.

När jag hade tryckt på knappen “publicera” i går gick jag ut och hämtade det som kommit i brevlådan. Där låg bl.a. en Axess-tidning. Jag satte mig och bläddrade i den. Jag stannade vid en artiker av Jojje Olsson: “Väst romantiserar fortfarande Mao”, en intervju med sinologen Frank Dikötter, författaren till boken “Maos stora svält”.

Där kan jag läsa: /../ Men romantiska föreställningar om Kinas regim lever envist kvar, även vid toppuniversiteten i USA och Europa.

Dikötter säger bl.a.:Vi har att göra med en regim där alla vid makten, särskilt ordförande Mao själv, tvunget måste veta vad som händer. De var rädda för kontrarevolutionärer, spioner, förrädare ja till och med för sin egen skugga. Visst känner vi igen det här. Det är som att höra en beskrivning av Stalin. Varför blev de kommunistiska ledarna drabbade av paranoia? Förstod de innerst inne att allt blivit fel. De arbetare de skulle ge ett bättre liv, de fick i själva verket det så mycket sämre.

Hur reagerade väst på hans bok om de svåra tiderna i Maos Kina?
/../ Men tyvärr är debatten oseriös. Michael Dylan, en historiker från Storbritannien ifrågasatte faktiskt om arkiven (de arkiv som Dikötter gått igenom) existerade! /../ Det värsta är alla som forskar i Kinas historia, och fortfarande försöker förneka det fasansfulla som egentligen skedde. (Det är alltså inget brott att förneka det som kommunistiska regimer utsatt sin befolkning för. Trots att det är miljontals människors liv som tagits, och för dem som överlevde fanns det ingen glädje kvar. Jag minns människorna jag såg på Tallinns gator 1978. Fort, fort tog de sig fram och när de gick genom en dörr släppte de den rakt på nästa passerande. Det fanns ingen omtanke eller glädje där inte.)

Och så till det jag skulle komma till: Sanning, eller?
Man kan tycka att kritisk debatt om stora språnget vore lättare utanför Kina, men leds du av någon gammal maoist, någon idiot, då är det kört. I Wien är du körd, vid Duke (universitetet) är du körd. Jag minns att de som i Tyskland var kritiska mot Kina blev utstötta av hela det akademiska samhället i årtionden. Också Frankrike var mycket pro-Mao. /../ Det handlar om ett gäng professionella historiker som försöker förneka eller tona ner vad som hänt, istället för att själv ta del av materialet.
För att ta reda på vad som verkligen hänt använde Dikötter förutopm arkiven också “inside-intervjuer”. Intervjuer med olika personer som var på samma plats samtidigt, men intervjuade av människor som behärskar dialekterna. På så sätt har han kunnat sammanställa material till sin bok.

Här blir frågan om sanning eller lögn så tydlig. Och frågan om att människor som byggt hela sitt liv, sina studier och sin arbetsgärning på tron att kommunismen är något gott för mänskligheten. Självklart vill man inte erkänna att allt var fel! Men om vi ska vara rädda om sanningen måste de det. Man kan inte försvara den stora svälten i Kina som hisotrikern i Wien, Felix Wehheuer: “Det var inte bara negativt, utan också lärorikt, eftersom ingen i Kina dött av svält sedan dess.”

I den skola vi försöker skapa i Sverige måste vi betona vikten av att alltid kritiskt söka sanningen. För att någon, kanske välkänd och väldokumenterad, människa säger något behöver detta inte vara sanningen. Man måste alltid gå till dem som har erfarenhet av experimenten och fundera över de svar vi får. I Estland håller en grupp just nu på med att försöka hitta en bra lösning på problemet: Hur ska vi veta att det vi läser på nätet är sant?!