april 12, 2013, en estnisk flykting Jüri Kiviloo.

Hur sovjeter tänkte sig framtiden läser du här: http://www.svd.se/kultur/understrecket/sovjetunionen-i-framtidens-blandande-sken_8064110.svd?utm_source=sharing&utm_medium=email_article_primarylink&utm_campaign=20130411 
 
 

Jag råkade hamna på en annan blogg "Uddevallabloggen", där jag kunde läsa om ester som flydde till Sverige och hamnade i Uddevalla. Berättelsen är skriven av Jüri Kiviloo (1936-2011). Jag har förkortat den här:

Han berättar om varför de flydde:

I andra världskrigets slutskede augusti – september 1944 när fronten vid Narva bröt ihop och ryssarna välde in över Estland och Baltikum, flydde många balter, huvudsakligen ester, till Finland och Sverige. Skräcken för ryssarna och deras framfart 1939-1941 hade befolkningen i Baltikum ej glömt. Tortyr, deportationer och andra våldsdåd vill ingen uppleva igen. Den mest dramatiska flykten gjorde en ung nybliven mor med sitt veckogamla barn. Hon rodde med en öppen eka från Ösel till Gotland. Andra flyktenheter var små fritidsbåtar, skutor, fiskebåtar etc….

Ja, den sovjetiska tiden hade varit en mardröm.

Man var övertygad om att estniska och tyska stridskrafter skulle slänga ut ryssarna. Det gick även vilda rykten om att engelska och amerikanska stridskrafter var på väg till Baltikums undsättning. De kom aldrig. Ryssarna lämnade oss 50 år senare.

Flyktingarna placerades i läger om 200 - 300 i varje.

Allt arbete i lägren utfördes av flyktingarna såsom matlagning, städning, vedhuggning. Svenskarna skötte administrationen och säkerheten.

 

Flyktingarna fick tillfälligt uppehållstillstånd som kunde förnyas. Man fick röra sig fritt inom Sveriges gränser utom i ”Stockholms stad, Solna stad, Sundbybergs stad, Lidingö stad, Danderyds, Nacka eller Spånga landsfiskalsdistrikt i Stockholms län, ej heller inom Göteborgs stad eller Malmö stad”. – Viseringen beviljad under förutsättning att passinnehavaren icke i Sverige tager del i politisk propaganda.

En stark rädsla spred sig bland flyktingarna efter baltutlämningen i januari 1946. Man var rädd för att svenskarna skulle upprepa utlämningen och utlämna resten av flyktingarna.

I Uddevalla rustades två skutor för en Atlantfärd. Tyvärr är deras öde okänt, om de kom fram eller ej.

Estländarna i Uddevalla hade väldigt blandade utbildningar och bakgrunder. Alla i vuxen ålder (25-30 år) hade sjuårig folkskola bakom sig men det fanns även personer som hade gymnasiala och akademiska utbildningar.

Av Uddevallaestländarna var det ingen som kunde prata svenska det första året. Det fanns ingen svenskundervisning. Man fick klara sig bäst man kunde. Det fanns estnisk-svenska parlörlexikon och svensk grammatik på estniska att köpa ifrån ett bokförlag i Stockholm. Ingen svenskundervisning fanns att tillgå så alla lärde sig språket så gott de kunde på egen hand eller i mindre grupper.

All kommunikation skedde på tyska som var betydligt vanligare än engelskan. (Tyska var det första utländska språket man lärde sig i skolan, först senare blev engelskan förstaspråk.)

Skriva svenska är betydligt knivigare p.g.a. sina speciella ljud, tjära, skjuta samt en, ett, hon och han var också obegripligheter som tog tid att använda på rätt sätt. Estniskan är fullkomligt logiskt i stavningen. Har du hört ett ord kan du stava det, det finns inga variationer.

Myndigheterna besvärade flyktingarna väldigt lite. Eftersom vi hade endast tillfälligt uppehållstillstånd var vi tvungna att gå till kriminalpolisen och visa upp oss vartannat år. Fick en stämpel och en namnunderskrift i passet.

Kristidsnämnden var också populär, där fick man ut ransoneringskorten. Vi fick även en mindre summa pengar som startkapital. Hur mycket vet jag ej. Efter några månader skickade länsstyrelsen en räkning till min mor och krävde henne på 250 kr för bohaget. Kvittot har kommit bort. Det hade varit en raritet att visa upp. Man hade inte några större krav. Tak över huvudet, mat och arbete det var det enda.

Det fanns ett tiotal barn i skolåldern 1947-1950. Bland estländarna fanns det två folkskollärare. Dessa åtog sig att undervisa barnen i estniska språket, estnisk historia och seder. Varje lördag mellan kl 14-16 ägde undervisningen rum i Läroverkets lokaler. Tack vare dessa lärares insatser har vi kunnat hålla vårt modersmål vid liv. Hemma talade vi alltid estniska. Ute i samhället talade vi svenska, hur det nu än lät.

Efter Estlands befrielse har vi haft stor nytta av våra språkkunskaper. Svenskestländarna talar en mer vårdad estniska än de som bor i Estland. I Sverige finns det två estniska folkskolor, en i Stockholm och en i Göteborg. I Estland fanns det under frihetstiden 1920-1939 28 skolor, som lärde ut svenska (Källa Andres Küng)

Vårterminen 1945 var antalet barn med estnisk ursprung tre, som började i Uddevalla Folkskola. Folkskolan var inte beredd på denna anstormning av främlingar. Hur kan man tillgodogöra sig undervisningen när man inte kan svenska? Ungarna fick rita, där behövdes inga språkkunskaper. Räkning var ett annat internationellt ämna som var gångbart, alla kan ju siffror. Situationen var svår men inte oöverkomlig, man gjorde så gott man kunde.

Ett annat problem var mobbning. Orsakerna till mobbning var många. Man var från ett främmande land, lite annorlunda klädd, kunde inte prata med de svenska barnen, etc. Det räcker för att starta eländet. Det hela ordnade upp sig till det bästa så småningom. Här måste jag berätta att t.o.m. lärarna mobbade. När Ants började skolan i Uppsala, då sa lärarinnan: “Nu har nazistungarna kommit hit.” Ants mamma blev så upprörd att hon gick till en advokat för att få hjälp med upprättelse.

På 1940-talet fanns det ingen lokalradio, endast ett program fanns att tillgå. Ingen på Riksradion skulle komma på idén att sända information på estniska. På den tiden fanns det tre dagstidningar i Uddevalla nämligen Bohusläningen, Kuriren och Bohus-Posten. Troligen var det ingen som kom på idén att skriva något i dessa tidningar.

Stockholms-Tidningen hade en estnisk bilaga.

Under 1946 startades två estniska veckotidningar, Välis Eesti (Utanför Estland) och Teataja (Härold). Dessa två tidningar hade en stor funktion att fylla. Nackdelen var att de inte var dagliga. Man fick sammandragsnyheter och många långrandiga analysartiklar om det politiska läget.

Det distribuerades även en tidning med ryssarnas hjälp ”Kodumaa Hääl” (Hemlandets röst). Adresserna till flyktningarna hade distributören fått från ett inbrott som hade gjorts i Stockholm. Tidningen var gratis och kom ut under många år. (Det var alltså en propagandatidning från Sovjet)

Någon kontakt med hemlandet hade vi inte förrän 1949. Fr.o.m. 1950 kunde man börja utväxla censurerade brev med hemlandet. Ryssarna var nyfikna och läste all in- och utgående post. Brevskivarna på båda sidor blev mästare i att skriva mellan raderna. All post öppnades och vi fick också ett paket i retur. Vi hade skickat tyg, vilket var förbjudet. Den burk pulverkaffe vi skickat med var öppnad och innehållet var uthällt över allt det andra. Vi kände inte till reglerna...

Voice of America hade en kraftig sändare någonstans i Europa och sände nyheter varje dag kl 11 på estniska om vad som hände i världen. Tyvärr hade ryssarna en ännu kraftigare störsändare. När båda var igång samtidigt slog det gnistor om radiomottagaren.

Det tog ca tio år att komma in i det svenska samhället. Allt tar sin tid. Först måste man lära sig språket, sedan samhällssystemet (där räcker inte 50 år). Svenskarnas seder och bruk tar även tid att lära sig.

Hela berättelsen: http://uddevallare.blogspot.com/2012/12/den-estniska-flyktingkolonin-i.html#ixzz2Q4mBfodV

 

Det här är en fin och tydlig berättelse i sin helhet från en man som flydde och hur livet blev i Sverige. Jag tycker den är mycket intressant.
Att mobbning var vanligt mot esterna har jag hört mycket om. I Uppsala blev flera av Ants släktingar illa behandlade av svenskar. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0