nov 8 2012. Ska vi glömma?

 
I svenska skolor ska vi inte lära oss om Stormaktstiden. Varför? För att vi var så grymma, för att vi krigade eller för att vi var en stormakt?

I Estland är favoritkungen Karl XII. Kanske för att han vann i slaget i Narva, eller för att han bodde i den estniska orten Laius under en vinter och levde med folket så nära inpå sig. Han var på flera bröllop, både när svenska soldater gifte sig med estniskor och när det var bröllop mellan ester.
Men i Sverige ska vi helst glömma att han funnits. Prata om att gömma huvudet i sanden!

Ska vi istället diskutera esternas liv historiskt, kan man bli fullständigt deprimerad. Gång på gång utarmas folket genom deporteringar, stöld av deras föda, deras egendomar och svåra sjukdomar.

Åren 1702 och 1703 intog ryssarna Ingermanland och 1704 föll Tartu och Narva. (Detta var delar av det svenska riket på den tiden.) Ryssarna härjade och plundrade återigen i de erövrade områdena på ett fruktansvärt sätt. Särskildasorder att ödelägga landet och förinta befolkningen hade man fått från Tsar Peter personligen.
/.../
En rapport till tsaren: Vi har fångat kreatur och ester i stor mängd. /../ Det gällde: officerare, soldater, trumslagare, predikanter, läkare, kantorer, mjölnare, låssmeder, skräddare, borgare, tjänstefolk, änkor, "stora" och "små" flickor, bondkvinnor, pojkar osv. /../ -Den allsmäktige Guden och den allerheligaste Guds moder har hört Dina böner. I fiendens land finns nu inget mer att ödelägga. Förutom Tallinn och Pärnu finns ingenting mer av landet. Allt är utrotat. Citerat ur Vello Pekomäers bok Estland genom tiderna.

Tror ni verkligen att så fruktansvärda händelser någonsin glöms av ett folk? Tror inte ni också att det berättas om detta för att lära människor vad deras förfäder varit med om?
Och ändå! Ändå var året 1940-1941 så mycket värre! Esterna menar att det var det absolut värsta de genomlidit någonsin. Förstår vi då att de verkligen var tacksamma mot tyskarna som drev bort Röda armén från landets territorium 1941? Och förstår vi att önskan att hämta tillbaka sina släktingar från Sibirien överskuggade allt?
Eller är vi så påverkade av propagandan att vi ändå inte förstår?
 
 
Vello Pekomäe är en est som deltog som frivillig i Finland under andra världskriget. 1944 flydde han till Sverige. Han har arbetat som journalist och författare.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0