se till att det fanns mat på bordet till alla främlingar. Naturligtvis räckte inte maten. Hur skulle den kunna göra det? Vad hände då? Alla restauranter togs i beslag och alla affärer. De plundrades på allt ätbart.

På Hiiumaa tog man över ett 30 000 ha stort område mitt på ön. Alla människor fick ge sig iväg. De fick naturligtvis betala alla resor själva, vilket alltså kunde bli väldigt dyrt. Men området skulle användas till att testa bomber. Man bombade vägarna, vilket sedan visade sig orsaka en massa bekymmer eftersom de ryska tanksen inte kunde ta sig fram.

Vi ska också komma ihåg att välståndet var högt i Estland vid den här tiden. Många ester hade arbetat utomlands för att kunna köpa sina maskiner etc. och allt beslagtogs av ryssarna. Allt välstånd försvann.
Dessutom visste inte ryssarna något om hygien. De luktade illa, använde trädgårdarna som toaletter.
31.5 1940 kom t.ex. ett nytt meddelande att ytterligare 5 byar skulle tömmas.
Hela Estland var i uppror.
Det var visserligen sagt att esterna skulle få kompensation för sina utlägg, men det har man ännu inte sett något av.

En man, en bonde, tog ömt farväl av sin familj varje morgon han gav sig ut på åkrarna. Han visste aldrig om han eller hans familj skulle försvinna under dagen.

Allt detta gjorde att även många estniska kommunister blev oerhört besvikna, men när de givit uttryck för det försvann de spårlöst.
I en sjö tvättade ryssarna sina tanks, sina djur och sina kläder under en tid. Därefter var vattnet totalt förorenat i sjön.
Man kan lugnt säga att esterna var psykiskt knäckta av sina upplevelser.

Under den tyska tiden var det lugnare. Livet blev lite mer som innan ryssarna kommit. Familjerna flyttade tillbaka, men allt var en fruktansvärd sörja. Ibland var deras hus inte lediga längre, ibland var de helt förstörda.
 
En kvinna berättar om när hon som barn kom tillbaka till sitt hem på Hiiumaa 1941. Hon blev alldeles förskräckt! Hela deras hus var förstört och gick inte att bo i längre. Allt som fanns därinne var också sönderslaget och trasigt. Det enda de hade kvar var det som de hann gömma innan de lämnade hemmet.
Av ryssarnas kaserner byggde tyskarna upp skolor eftersom alla sådana byggnader var helt raserade, sönderslagna av ryssarna.

1944 började rykten gå att ryssarna var på väg tillbaka. Alla blev fruktansvärt rädda. De som bodde i östra delen av landet flydde till den västra för att rädda sig. De flesta lyckades inte ta sig ut ur landet.

Deportationerna 1944 var värre än vad som tidigare beskrivits, berättade en historiker. Problemet var att väst och även många ester i Estland (de var utsatta för propaganda om de fanns någon stans där de inte var ögonvittnen) helt enkelt inte kunde tro på grymheterna "Det kan inte vara sant!", och i Estland fick man alltså inte skriva om dem.

Chrustjev sålde på 1950-talet många vapen som placerats i Estland till Egypten men han behöll en hel del. "Vi måste vara beredda. Nato förbereder varje dag att anfalla oss!"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0