.

Ledaren i Postimees handlar i dag om Fredspriset till EU.

Priset till alla européer!

Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, menar att alla européer ska känna stolthet över Nobels fredspris. Hans skäl är desamma som priskommitténs: sex årtionden av ansträngningar för fred, försoning, demokrati och utveckling i Europa.

Med hänvisning till den långa perioden av fred ger Norge EU ett fredspris, detta är något bättre än när Barack Obama utsågs 2009. Motiveringen då byggde på hans enastående insatser med internationell diplomati och stärkandet av samarbete mellan folk. Det är värt att notera att vid den tidpunkten hade Obama fortfarande flera år med mycket arbete framför sig i Vita huset.

Men varför just nu? Varför inte t.ex. 2004 efter den största expansionen i unionens historia? 

Denna fråga tvingar oss att tolka fredspriskommitténs beslut allegoriskt: inte angående det 60-åriga freds- och samarbetet, men det faktum att européerna inte efter fyra års försök har lyckats att tämja den ekonomiska krisen utan kommit tillbaka till den tiden som Europa befann sig i för hundra år sedan.

Detta blir återigen ett tveksamt inslag i det norska fredspriset, då Norge själv två gånger röstat mot EU-medlemskap. Norges statsminister Jens Stoltenberg betonade dock att Norges ställning om anslutning till EU, inte ändrats. Därför är det tydligt att fredspriset till EU inte betyder att Norge lagt sig i EU:s inre politiska angelägenheter.

Är européernas - vår egen - syn på fredspriset alltför krävande och cyniskt? Som en bonus har EU:s representant i en intervju sagt att den tyska och franska medlingen i Turkiet och Balkan var en god sak och utvecklade respekt för mänskliga rättigheter och demokratibygge.

Detta är verkligen lovvärt, men dessa processer sker inte längre tack vare EU, utan trots EU. - Europeiska unionens utrikespolitik och dess aktivitet kan inte skryta med lika gott anseende som medlemsstaterna var för sig. EU:s representation för utrikes frågor och säkerhetspolitik är så svag att den inte konkurrerar med nationella europeiska intressen.

Det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel skrev igår att idén om fredspris till EU är bra, men mottagaren är felaktig. De anser att Nobels fredspris skulle utdelats till EU i samband med att Jacques Delors var ordförande för Europeiska kommissionen 1985-1995. Han vore mer beaktansvärdvärd och en mer kraftfull mottagare av priset än nuvarande EU-institutionens mottagare som nu mera liknar priset vid en hälsobefrämjande åtgärd till en samling grönsaker.

Man kan ana en viss besvikelse över EU-projektet från tidningens sida. De skriver för lite om EU:s betydelse för freden i Europa. Jag anser att det fortfarande är ett huvudarbete. Nu har man börjat tala om nationalistiska rörelser och splittringstendenser i Unionen. Storbritannien har börjat tveka om sitt medlemsskap. Därför krävs det att man tar itu med hela EU-projektet. Vi måste från grunden diskutera vad vi vill med EU. Och då får vi inte glömma att vi alla är olika. Vi tänker olika och ord har olika betydelse för oss, även om vi försöker tala samma språk. Det allra största problemet, tror jag, ligger i just skillnaderna i tänkesätt, men om vi tar itu med problemen från början -om vi vågar utmana alla olika idéer och inte bara klampar på i ullstrumporna, då har vi en möjhlighet att komma framåt och göra oss verkligt välförtjänta av priset. I och med att USA sviktar och de asiatiska och sydamerikanske länderna får mer betydelse behöver vi ha en stark förhandlingspart i EU.